Stadens sopor indd

287
noter till kapitel 4
76  1952 lades till exempel 15 000 ton brännbara sopor i täckt tipp. U 272/1953, 
s. 2447. 
77  GK 1929–1937.
78  GK 1929, s. 8.
79  Timell 1959, s. 85f. Pudrettillverkningen fanns kvar till 1955. GK 1956, s. 
60. I statutlåtandet från 1947 angav gatunämnden ökade kostnader för 
att bli av med latrinen. Svårigheter fanns även med att avyttra pudret-
ten vilket gjorde tillverkningen olönsam. Statutlåtande 1947, s. 233. Till 
och med 1957 hämtade renhållningsavdelningen en del av Stockholms 
latrinkärl, därefter övertog en entreprenadfirma uppgiften. Kärlen tömdes 
och rengjordes i Lövsta. GK 1960, s. 74.
80  GK 1931, s. 86.
81  U 159/1948, s. 1077.
82  SSA/554 C, gatunämndens och gatukontorets exp., F I g 2-h 1931–1935, 
ej diarieförda handlingar, gatukontorets och överingenjören Emil Spetz 
utredning, 1934, s. 17, 22ff, 36.
83  SSA/557 B, renhållningsavd. kamerala avd. E VIII 1932, reseberättelser, 
”Stadsrenhållning i utlandet. Reseberättelse af C. H. Carell”, s. 59–62. 
Resan gjordes 1911, berättelsen undertecknades 1913.
84  U 260/1936, s. 1349.
85  U 260/1936, s. 1350f. Tankar på att ta tillvara slaggen för olika ändamål 
fanns även under senare delen av 1930-talet men verkar sedan ha fallit i 
glömska. Björkman & Lidén 1939, s. 20.
86  GK 1930–1938, tabell ”Avfallets emottagning och vidare behandling”. 
87  U 260/1936, s. 1350, 1357.
88  U 260/1936, s. 1351; Sidenbladh 1981, s. 517; Johnsson & Andersson 
2013, s. 47.
89  U 260/1936, s. 1353. Stockholms energi kom till övervägande del från 
egna vattenkraftverk. Hallerdt 1992, s. 8. 
90  U 260/1936, s. 1353; Björkman & Lidén 1939, s. 28ff.
91  U 101/1940, s. 569.
92  U 101/1940, s. 569–570.
93  U 101/1940, s. 571.
94  U 101/1940, s. 573.
95  U 101/1940, s. 577; P 18 mars 1940, s. 49. 
96  U 101/1940, s. 577.
97  GK 1940, s. 25.
98  GK 1941 s. 24.
99  Kaijser 2001, s. 68, 71f; SOU 1978:17, s. 89–92; Sidenbladh 1981, s. 502; 
Hallerdt 1992, s. 93ff. 
100  Hallerdt 1992, s. 132f. 

---

288
noter till kapitel 4
101  GK 1951, s. 49. När den gamla pudrettfabriken 1956 uthyrdes för att 
användas som oljereningsanläggning fick denna sin ånga från förbrän-
ningen av avfall. GK 1956, s. 56.
102  GK 1941, s. 24. Till inkomster lades värdet av egen förbrukad energi från 
ångkraftverket. 
103  Cooper 2010, s. 1039–1041.
104  U 159/1948, s. 1077. 1948 beviljade stadsfullmäktige ett anslag till denna 
hantering. P 19 maj 1948, s. 82.
105  U 159/1948, s. 1077.
106  U 272/1953, s. 2445.
107  U 272/1953, s. 2447f.
108  U 159/1948, s. 1077; U 236/1950, s. 1201f.
109  Ekheimer 2006, s. 85–87.
110  U 260/1936, s. 1358. 
111  Björkman & Lidén 1939, s. 19.
112  Tingsten 1929, s. 215.
113  Citatet ger uttryck för en typ av rationalisering som det också skrivits 
om vad gäller färdigförpackade varor – inga händer ska röra vid vare sig 
mat eller skräp. Historikern Maria Arwidsson menar att detta var ett 
återkommande argument inom förpackningsindustrin under framförallt 
1940- och 50-talen. Arvidsson 2010, s. 186f. 
114  Timell 1959, s. 90. 
115  JBF 2008, s. 7f.
116  JBF 2008, s. 11, 16, 21.
117  Under krigsåren fanns ingen import av skrot, den stora efterfrågan kan 
illustreras med att staten gick in och tvångsinsamlade skrot i statliga verk 
och inrättningar. 1951–1953 hade JBF skrotåtervinningskampanjer med 
annonsering i dags- och fackpress för att öka återvinningen av skrot. 
JBF 2008, s. 23f, 28, 55.
118  Timell 1959, s. 91.
119  Högberg 1981, s. 238f.
120  Högberg 1981, s. 241–244.
121  P 26 mars 1956, s. 338f. 
122  I förbränningsutredningen, tillsatt 1934, satt tre politiker: gatunämndens 
ordförande borgarrådet Yngve Larsson samt Hj. Karlsson och G. A. 
Svensson. Därtill ingick gatukontorets chef för renhållningsavdelningen 
ingenjör Åke Björkman och två andra ingenjörer varav en med special-
kompetens på förbränningstekniska spörsmål. U 260/1936, s. 1346.
123  U 260/1936, s. 1346; Björkman & Lidén 1939, s. 43.
124  Statutlåtande 1949, s. 281; statutlåtande 1950, s. 283, 285; statutlåtande 
1952, s. 248f.

---

289
noter till kapitel 4
125  U 272/1953, s. 2447. 
126  Statutlåtande 1942, s. 331–334; Statutlåtande 1946, s. 396ff. 
127  M 1/1935; U 152/1944, s. 752–755, s. 757; U 16/1945, s. 133, s. 148, s. 152. 
128  Strasser 1999, s. 168–173.
129  Strasser 1999, s. 200, se även s. 270.
130  Wallander 1968, s. 95.
131  Timell 1959, s. 68; Dufwa & Pehrson 1989, s. 151f. Det var byggnads-
stadgan som reglerade detta. 
132  Hagberg 2008, s. 25, 28f. 
133  Timell 1959, s. 68.
134  Skoglund 1998, s. 86, Råberg 1970, s. 115ff.
135  U 391/1928, s. 2426–2429; U 446/1929, s. 3266ff; P 20 dec. 1929, s. 276. 
136  Melosi 2005, s. 181, 186.
137  I en lokalhistorisk bok om Lövstaområdet antas det bero på att det fanns 
många andra källor (ved- och kokspannor) till flygaska i området. Kla-
gomål började komma först i början av 1960-talet i samband med att 
två tältugnar togs i bruk vid Lövsta. Johnsson & Andersson 2013, s. 37.
138  Granberg 2008, s. 129.
139  U 123/1948, s. 794f; P 19 april 1948, s. 62.
140  P 26 mars 1956, s. 338f.
141  P 26 mars 1956, s. 260, s. 340f.
142  Barles 2005, s. 45f. De nyttiggöranden man hade använt sig av var bland 
annat att ta tillvara värme från förbränning samt att använda slam till 
gödsel. 
143  O’Brien 2008, s. 70ff. 
144  Melosi 2005, s. 182ff.
145  O’Brien 2008, s. 97. 
146  I svenska städer byggdes centralvärme relativt snabbt ut under första 
halvan av 1900-talet, redan på 1950-talet var det ovanligt med hyreshus 
där lägenheter värmdes upp med egen eldstad. Åstrand 1984, s. 97; Hal-
lerdt 1992, s. 120. I Stockholms eldstäder eldades med ved vilket inte ger 
lika mycket aska som koleldning. Hallerdt 1992, s. 12ff.
147  Wiklund 2006, s. 75ff; Sigurdson 2000, s. 22–26, s. 190ff, 197f, 254. 
148  Hedrén 2002, s. 305; Skoglund 1998, s. 98; Skovdahl 1998, s. 147; Sigurd-
son 2000, s. 192–202. 
149  Hayen 2008, s. 66f, 79. Hedrén 2002, s. 306f.
150  Larsson, del 2, 1977, passim. 
151  Råberg 1970, s. 99–107; Gullberg 2001, s. 127ff.
152  Anläggningen byggdes för att kunna ta emot avfall från biltransporter, 
trots att det då den byggdes fortfarande kördes med tåg, samt för att lätt 

---