Stadens sopor indd

281
noter till kapitel 3
101  Tingsten 1916, s. 3.
102  RV 1909, s. 12; RV 1910, s. 11; RV 1911, s. 12; RV 1913, s. 14.
103  RV 1910, s. 11; RV 1909, s. 12.
104  RV 1911, s. 12. 
105  RV 1913, s. 14.
106  B 3/1910, s. 20.
107  Y 19 juni 1916, s. 428, 439.
108  Y 19 juni 1916, s. 428ff, 439, 453.
109  Hirdman 1983, s. 228; Svenska morgonbladet 11 maj 1917 ”Köksaffal-
let”, finns digitaliserad på: http://www.stockholmskallan.se/Soksida/
Post/?nid=27799 hämtat den 23 maj 2014.
110  B 57/1911, s. 7, 11.
111  B 72/1915, s. 32–34.
112  Svinmatsinsamlingen sades visserligen i efterhand, när förbränningsan-
läggningen i Lövsta planerades, ha gjort det svårare att sälja gödselavfall. 
Som detta kapitel visar gick försäljningen ner före svinmatsprojektets 
genomförande. U 260/1936, s. 1344.
113  B 38/1917, s. 3. 
114  P 30 mars 1917, s. 109.
115  SFS 539/1917.
116  B 186/1917, s. 27; P 3 dec. 1917, s. 382.
117  U 207/1918, s. 7f; P 17 juni 1918, s. 222f; P 2 dec. 1918, s. 395.
118  U 47/1927, s. 193.
119  B 72/1915, s. 7–9.
120  Tingsten menade att staden borde släppa in andra aktörer, medan slakt-
husdirektören svängde i frågan. Sandeborg framhöll att trots annonsering 
fanns ett mycket ringa intresse för att köpa köksavfall. B 186/1917, s. 7, 
s. 13. I slutskedet av införandet i mars 1918 lät Sandeborg sätta in en an-
nons i huvudstadstidningarna för att sondera efterfrågan. Resultatet var 
enligt hans mening mycket gott. B 69/1918, s. 3–4.
121  B 114 C/1920, s. 7.
122  B 58/1924, s. 7–8.
123  P 20 sep. 1920, s. 283.
124  B 114 C/1920, s. 7.
125  U 324/1921, s. 23; SSF, P 28 nov. 1921, s. 376; P 21 dec. 1921, s. 433.
126  B 58/1924, s. 7–8.
127  Den 1 april 1920 verkställdes en ny organisation av förvaltningen som 
innebar införandet av sex rotlar – en av dem var gaturoteln under vilken 
gatunämnden och dess förvaltning gatukontoret lydde. Denna organisa-
tionsförändring var en del av en förnyelse av stadens styrelse som syftade 
till demokratisering och minskat tjänstemannastyre. Se t.ex. Larsson 

---

282
noter till kapitel 3
1977, del 1, s. 123–136, 253. Karl Tingsten blev samtidigt gatudirektör. 
Renhållningsverket fanns kvar som en delvis egen förvaltning men kom 
stegvis att ligga alltmer under gatukontoret. Dufwa & Pehrson 1989, s. 
190. 1928 inordnades renhållningsverket i gatukontoret genom ett full-
mäktigebeslut. GK 1929, s. 3.
128  U 356/1921, s. 61.
129  B 203/1918, s. 3, 5. Detta bekräftades senare av hälsopolisen, som angav 
att det från projektets början hade funnits brister i sorteringen av köks-
avfallet. U 47/1927, s. 202. 
130  U 47/1927, s. 200–202.
131  U 47/1927, s. 200–202.
132  P 21 feb. 1927, s. 32. 
133  U 365 B/1928, s. 217f.
134  U 47/1927, s. 193ff, 211. 
135  Larsson 1977, del 1, s. 169. Se även Karlöf 1977, s. 274–280.
136  U 47/1927, s. 187.
137  RV 1923, s. 2. 1924 inrättades en kabelbana som forslade gödselsoporna 
från järnvägen till stranden. Den del av gödselsoporna som inte såldes 
skulle nu dumpas i strandkanten. RV 1924, s. 2. Timell 1959, s. 88f.
138  RV 1925, s. 6.
139  Se RV 1909–1927. 
140  B 3/1910, s. 12ff. 
141  U 16/1910, s. 32.
142  B 303/1918, s. 6f.
143  U 16/1910, s. 29.
144  U 89/1919, s. 8.
145  Högberg 1981, s. 241–244.
146  P 28 april 1919, s. 339, 342. 
147  U 193/1919, s. 12.
148  Som framkommit refererades till andra städer, framförallt Charlottenburg, 
som infört svinmatsinsamling. Melosi menar dessutom att användandet 
av sopor till svinmat fick ett uppsving i USA under mitten av 1910-talet. 
Melosi 2005, s. 187f. Nygård skriver att Helsingfors införde svinmats-
insamling med Sverige som förebild. Han beskriver det dock som ett 
kristidsprojekt. Nygård 2004, s. 184. Kommunal grisuppfödning baserad 
på matavfall ägde också rum i Sundbyberg som ligger nära Stockholm, 
åren 1908–1915. Detta försök avslutades på grund av att maten gjorde 
grisarna sjuka. Österberg & Bolin 1986, s. 82.
149  Nygård 2004, s. 294–300.
150  Nya Dagligt Allehanda 13 nov. 1926, ”Sopornas tredelning upphör sna-
rast möjligt”. 

---

283
noter till kapitel 4
151  Folkets Dagblad Politiken 8 jan. 1927, ”Stadens svingårdar avvecklas”.
152  Svenska Dagbladet 23 feb. 1927, ”De kommunala svingårdarnas saga är 
nu all”.
153  U 260/1936, s. 1345.
154  U 260/1936, s. 1344f.
155  Zimring 2005, s. 60, 65, 71.
156  AB Järnbruksförnödenheter bildades 1917 av medlemmar i Järnverks-
föreningen (JBF). JBF 2008, s. 7f.
157  SFS 386/1918.
158  Lindblad 1960, s. 156ff, 163, 168f. Renhållningsarbetarna i Stockholm 
utmärkte sig genom att få tidiga och långvariga kollektivavtal. Lindblad 
1960, s. 165. 
159  B 57/1924, s. 76–77.
160  RV 1917, s. 2. 
4. Från resurs till belastning
1  Larsson, 1977, del 1, s. 240; Karlöf 1977, s. 285–288; Gullberg 2001, s. 183ff.
2  Karlöf 1977, s. 300ff.
3  Karlöf 1977, s. 332.
4  Hall, 2002, s. 134.
5  Gullberg 2001, s. 150f; Råberg 1970, s. 99–107; Larsson 1977, del 1, s. 241. 
6  Karlöf 1977, s. 334.
7  Isacson 2002, s. 116, 123.
8  Conradson 1987, s. 27f; Rasmusson 1987, s. 103f; Rydenfelt 1995, s. 46ff, 
52, 54.
9  Torell & Lee 2010, s. 38.
10  Fredriksson 1998, s. 46ff. 
11  Rydenfelt 1995, s. 55ff; Torell & Lee 2010, s. 42f; Kihlberg 1964, s. 74; 
Qvarsell 2010, s. 82.
12  Granberg 2008, s. 110. 
13  SSA/557 B, renhållningsavd. kamerala avd., tidningsurklipp 1926–1927, 
Dagens Nyheter 24 sep. 1928. ”Sämre sopor när kulturen blir bättre”. Se 
även Dufwa & Pehrson 1989, s. 165. Förutom att man dumpade och 
förbrände i det fria byggde man om ugnarna i den befintliga förbrän-
ningsanläggningen för att öka kapaciteten ett flertal gånger under de 
första åren på 1930-talet. 
14  B 57/1924, s. 77.
15  B 58/1925, s. 30; B 58/1926, s. 34. 
16  U 47/1927, s. 207.
17  U 47/1927, s. 207.

---