Stadens sopor indd

278
noter till kapitel 3
och i skutlast 1924–1938. 1912 angavs volymen i registerton (1 registerton 
= 2,83 kubikmeter) vara 0,41 per hästlast, 5,10 per vagnslast och 45,47 
per pråmlast.
21  RV 1909, s. 12, 18.
22  RV 1909, s. 18.
23  RV 1910, s. 12. 
24  Morell 2001, s. 99, 217–223.
25  B 92/1910, s. 2.
26  B 92/1910, s. 6ff.
27  B 92/1910, s. 10ff.
28  Jag har gått igenom Meddelanden från Centralanstalten för försöksvä-
sendet på jordbruksområdet under åren 1907–1920. Denna publikation 
behandlade flitigt frågor om såväl gödsel som svinuppfödning men med 
undantag för en artikel av Sigurd Rhodin lyser sopgödseln och latrinen 
med sin frånvaro. Rhodin 1910. Jag har även gått igenom register till 
Kungliga skogs- och lantbruksakademiens tidskrift för åren 1890–1930 och 
gjort nedslag i artiklar där sopgödsel, latrin eller svinmat kunde tänkas 
behandlas. Denna tidskrift behandlar gödning och foder men även i 
denna lyser sopgödsel, latrin och köksavfall till svinmat med sin från-
varo med undantag av ett nummer 1916 där tillgången på gödsel nämns 
som betydelsefull för de på 1890-talet framväxande trädgårdsodlingarna 
i Riddersvik. Lind 1916, s. 591–595. 
29  Mårald 2000, s. 172–181.
30  Mårald 2002, s. 30.
31  B 105 B/1921, s. 31; B 58/1923, 18.
32  B 58/1923, s. 18.
33  B 58/1923, s. 20.
34  RV 1909, s. 12, 18.
35  RV 1909–1927, tabell ”Översikt över skräpsopornas behandling”.
36  RV 1909–1927, tabell ”Det ekonomiska resultatet av tillvaratagandet av 
föremål i skräpsoporna”.
37  B 105 B/1913, s. 28.
38  RV 1909, s. 21; RV 1915, s. 23.
39  Strasser 2000, s. 130.
40  Se tabellerna ”Samtliga köpare av skräpsopor 1907” samt ”Samtliga kö-
pare av skräpsopor 1911” i appendix, s. 256.
41  Dufwa & Pehrson 1989, s. 157.
42  B 105 B/1913, s. 25.
43  RV 1909, s. 15f.
44  U 15/1911, s. 4. 
45  RV 1911, s. 15f. 

---

279
noter till kapitel 3
46  I betydligt mindre skala hade idén tagits upp i drätselnämndens andra 
avdelning som ett förslag om en svingård driven av fattiga och åldrade 
tjänarinnor och där fodret skulle utgöras av insamlade hushållssopor. 
Projektet verkar dock aldrig ha blivit av. SSA/37 A, drätselnämndens 
andra avdelning 1868–1920, handlingar 1901, nr 159.
47  Nygård 2004, s. 266ff. 
48  B 92/1908, s. 2.
49  B 79/1916, s. 2, 8ff; U 187/1916, s. 24–26.
50  B 79/1916, s. 2. Lantbruksklubben i Stockholm förordade att Stockholms 
läns svinavelsförening skulle engageras i omhändertagandet av köksavfallet.
51  B 92/1908, s. 3.
52  B 92/1908, s. 8.
53  B 3/1910, s. 4; B 166/1912, s. 1; B 79/1916, s. 5–6.
54  B 3/1910, s. 4; U 16/1910, s. 3; B 166/1912, s. 4 ff.
55  U 16/1910, s. 31.
56  B 72/1915, s. 6.
57  B 92/1908, s. 13. Kammarkontoret skrev att förslaget var riskabelt, B 
57/1911, s. 16; B 174/1915, s. 6ff, 11ff.
58  B 92/1908, s. 6ff.
59  B 92/1908, s. 12.
60  B 57/1911, s. 15.
61  B 166/1912, s. 14.
62  B 174/1915, s. 18.
63  B 72/1915, s. 21–23.
64  B 166/1912, s. 1.
65  B 92/1908, s. 8; B 3/1910, s. 19f.
66  U 16/1910, s. 30.
67  B 72/1915, s. 5f.
68  B 72/1915, s. 4.
69  P 19 juni 1916, s. 169–171. De två utvalda rotarna var Skanstullsroten och 
Barnängsroten i Katarina församling. Motståndare till svinmatsinsam-
lingen kritiserade valet av dessa rotar för att de hörde till Stockholms allra 
fattigaste. I den debatt som föregick beslutet i fullmäktige tog Dahlberg 
upp att kommittéförslaget inte innebar kostnader eller extra möda för 
fastighetsägarna, medan det däremot ställde stora krav på den fattiga 
arbetande befolkningen i rotarna. En stor del av debatten kom därefter 
att kretsa kring försöksrotarna och att klasstrukturen inom dessa inte var 
representativ för staden som helhet. Y 19 juni 1916, s. 419f, 430, 441, 448.
70  Y 19 juni 1916, s. 435f.
71  Karlson 1913, s. 103.
72  U 84/1913, s. 36–39; P 17 mars 1913, s. 115f.

---

280
noter till kapitel 3
73  Hirdman 1983, s. 88–92, 131. 
74  Hirdman 1983, s. 61.
75  Hirdman 1983, s. 172.
76  Hirdman 1983, s. 130. 
77  Slakthusfrågan visar, förutom att kommunala ingrepp på livsmedelsom-
rådet inte var särskilt unikt, också på att dessa kommunala frågor kunde 
vara mycket segdragna. Slakthusfrågan kom upp på 1880-talet och fick 
sin lösning först 1912. Hirdman 1983, s. 153, 166.
78  Den förklaringen ger också Hirdman. Hirdman 1983, s. 228.
79  Högberg 1981, s. 226f; Hirdman 1983, s. 209–227. 
80  M 11/1917.
81  SFS 539/1917; B 186/1917, s. 1–4. Däggdjursben, horn och klövar, fett ur 
avloppsvatten från slakterier eller utspisningsställen samt djurkadaver 
skulle likaså tillvaratas.
82  Hirdman 1983, s. 131ff. Citat s. 131.
83  Se t.ex. Y 19 juni 1916, s. 416–453; Y 28 april 1919, s. 339–342.
84  Högberg 1981, s. 237.
85  Kring 1909 åkte Nystedt på uppdrag av hälsovårdsnämnden till Charlot-
tenburg och uttalade sig mycket positivt om det han hade sett. Kommit-
tén som utredde frågan begärde också in ett utlåtande från magistraten 
i Charlottenburg. B 3/1910, s. 6–9. 
86  I första hand togs Eskilstuna upp. Uppsala, Karlskrona, Helsingborg, 
Örebro, Sundbyberg och Huskvarna hade med Eskilstuna som förebild 
infört systemet, och andra städer höll på att utreda frågan. B 92/1908, 
s. 4–5. 1914 företog den utredande kommittén studieresor till relevanta 
svenska städer för att studera hur svinmatsinsamlingen och svingårdarna 
där fungerade. B 3/1915, s. 3.
87  B 166/1912, s. 12.
88  B 92/1908, s. 6.
89  B 57/1911, s. 5, 14. 
90  B 3/1910, s. 19f.
91  B 3/1910, s. 6ff, 9. 
92  B 72/1915, s. 27–30, 35–40.
93  B 3/1910, s. 9. 
94  B 72/1915, s. 32–34.
95  Tingsten 1900, s. 10, 12f; Tingsten 1901, s. 137.
96  Tingsten 1920, s. 22. Se även Tingsten 1915, s. 4.
97  Tingsten 1915, s. 4.
98  B 166/1912, s. 1.
99  Tingsten 1915, s. 6. 
100  B 57/1911, s. 3.

---