Sveriges historiska utveckling ur ett industritekniskt perspektiv

2000-talet

*Fönster

I slutet av 2000-talet hade man höjt kraven på isoleringsförmåga hos fönster och det fanns fönster med U-värde på 0,8. Fönstrets U-värde (W/m2°C) anger hur mycket värme som transporteras från den varma sidan till den kalla. Detta innebar numera att glaset blir så kallt på utsidan att det ofta blir kondensation eller imma på glaset och ibland till och med is. Saken blir inte bättre av att de flesta nu har golvvärme och alltså ingen värme under fönstren, men å andra sidan tillverkar man numera så tjocka ytterväggar med fönsterbänkar på insidan som effektivt hindrar varm luft att träffa glaset så det hjälper inte med radiatorer under fönstren heller. Fönster som man inte kan se ut igenom kalla dagar är något som myndigheterna tycker att vi får stå ut med för att spara energi. Det är faktiskt den officiella uppfattningen.

*Skype

Videotelefoni eller videokonferenser har funnits länge, men det har aldrig blivit en allmän produkt för vanligt folk förrän programvaran Skype gjorde entré.

IP-telefoni är ett sätt att ringa via datorn till en annan dator och det innebär att samtalet blir gratis i den betydelsen att det inte blir någon extra avgift utöver den man redan betalar för sin internet-koppling. Fast det förutsätter förstås att mottagaren också har en dator.

Just detta faktum var orsaken till att Skype bildades av svensken Niklas Zennström som redan var en framträdande person inom IT och hade skapat fildelningssajten Kazaa. Man skulle alltså kunna erbjuda gratis telefoni, även till utlandet. 2003 bildas Skype med just denna funktion, gratis telefoni. Det gick också att ringa till vanliga telefoner, men då kostade det pengar. Många använde inledningsvis Skype för att kunna ringa gratis internationellt och det är säkert många föräldrar som genom Skype haft kontakten med sina barn när de eller barnen varit utomlands. Innan IP-telefoni var det ju riktigt dyrt att ringa internationellt.

2005 introducerade man videosamtal för första gången och plötsligt var det möjligt att se varandra ”live” och dessutom dela det man såg runt omkring sig med andra. Än så länge krävdes dock oftast en extern webbkamera eftersom datorer i allmänhet inte hade sådana inbyggda. Det blev inledningsvis ingen stor framgång, men det berodde inte på funktionerna i Skype utan på priset för bredband. 2005 kostade Telias 24 Mbit/s 419 kronor plus en riktigt dyr anslutningsavgift, men om man redan av andra skäl hade ett fast bredband var det bara att köra. Ett annat större problem var den tillåtna datamängden som inte var i närheten av vad Skype behöver för bra video.

Riktigt intressant blev det när både mobiltelefoner och surfplattor hade inbyggda 4G-modem och kostnaden för dem började närma sig ett par hundra kronor i månaden och den tillåtna datamängden låg på minst 20 GB. Det skedde allmänt 2015, vilket innebar att de allra flesta nu kunde Skypa video med bra kvalitet och som alltid gratis.

En mycket intressant funktion som Skype har är att man kan ringa upp en annan pryl som har internetkoppling, och automatiskt kopplas upp. Ett användningsområde är att sätta upp en surfplatta eller telefon i sommarstugan och sedan ringa upp och kolla hur det ser ut. En annan kommer troligen att bli riktigt stor, nämligen den att hos de äldre som bor på äldreboende och inte längre kan ringa eller svara i telefon, kan de anhöriga enkelt ringa upp och se hur de har det och prata med dem. Likadant är det med många som bor kvar hemma, men har hemtjänst. Totalt rör det sig om flera hundratusen människor.

*Kommunens tekniska utveckling, exempel Sollentuna kommun

Genom att Sollentuna gett ut en bok som handlar om kommunen från 1863 och 150 år framåt kan vi få en god bild av hur nya tekniska lösningar infördes i kommunen, se lista nedan.

1925 kom en så kallad adderingsmaskin, alltså en räknare som drevs med handkraft. Noterbart är att Original Odhner redan 1874 hade färdig en första maskin av den här typen.

1947 radio till personalrummet

1949 bokföringsmaskin

1953 polisbilar fick radio

1954 elskrivmaskiner

1954 kopieringsmaskiner som då kallades snabbkopieframkallare

1974 parkeringsautomater och trafikvakter

1976 kaffemaskiner i Sollentuna kommunhus

1982 köpte Sollentuna sin första dator, en minidator från Datapoint med 256 KB primärminne och 2x10 MB skivminne

1983 installerades fyra stycken ord- och textbehandlingsmaskiner

1989 IBM 3270 PC till de flesta i personalen

*Bostadens interiör, en sammanfattning om hur *bostaden förändrades

Före 1850-talet hade flertalet bostäder enbart ett rum. Det användes som vardagsrum, fast det ordet var inte uppfunnet då, och som kök på dagarna. På natten drogs sängar fram och bäddsoffor öppnades och så hade man ett sovrum också.

Det fanns en öppen eldstad som gav värme och ljus och som användes för matlagning och uppvärmning av vatten till bad och rengöring. Badrum fanns inte utan det blev att bada antingen i en offentlig badstuga om man bodde i stan eller i en tvättstuga om man bodde på landet. Vanligast var dock att tvätta sig i en zinkbalja inomhus.

Dass fanns utomhus eller i bästa fall vid farstun om man bodde i flerfamiljshus, och potta användes inomhus på natten.

Statusprylen var ett golvur och hade man råd kunde det bli en Moraklocka, annars importerades uren mest från USA. De som gjordes i Polhems fabrik var för dyra för vanligt folk.

Golven var vanligen gjorda av obehandlade träplankor med trasmattor ovanpå för att minska kylan och göra det mer hemtrevligt. Att väva trasmattor var något som de flesta husmödrar kunde.

Övrigt möblemang i rummet inskränkte sig till ett bord, några stolar, en byrå eller ett skåp och några sängar, katekesen och en bibel, men inte några andra böcker. Eventuellt kunde det finnas något uppsatt på väggen. Tapeter hade dock inte slagit igenom. Allt var tillverkat av bonden/stataren och hans fru och barn. Barnen var ju inte barn på den här tiden utan betraktades som billig eller gratis arbetskraft.

Så här kunde maten se ut för en torparfamilj:

Före frukost Kaffe och bröd

Frukost bröd, potatis och sill
Lunch mjölvälling och bröd
middag potatis och fläsk
kvällsmat råggröt (svartgröt)

Som bestick användes en träsked och eventuellt en kniv, men ingen gaffel. Man hade flata tallrikar och soppor åts ur en gemensam träskål. Dryckeskärlen var oftast av trä, men det fanns glas och tennstop på vissa gårdar, men inte hos torparna.

I mitten av 1800-talet introducerades gjutjärnsspisen eller vedspisen som vi säger idag. Det skulle dock dröja en bra bit in på 1900-talet innan den började bli allmän.

Vedspisen var närmast en revolution vad gäller uppvärmning och matlagning. Spisen gav mindre rök, var snålare på bränsle, höll värmen längre och kunde kompletteras med en varmvattenberedare. Dessutom blev matlagning mycket enklare genom att ugnen nu också hade introducerats, men den fanns inte på framsidan utan bestod av ett utrymme längst bak med en lucka. Slutligen blev plattorna utmärkta att koka och steka på och det gick mycket fortare. Enda nackdelen var väl att det blev mörkare i stugan och att man istället fick elda med talg- eller vaxljus om man hade råd.

Vax var dyrt och det var de nyligen introducerade stearinljusen också. 1839 startade Lars Johan Hierta den första stearinljustillverkningen på Liljeholmen i Stockholm och stearin började långsamt att konkurrera ut talgljusen. Fotogenlampor skulle först i slutet av 1800-talet bli ett alternativ.

I slutet av 1800-talet började företaget Kockums att tillverka emaljerade kärl för bland annat matlagning. De var både billigare och lättare att rengöra än de tidigare metallkärlen. Runt 1930 fick den sin ljusgula färg med grön rand som därefter blev dess signum.

Symaskiner började tillverkas först i Mora, och sedan 1872 i Husqvarna Vapenfabrik. De blev snabbt populära, men först när man tog fram modellen Freja som kunde sy rakt och som var mer anpassad till hemmabruk tog försäljningen riktig fart. Det kunde alltså hända att frun arbetade hemma i det enda rummet med att sy kläder också.

Kakelugnen hade länge använts som uppvärmning i finare bostäder, men i slutet av 1800talet hade priserna gått ner så att även vanligt folk kunde ha nytta av den.

Nu introducerades linoleummattor för första gången. Mattorna bestod av linolja och sågspån som valsats på juteväv. Pulveriserade korksmulor skulle komma långt senare eftersom kork måste importeras och var dyrt. De tillsammans med heltäckningsmatta och korkmatta blev alternativen till trägolv. Dessutom var det nu så billigt med tapeter att man till och med tapetserade om efter några år. I en liten ryggåsstuga på Tjörn har man konstaterat att det mellan 1870 och 1920 sattes upp 21 olika tapeter.

I början av 1900-talet började elektrifieringen i Sverige och glödlampor introducerades mer allmänt. 1920 var 35 % av hushållen elektrifierade och hade elljus. I allmänhet fanns det bara ett uttag i taket i det enda rummet och för att kunna koppla in något annat än en glödlampa uppfanns en fördelningskontakt med samma fattning som en glödlampa. I den kunde man sedan koppla två eller flera elektriska apparater.

Den första elapparaten som vann framgång var strykjärnet som hade börjat säljas redan 1910. Det skulle dock dröja innan folk i allmänhet ville ha elstrykjärn. Det var mest hushåll med hemhjälp som ansåg att det behövdes.

Diskbänkar av zink var också en nymodighet, men de var inte sådana som våra idag. Det var helt enkelt en bänk. Senare introducerades vask med avlopp, medan rinnande vatten dröjde till flera decennier in på 1900-talet. Varmt vatten kom först runt 1940 mer allmänt. Långt in på 1960-talet var ordet zink liktydigt med diskbänk och är det än i engelsktalande länder.

Man började bygga vattenledningar 1861 i Stockholm, men det dröjde till 1906 innan man började bygga avloppsledningar till toaletter och då skedde det i Göteborg. I Stockholm drogs arbetet igång först 1909.

I början av 1900-talet började allt fler intressera sig för bostäders utformning och flera organisationer startades, till exempel Sveriges husmodersföreningar. Det var emellertid först 1921 som den första statliga bostadsutredningen kom och med den ett betänkande som hette ” Praktiska och hygieniska bostäder”. Det var en handbok som gav ett antal rekommendationer. Bland andra fanns en om att köket skulle vara ett separat rum och göras ganska litet och att det skulle finnas ett vardagsrum.

Det var dock först när HSB 1924 började att producera lägenheter som det i praktiken skedde något. I deras lägenheter fanns varmt och kallt vatten, dusch, gasspis och centralvärme istället för kakelugn. 1925 införde HSB badrum med badkar som naturligtvis ansågs onödiga av myndigheter och långivare, men HSB stod på sig. De installerade också en vattentoalett i badrummen. De byggde även gemensamma tvättstugor i husen från 1926. På 1930-talet infördes sopnedkastet i alla nya HSB-fastigheter. Nu betydde detta inte alls att standarden blev bättre generellt. Det var egentligen först under 1960-talet och med satsningen miljonprogrammet som standarden blev acceptabel generellt.

I villorna fanns det badrum i viss omfattning under 1930-talet. De var utrustade med fristående badkar, utanpåliggande rörledningar, golvet ströks med asfalt som sedan övermålades och väggarna var av målad plywood eller vanliga träplankor.

I vardagsrummet skulle snart nymodigheten radio dyka upp. Redan 1925 fanns det 125 000 radiolicenser och troligen något fler radioapparater. 1930 fanns det 480 000 licenser. Tanken med vardagsrummet var just som namnet antyder att man skulle vara tillsammans där och umgås och nu fick radion sin givna plats.

På samma sätt som golvuret var en statussymbol bland allmänheten var finrummet det bland övre medelklass. Ett finrum ville alla ha och eftersom HSB producerade 2–3-rumslägenheter blev det ofta så att man åt i det trånga köket, umgicks i ett av sovrummen och försökte ha vardagsrummet som finrum, så egentligen fick man mindre praktiskt utrymme nu och likadant var det bland villaägarna. Finrummet var enbart avsett för gäster som kallades främmande då och så skulle det vara åtminstone fram till 1970-talet.

1935 blev kylskåp standard i nyproducerade fastigheter och det kom förstås att påverka hushållens möjlighet att lagra mat. Tidigare hade man i städerna tvingats till nästan dagliga matvaruinköp och på landet användes under stora delar av året is och/eller jordkällare.

Grammofonen uppfanns redan 1887 av Emile Berliner och skulle vara den dominerande formen för att spela musik man kunde köpa, tills kassettbandspelarna gjorde sitt intåg i slutet av 1960-talet.

Runt 1920 hade man lyckats förbättra ljudet väsentligt. Man började med att använda en pickup och koppla den till en förstärkare. Skivorna man använde var som tidigare nämnts oftast gjorda av shellack och snurrade vanligen 78 varv per minut. I efterhand har dessa skivor kallats stenkakor och 78-varvare. Då kallades de bara grammofonskivor. Så småningom när radio introducerades så kunde man köpa en grammofon och radio i ett.

Allt fler skaffade sig också grammofoner. Särskilt den modell som man vevade upp blev populär bland ungdomen eftersom man kunde ta den med sig vart man ville och inte behövde el.

Elspisen introducerades 1923, men sålde inga volymer förrän under1950-talet, 1955 hade ca 40 % elspis och då främst för användning på landet eftersom det fanns gas i städerna som passade bättre genom att infrastrukturen redan var utbyggd. På landet gick man alltså direkt från vedspisar till elspisar.

Kylskåp fanns att köpa redan i mitten av 1920-talet, men det skulle dröja till 1938 innan 50 % av hushållen hade ett kylskåp. Då fanns det även ett kylfack i kylskåpet.

Diskbänkar i rostfritt stål infördes under 1930-talet och är ännu idag kvar som standard i kök. Samtidigt började bestick i rostfritt stål att tillverkas och även kastruller som passade mycket bra genom sin formstabilitet på de nya spisarna.

Man uppfann en ny teknik att tillverka glas som kallas pressglas. Driften blev automatiserad och därmed blev produkterna billigare. Under 1950-talet skulle de flesta hushåll ha dessa produkter.

Symaskinerna var ju redan allmänt använda i hemmen, men de drevs manuellt med trampor. 1934 introducerade Husqvarna den första elektriska symaskinen.

Kakel på väggar i badrum var fortfarande ovanligt. På golven användes antingen sintrade golvplattor eller keramiska golvplattor. Kakel användes också som stänkskydd i köket.

Nu skulle man kanske tro att det ganska fort blev bättre standard i vanliga bostäder, men så var det inte. Det gick långsamt fram. 1945 såg det ut så här med andel av hushållen i procent:

centralvärme 50%

vatten och avlopp 30 %
kylskåp 11 %
gas- eller elspis 30 %
bad eller dusch 32 %.

1950 fastställdes en svensk standard för hur köken skulle se ut, vilket fick till följd att de blev både mer ändamålsenliga och billigare.

Nu började det också bli tillräckligt billigt med parkettgolv för att vanligt folk skulle ha råd att ha det och det lades då in i vardagsrummet eller som det faktiskt kallades, finrummet. I övriga rum var det heltäckningsmatta och i köket linoleum. Det första plastgolvet baserat på pvc (vinyl) lanserades 1947 i Sverige av Limhamns Träindustri AB. Eftersom det var slitstarkt och inte så känsligt för fläckar blev det snabbt populärt. I början av 1950-talet var plastmattan ett vanligt alternativ.

På 1960-talet lanserades en korkmatta av företaget Wicanders med ett lager av vinyl som slitskikt. Den kom att kallas kork-o-plast och blev en stor succé, och den tillverkas fortfarande.

Runt senare delen av 1940-talet hade pvc-mattan som är vattentät blivit det populäraste alternativet i badrummen och fortsatte att vara det under 1950-talet. Kakel på väggarna i badrummet var fortfarande ovanligt på 1960-talet och om det fanns var det enbart på den nedre delen av väggen. På den övre delen använde man zinkplattor som skulle efterlikna kakel eller helt enkelt målade väggarna. Dusch var ganska ovanligt så det ansågs inte behöva tätas mot vatten.

En omtalad bostadsutställning, H55 i Helsingborg, blev startskottet för mer moderna produkter till hemmet. Det var då Stig Lindberg från Gustavsberg visade mindre serviser i porslin med nya mönster och olika färgkombinationer. Man visade också karottserien Terma som kunde värmas på spisen eller i ugnen.

Vinylskivor kom att ersätta stenkakorna runt 1950. Pickuper med diamantspets och elmotorer som via en drivrem fick skivtallriken att snurra blev nu också nyheter. Vinylskivorna skulle bli populära först i slutet av 1950-talet. Då blev det också populärt att köpa en radiogrammofon som oftast var en stilig möbel.

Under senare delen av 1950-talet började frysar bli efterfrågade, men det var ett stort problem för gemene man att sätta in en frys i köket, som ju numera byggdes betydligt mindre och inte var utformade för frysar ännu. De som bodde i hus köpte mer ofta frys och ställde den i källaren. Det skulle dock dröja till 1980 innan mer än 50 % av hushållen hade frys.

Tryckkokaren kom som en välsignelse för att minska tillagningstiderna. Man kunde koka potatis på halva tiden med en tryckkokare. I Sverige har dess användning i stort sett försvunnit, men i till exempel Frankrike är den fortfarande populär.

Diskmaskinen började komma ut i handeln på 1960-talet. En populär modell som kallades ”den lilla runda” var en diskmaskin som man kunde ställa på diskbänken och som också hade en glasruta där man kunde titta på diskningen. Alternativet med stora bänkdiskmaskiner krävde ju en ombyggnad av köket och de kom därför nästan enbart att bli aktuella vid nybyggnation.

Diskmaskinen betraktades som en riktig lyxpryl och det var inte många som tyckte att de behövde diskmaskin, åtminstone inte för det pris den betingade. Därför var det inte förrän under 1980-talets senare del som den fanns i 40 % av hushållen. Troligen var det en bra bit in på 1990-talet innan det faktiskt fanns diskmaskin i vartannat hushåll. Idag kan det väl knappast finnas något hushåll alls som inte har diskmaskin.

Från elektronikbranschens branschkansli finns uppgifter om försäljningen av diskmaskiner från 1961 då det såldes 5 000 stycken. Under hela 1960-talet såldes bara 176 000.

Aluminiumkastruller började bli vanliga och en av tillverkarna, Skultuna, ska ha sålt 500 000 kastruller och kärl per år under 1960-talet. Det innebar också att försäljningen av de emaljerade kärlen började minska för att helt försvinna under 1970-talet.

På 1950-talet kom Stringhyllan som kom att pryda i stort sett varje modernt hem. Fladdermusfåtöljen blev också mycket populär och såldes av ett företag med det intressanta namnet, ”Modern Living” beläget i Hallstahammar.

Under 1960-talet kom också IKEA:s nya butiker att påverka konsumtionen av möbler. Det var inte bara det att möblerna var billiga och paketen platta. Det introducerades en rad olika material också. De viktigaste var plast och spånplattor och perstorpsplattan som kom att bli mer eller mindre standard på de bänkskivor som fanns i köken.

Det var också nu som TV:n på allvar gjorde sitt intåg och eftersom man gärna ville sitta och titta tillsammans fanns det inte någon annan möjlighet för de flesta än att använda finrummet. Äntligen kom vardagsrummet att bli just det. TV:n blev också utformad som en möbel, gärna med trädörrar som kunde stängas så att den liknade en byrå.

1965 ansåg man att två tredjedelar av befolkningen hade dusch eller bad, så var tredje bostad hade alltså fortfarande inte det så sent som 1965.

Under 1970–80-talet såldes i princip all musik både som kassett och som vinylskiva. Kassetterna fanns också kvar i mindre omfattning under hela 1990-talet. De hade ju den finessen i likhet med rullbandspelarna att man kunde spela in på dem. På 1960-talet och framåt var många sysselsatta med att spela in musik från radioprogram till sina kassettbandspelare. På så sätt fick man sin egen spellista, fast så kallades det inte då. Ett besvärligt problem i sammanhanget var att man inte ville få med reporterns röst så det gällde att vara snabb med knapparna.

På 1970-talet hade det blivit status att ha en riktigt stor stereoanläggning med massor av finesser. Det skulle helst vara en separat förstärkare och stora högtalare, men viktigast var rullbandspelaren som man spelade in partymusik på. Ljudet var ju mycket bättre än det från kassettbandspelarna och man riskerade inte att dansande par stötte till pickupen på skivspelaren. Det var nämligen ett ganska vanligt problem innan rullbandspelaren kom.

Under 1970-talet förändrades färgvalet radikalt. Nu skulle det vara mörkare tapeter, gärna med mönster. Vitvarorna blev gula, bruna eller någon annan färg, men sällan vita. TV:n började att likna en TV igen och den kunde nu också visa färg-TV. 1968 fanns det 30 000 färg-TV-apparater i landet och sedan skulle det bara öka.

Ryamattorna blev i mitten av 1960-talet och säkert tio år framåt en uppskattad inredningsdetalj. Särskilt viktigt var det att själv knyta sin rya och under 1970-talet helst i starka färger.

Toaletterna blev större, porslinet fick färg även här, gärna grönt. Den första engreppsblandaren lanserades. Dusch började bli ett vanligt alternativ till att bada i badkar och golvvärme infördes främst i badrum i villorna. Många villaägare inredde ett rum i källaren som kallades gillestuga, men det blev för de flesta ett TV-rum. Bastu var också något som blev populärt och kom nog att betraktas som en statussymbol.

1975 hade 89 % av de boende i tätorter och 69 % av dem som bodde på landet bad eller dusch i bostaden.

Tapetsering var fortfarande populärt och det förutsattes nästan att alla hushåll själva kunde sätta upp tapeter och så var det nog också.

Det blev också populärt att ha en riktigt stor radio, det som vi senare kom att kalla bergsprängare. Det var en stor kassettradio med bandspelare och stora högtalare. Att ha just en sådan på stranden en varm sommardag var bland det bästa den tidens ungdom kunde tänka sig, särskilt om man spelade på hög volym. Den gjorde sig naturligtvis också mycket bra i tonårsrummet, där den säkert störde många föräldrar och grannar.

Under 1980-talet blev det populärt med vitmålade väggar. Många var de vävtapeter som nu målades vita. Det blev standard med kyl/frys-kombinationer vilket underlättade installation i lägenheter. I villorna var det mest separata kylar och frysar bredvid varandra. Mikrovågsugnen introducerades och blev i slutet av 1980-talet mycket populär. 1990 såldes det 315 000 och sedan skulle det dröja till 2007 innan det rekordet slogs.

På 1980-talet skulle telefonerna byta utseende beroende på att ett nytt telefonsystem hade införts som hette AXE. För telefonens del innebar det att vi fick knapptelefoner för första gången och att vi fick tonval som gjorde att man kunde sända siffror från telefonen till en växel. Exempelvis kunde man trycka en etta för att göra ett val.

Plasten hade utvecklats och nu fanns det vanliga plastmattor för golv och våtrumstapeter för badrum. Det var fortfarande ovanligt med kaklade badrum i lägenheter, men det hade slagit igenom i villorna. Fram till nu fanns det två moderna varianter av uppvärmning, antingen genom element med varmt vatten eller genom elradiatorer. Gemensamt för båda varianterna var att det placerades under fönster för att motverka kallras. Nu kom emellertid alternativet att installera golvvärme och genom den slapp man ”fula” radiatorer längs väggarna. I nya hus gick det bra eftersom man redan på 1970-talet införde treglasfönster med bra isolering. Det blev inget kallras som störde. Värmepumparna kom att slå igenom under 1990-talet, men fanns även tidigare.

Videobandspelaren introducerades i slutet av 1970-talet men hade svårt att slå igenom. Troligen eftersom de filmer som fanns att hyra mest var så kallade erotiska filmer. Därför började videobutikerna hyra ut en videobandspelare som hette Moviebox. Nu kom också kabel-TV för dem som bodde i lägenheter och för en del radhusområden och liknande. Här är en ögonvittnesskildring om hur det gick till.

”I samma veva fick vi nu också tillgång till kabel-TV och plötsligt hade vi massor av olika kanaler att välja mellan, vilket vi naturligtvis uppskattade mycket, men det var ju inte bara fördelar med reklam-TV. Samtidigt fanns det för första gången kanaler som bara sände filmer och det var förstås skönt att slippa gå till videoaffären varje gång vi ville se på en film av nyare slag, men det fanns också en annan aspekt som jag verkligen inte hade väntat mig. Jag tror att det var kanal 1000 som vi hade och den visade så kallad erotisk film sent på nätterna. Plötsligt hade alltså den helt oaccepterade porrfilmen kommit in i våra hem. Bara några år tidigare hade ju just det faktum att det nästan enbart fanns porrvideor att hyra medfört att videobandspelarna inte slog igenom förrän i slutet av 1980-talet. Nu var plötsligt moralen en helt annan. Än mer förvånande var att det inte hördes något i den allmänna debatten om detta. Alla medier höll tyst. Undrar vad man kan dra för slutsatser om det.”

1988 var det dags för SVT att för första gången sända sina TV-sändningar i stereo och det var nog många som tyckte att det var en bra utveckling. Att ha en bra hifi-anläggning med stereo var hög status och det blev det med stereo-TV också för att inte tala om stereovideo. JVC var den enda tillverkaren som hade en sådan i början och den kostade mer än den dyraste TV:n som var Bang & Olufsen.

1989 var försäljningen enligt nedan

Färg-TV 520 000 varav 160 000 var Nicam-stereo
Videobandspelare 300 000 knappast någon var Nicam
Videokameror 60 000 varav fortfarande 20 % var 8 mm kameror
HiFi-anläggningar 250 000

För första gången börjar man tala om dataspel och företag som Nintendo och Commodore går i bräschen för dessa. Det kunde alltså tänkas att man nu också var tvungen att hitta ett utrymme för en speldator och bildskärm också, men i realiteten var det inte förrän i slutet av 1990-talet med hem-PCreformen som datorer skulle ingå som mer eller mindre standard i ett normalt hushåll.

För alla musikintresserade var den bärbara bandspelaren som Sony släppte en riktigt intressant produkt. Den kom inledningsvis att kallas för Freestyle i Sverige, men bytte sedan namn till Walkman. Den var i sammanhanget, jämfört med en kassettradio, extremt liten och hade också extremt lätta hörlurar. För första gången kunde man nu lyssna på musik oavsett var man var någonstans. Det hade funnits mycket små rullbandspelare redan innan kassettbandspelarna kom, men de blev aldrig några eftertraktade produkter.

Under 1990-talets senare del började det bli populärt med öppna planlösningar vilket betydde att köket blev en del av vardagsrummet men fortfarande var det finast med ljusa träslag i köksinredningen. Resten av väggarna kunde däremot gärna vara vita och nu blev det för första gången sedan 1800-talets torparstugor modernt med att inte ha gardiner.

Parkettgolv hade nu också mer eller mindre blivit standard i alla rum, till och med i köket.

I de finare badrummen var bubbelbadkaret ett måste och allting skulle vara kaklat, men det var fortfarande så ovanligt att mäklarna under hela årtiondet alltid framhöll om ett badrum var helkaklat.

Det blev också populärt med ytterligare en apparat kopplad till ingående linje till telefonen. Det var nummerpresentatören som alltså kunde visa vem det var som ringde och som också sparade inkommande nummer i ett litet minne. Det blev också vanligt med trådlösa telefoner som kunde användas inom ett visst avstånd från en bastelefon med mottagare/sändare. Nu började för första gången problemet med att hitta telefonen. Den hade ju alltid stått på samma plats förut. Det var inte heller ovanligt med telefonsvarare. Slutligen kom också mobiltelefonen som så småningom kom att ersätta den fasta telefonen, kanske runt 2010-talet.

I slutet av 1990-talet började man prata om att kunna koppla upp sig mot antingen arbetsdatorn eller internet. De första entusiasterna gjorde det redan 1995 med hjälp av modem som höll hastigheten 2 400 bits per sekund (2,4 kbps). Det gick att använda, men klarade egentligen bara enkel text. Först 1998 fanns det 14,4 kbps per sekund och även som mest och dyrast 56 kbps. Det var dock inte tillräcklig hastighet för många tillämpningar, och det var inte förrän 2001 som en tio gånger snabbare tjänst, ADSL, fanns att tillgå och därmed började internetanvändningen på allvar. Nu skulle allt fler ha datorer hemma kopplade mot nätet.

På 2000-talet blev allting vitt. Köksskåpen började också få vita luckor och husen började också byggas vita. Helst skulle det vara putsat, men oftast fick målat trä duga. Särskilt tydlig blev trenden bland villaägarna. Märkligt nog blev det fint att inte ha vita vitvaror. Allt annat blev vitt, men inte vitvarorna. De skulle helst se ut som om de var gjorda av aluminiumplåt eller till och med svarta.

TV-apparaterna blev platta och hade ett nytt bildförhållande 16:9. Helst skulle de hängas på väggen och vara så tunna som möjligt.

I slutet av 2000-talet hade man höjt kraven på isoleringsförmåga hos fönster och det fanns fönster med U-värde på 0,8 U. Fönstrets U-värde (W/m2°C) anger hur mycket värme som transporteras från den varma sidan till den kalla. Detta innebar numera att glaset blir så kallt att det ofta blir kondensation, imma på utsidan, och ibland till och med is och saken blir ju inte bättre av att de flesta nu har golvvärme och alltså ingen värme under fönstren, men å andra sidan tillverkar man numera så tjocka ytterväggar med fönsterbänkar på insidan som effektivt hindrar varm luft att träffa glaset så det hjälper inte med radiatorer under fönstren heller. Fönster som man inte kan se ut igenom kalla dagar är något som myndigheterna tycker att vi får stå ut med för att spara energi. Så står det på energimyndighetens hemsida.

På 2010-talet har allt blivit likformat. Nästan alla hus är vita, alla kök är vita och alla väggar också. Köken har i villorna allt oftare en köksö och en mycket stor fläkt, gärna frihängande, eller mot en vägg som tar bort möjlighet till skåp, men eftersom framförallt överskåp blivit mindre populärt tycks det inte ställa till problem. Köket ska vara stort och framförallt välutrustat. Det finns en mängd olika nya apparater från kaffemaskiner till matbrännare. Alla rum har parkett, även klädkamrarna, fast nu kallas de walk in closets. Badrummen skulle också vara stora och med bubbelbadkar. Induktionshällarna/spisarna fanns nu på marknaden, men först ett par år in i decenniet blev de tillräckligt billiga för att sälja i volym.

Nu var det populäraste ordet bland mäklarna öppen planlösning och stenhus.

Det har också blivit vanligt med en hustyp som har delat tak, särskilt i storstadsregionerna.