Sveriges historiska utveckling ur ett industritekniskt perspektiv

*Armerad *betong

Betong och cement var på romartiden vanliga byggmaterial, men med så mycket annat försvann den kunskap som behövdes för att bygga och det var inte förrän på 1400-talet som metoderna återupptäcktes och först 1844 patenterades de i England under namnet portlandcement. 1908 introducerades armerad betong på bred front i Sverige genom Ivar Kreuger, Henrik Kreuger och Paul Toll vid grundandet av byggnadsbolaget Kreuger & Toll AB. Ivan Kreuger är ju i våra dagar inte känd för sin byggverksamhet i första hand, men han var faktiskt civilingenjör i både väg- och vattenbyggnadsteknik och i maskinteknik och det redan vid 20 års ålder. Han var alltså mer eller mindre ett geni. Han hade arbetat i USA och där lärt sig att bygga i betong. Företaget Kreuger & Toll AB blev mycket framgångsrikt och byggde bland annat Stockholms stadion, Nordiska Kompaniet (NK), Danvikshem och grundläggningen för Stockholms stadshus. Ett av de större industribyggena var Slakthuset i Stockholm som byggdes av Skånska Cement.

Det var dock först när man uppfann vibratorn som intresset ökade på allvar. Genom att vibrera betongen med en stav kunde man få homogen konsistens och utfyllnad. I Sverige började man använda tekniken i mitten av 1930-talet. Metoden var en förutsättning för den massiva betongbyggnaden i form av dammar, vägbanor, tunnlar och broar som nu kom igång i USA och Europa och även i Sverige.

Därefter uppfanns betongstationen som innebar att man tillverkade betongen vid en station och därigenom fick dels effektivare framställning, dels bättre betong med kontrollerad kvalitet. Det medförde också att man behövde betongbilar. I mitten av 1940-talet började det slå igenom men först i slutet av 1950-talet blev det en allmän metod och är det fortfarande.

I Sverige har betongen kommit att bli den dominerande formen av byggnation för flerbostadshus och till plattorna för villor. Stålet har aldrig slagit igenom. I princip det enda stålhuset som byggts i Sverige är Wenner-Gren Center i Stockholm.

*Kameror

Kameran fortsatte att utvecklas och år 1900 introducerade Kodak kameran Brownie. Det var en lådkamera för rullfilm som fick ett ganska lågt pris och därmed bidrog till att sprida användningen av kameror. Nu kunde man också ta kort snabbt och ordet ögonblicksbild (snapshot) blev uppfunnet. När Kodak introducerade Kodachrome1935 blev det också möjligt att ta diakort i färg och att överföra färgnegativ till papper. I Sverige ansåg man åtminstone till 1959 att färgfoton var exotiskt. I Göteborgs-Posten 1959 finns nämligen ett reportage om ett möte på Tekniska Samfundet i Göteborg där rubriken lyder, ”Jazz och färgbilder hos Tekniska Samfundet”. Man kan också läsa om hur man äntligen lyckats få till färgbilder i boken ”Tekniken idag 1957” utgiven av Teknikens Värld.

Leica som började med kameror 1925 och Zeiss som tillverkat sedan 1914 inriktade sig på småbildskameror som var mycket avancerade och dyra och alltså inget för gemene man. Rolleiflex var inom sin nisch med stora plåtar ganska framgångsrik. 1954 introducerade Leica den första moderna spegelreflexkameran som sedan skulle bli standard i alla systemkameror för lång tid framåt.

Magnesiumblixtar användes redan i slutet att 1890-talet. Många har nog sett deras effekt i gamla filmer. Blixtlampor introducerades 1927. De var gjorda med en tunn aluminiumfolie som antändes med hjälp av ett batteri. General Electrics började producera dem samma år. Det var små engångsblixtar som monterades ovanpå kameran. Därmed steg efterfrågan kraftigt på blixtar. Det var dock inte förrän på 1960-talet som blixtlampor kunde användas mer än en gång. Då hade de elektroniska komponenter som behövdes blivit tillräckligt billiga för att massproduktion skulle vara möjlig.

Efter andra världskriget hade japanerna via USA kommit över kunskaper om de tyska kamerorna och därmed startade en intensiv produktion av japanska kopior av Leica och Zeiss.

Det företag som lyckades bäst var Nikon, som gjorde kameror med det bästa från Zeiss och Leica. Den utmärkta konstruktionen och den goda kvaliteten gav Nikon ett världsnamn och deras produkter blev snabbt populära bland de professionella fotograferna. Funktioner som avancerad avståndsmätare kombinerad med en sökare med ljusramar för 28, 35, 50, 85, 105 och 135 mm fanns som standard. Alla tiderna från 1 - 1/1000 sekund var samlade på en ratt med jämna mellanrum mellan tiderna. Frammatningen skedde med hävarm eller motorn S-36 för upp till tre bilder per sekund, också det revolutionerande. Nikon-objektiv från 21 till 500 mm fanns att tillgå. Denna kamera banade väg för den förkrossande succé som efterföljaren, spegelreflexkameran Nikon F3, skulle få senare.

I Sverige var det en medlem i släkten Hasselblad, nämligen Victor, som med tiden skulle bli världsberömd som kameratillverkare. Släkten Hasselblad har förresten långt tillbaka verkat inom försäljning och tillverkning av olika produkter och det anses att de var först med att importera vattentoaletter och också först med att tillverka en svensk medvurst. Victors farfar började redan 1887 med att sälja tillbehör till kameror, men även utländska kameror och en del av dem med svenska namn. I takt med att allt fler intresserade sig för fotografering bildades 1908 Hasselblads Fotografiska AB som också blev generalagent för Eastman Kodak Company.

Företaget hade också en central roll när det gäller vykort genom att Nils Bouveng, som sedan blev VD för företaget, åkte landet runt och fotograferade vyer som sedan trycktes. Han skrev också en bok med titeln, ” Rådgifvare för amatörfotografer", och den var säkert populär, för i ”Biblioteksbladet” från 1914 står det att det är 5:e upplagan. Det var också han som övertalade Eastman att skänka pengar till byggandet av Eastmaninstitutet i Stockholm för gratis barntandvård.

Företaget gav sig också in i filmbranschen och producerade ett antal filmer i egna lokaler. Det är alltså en mycket gedigen fotografisk erfarenhet som byggs upp, men det är först när grundarens sonson blir engagerad som det verkligen kommer att hända saker. Det är förstås Victor Hasselblad som avses.

Fram till första världskriget sysselsatte han sig främst med att reparera kameror, men även att i viss utsträckning med att bygga nya, men det var först när försvaret kom med en förfrågan om att kopiera en kamera som de hittat i ett nedskjutet tyskt plan som något reellt hände. Han gjorde inte en kopia utan byggde en egen och bättre variant.

Hans mål var att bygga en kamera för civilt bruk och den första presenterades i New York 1948 för Amerikas förnämsta fotoexperter, att han kunde lyckas med att få ihop dessa människor berodde förstås på familjens långa samarbete med Eastman och det var också ett objektiv från Kodak som användes i denna första kamera. Det dröjde dock till 1957 innan de lyckades tillverka en riktigt bra kamera. Det var en 6x6 cm rullbildskamera med samma utseende och uppbyggnad som Rolleiflex fast med fler finesser och bättre kvalitet, världsklass helt enkelt. Mest berömd är Hasselbladskamerorna för att de från 1962 och framåt har använts vid alla amerikanska rymdfärder. Från 1966 är Hasselblad en del av Kodak.

Kodaks Brownie fortsatte att utvecklas under åren och 1959 kom den första automatiska kameran. Den följdes upp av Kodak Instamatic 1963, ett kameranamn som många säkert kommer ihåg även idag. Priset för en Instamatic var 16 dollar, vilket motsvarar 163 dollar idag eller 1 400 kronor. Då får man dock ha i åtanke att antagligen var priset i Sverige betydligt högre och att den genomsnittlige arbetaren i Sverige bara tjänade runt 14 000 kronor per år före skatt. Oavsett blev det en succé och fram till 1970 såldes 50 miljoner Kodak Instamatic. Det var också då som blixtkuben introducerades. Nu kunde man ta fyra blixtkort innan man behövde byta till en ny blixtkub.

1959 kom den första kameran med zoomobjektiv som blev tillgänglig för allmänheten, men de var dyra och kom endast långsamt att införlivas i fotoentusiasternas kameraväskor. Det skulle dröja till 1980-talet innan det började bli vanligt bland de ”amatörer” som köpte systemkameror.

I början av 1960-talet kom också de första fungerande automatiska ljusmätarna till ett rimligt pris. Först ut var Topcon re-super som inte var en storsäljare i Sverige, medan Pentax Spotmatic som kom 1964 lyckades bättre. Det dröjde dock till 1970-talet innan det var standard i alla kameror.

Från 1970 fanns det också en Kodak Pocket Instamatic och det var inte bara det att den var liten som tilltalade folk utan kanske än mer att filmen var innesluten i en liten plastbehållare så nu slapp man det besvärliga arbetet med att själv sätta in filmen i kameran och även de problem som man hade med filmrullar, att det inte rullade korrekt till exempel.

Det kan förefalla som om kamerans utveckling egentligen handlar om Kodaks utveckling, men det var faktiskt så att 1976 såldes 90 % av all film och 85 % av alla kameror i USA av Kodak och förhållandena var säkert likadana i Sverige. Oavsett detta var Kodak inte ett märke som fotoentusiaster ville ha. Kodak hade inte rykte om sig att tillverka högkvalitativa kameror som systemkamerorna från Zeiss, Canon, Minolta, Nikon och andra.

1977 kom den första kameran med autofokus, Konica C35 AF. Det var en enkel kompaktkamera med fast optik. Det skulle dröja en bit in på 1980-talet innan det kom en bra lösning för systemkameror också, genom lanseringen av Minolta 7000 1985.

1980-talet blev annars årtiondet då kompaktkamerorna slog igenom. De var kameror som skulle vara lätta att använda som en Instamatic men ändå erbjuda manuella inställningar och ha ett objektiv.

I mitten av 1980-talet kom så systemkameror med autofokus och med mer elektronik internt. Nu ansågs det att det mesta som kunde ställas in manuellt också fungerade lika bra i autoläge. Billigt var det däremot inte. Ville man 1988 ha en Canon systemkamera med vanligt objektiv och ett zoomobjektiv på 300 mm samt blixt fick man punga ut med runt 24 000 kronor i dagens valuta.

Allt fler kameror och olika modeller kom under 1980-talet, men det alla väntade på var den digitala kameran, men det skulle dröja innan den blev ett alternativ för allmänheten.

Under 1990-talet kom den ena märkvärdiga digitalkameran efter den andra. De hade det gemensamt att de var stora och dyra och naturligtvis inte alls lika bra som de analoga kamerorna. Det var enbart ett fåtal entusiaster som köpte en digitalkamera under 1990-talet samt de som behövde kunna överföra foton digitalt till andra områden, till exempel till dataprogram som PowerPoint. I slutet av 1990-talet kunde man se att allt fler företag fotograferade sina tillställningar med digitala kameror och att de sedan publicerade bilderna på sina hemsidor och/eller skickade dem till deltagarna på tillställningarna. Intressant nog tillverkade både Samsung och HP kameror redan då.

2002 kom en digital modell från Casio som var något helt nytt, Casio Exilim EX-S1/EX-M1. Ett namn som nog förvirrade en del, men tekniskt lät namnet i alla fall. Genom att integrera optiken och sensorn kunde de tillverka en riktigt liten kamera. Den var bara en centimeter tjock. Priset var dessutom överkomligt, billigast var den som hade enbart kamera. Den kostade 2002 cirka 300 dollar som är 310 dollar eller 2 600 kronor idag. Ville man ha MP3-spelare kostade det runt 50 dollar till. Den blev en stor succé och snart tillverkade alla konkurrenter lika små modeller.

Digitala systemkameror var länge ouppnåeliga för allmänheten, men när Canon 2003 lanserade Canon EOS 300D med ett objektiv på 18–55 mm för cirka 12 000 kronor kunde i alla fall entusiasterna köpa den. Upplösningen var 6,3 megapixel. Det var den första ekonomiskt överkomliga digitala spegelreflexkameran och den hade också den fördelen att tidigare objektiv i den så kallade EF-serien kunde användas. Hade man köpt en sådan analog kamera 1987 eller senare passade objektiven.

2006 lanserades den kamera som skulle bli betraktad som en massmarknadsprodukt, Canon EOS 400 D. Den kostade bara 7 000 kronor. Med 10,1 megapixel var den enligt många äntligen tillräckligt bra vad gäller upplösningen. Oavsett var de digitala bilderna trots det inte lika bra som diabilder och inte heller så bra som vanliga pappersfoton. Däremot kunde man ju själv ”framkalla” sina bilder eftersom systemkamerorna kunde ta bilder i råformat (den digitala versionen av icke framkallad film). Ljusa eller mörka bilder på grund av felaktig exponering var nu ett minne blott. Det krävdes inte ens ett fotoprogram för det kom ett sådant med från kameratillverkarna. Ville man ha ett mer avancerat fotoprogram var Photoshop det vanligaste alternativet. Det generella råformatet DNG fanns dock inte ännu, så man fick använda tillverkarnas filformat. 2007 standardiserades DNG. Den stora förändringen med avancerade digitala systemkameror var att det inte kostade något att ta många foton, bortsett från minnet, men ännu mer att fotograferandet i sig bara blev en liten del och att hanteringen i fotoprogram blev en stor del.

I och med att priset nu hade sänkts blev efterfrågan för första gången riktigt stor även på digitala systemkameror. Många hade en kompaktkamera med sig överallt och en systemkamera när man ville ha bättre bilder i råformat.

Intressant nog fanns det enbart ett fåtal kameror som klarade 16:9-formatet trots att det funnits för TV i många år. Testsändningarna i TV började redan 1999, men det var först 2007 som man helt gick över till 16:9. Canon EOS 400 D hade inte det formatet utan man fick nöja sig med 4:3 så sent som 2007.

Nu skulle man kunna tro att eftersom allt fler hade mobiltelefoner med kameror så minskade kameraförsäljningen, men så blev det inte, dels för att de inbyggda kamerorna inte var tillräckligt bra, dels för att det ännu inte var särskilt populärt att fotografera. I dessa tider utan sociala medier betraktades en tillställning där man fick se på andras semesterbilder som något man helst ville undvika. Det skulle dröja tills Apples iPhone introducerades i Sverige 2009 innan man började använda sin mobil för att i större utsträckning ta kort för att skickas som MMS eller för att överföras till datorn. Samtidigt utrustades allt fler kameror med USB, Blåtand, WiFi etc.

2010 startade Instagram och det blev populärt att lägga upp foton på webben, men det var först 2011 som man kunde göra det från en iPhone och 2012 från en Android-mobil. Sedan dess har mobiltelefoner också haft riktigt bra kameror. När Nokia kom med Lumia 1020 med 40 megapixel kunde man konstatera att den tog bättre bilder särskilt i ljussvaga miljöer än vad systemkamerorna gjorde bara några år tidigare. Nu hade också videoinspelningskvaliteten blivit riktigt bra.

Eftersom alla nu behövde ha tillgång till WiFi innebar det också att allt fler kameror fick det. Nikon hade visserligen försökt redan 2005, men det blev en flopp, troligen mest av den anledningen att det inte fanns tillräckliga många platser med WiFi, men nu fanns det många WiFi, eller hotspots som de kallades ibland.

2016 har det mesta blivit bättre, men några tekniksprång har inte skett. Däremot har det blivit populärt att ha en kamera på sig och fotografera det man gör. Särskilt populärt har det blivit med hjälmkameror för att inte tala om selfies, men det är en annan historia.

*Radioapparater, *radiosändningar

Alla uppfinningarna i denna bok har fått stor betydelse, men frågan är om inte radion var den apparat som fick mest uppmärksamhet bland allmänheten. Det är svårt att egentligen säga vilka dragkrafter som fanns för att skapa radio, men troligen fanns det lika stort intresse från vanligt folk och beslutsfattare och det gjorde att utvecklingen och framförallt införandet gick fort i Sverige. Det blev inte alls fallet när TV blev aktuellt.

Idén med radio är egentligen självklar, även om man kanske först inte tycker det. Man visste att om man talade så skapades ljudvågor. Man visste också att våra öron via hjärnan kunde omvandla vågorna till det som vi uppfattar som mänskligt tal. Man visste också att talets hörbarhet påverkas av avståndet, vinden och andra ljud och att det färdades i 300 m/s. Nu gällde det bara att skapa något som ersatte munnen och öronen och som kunde färdas blixtsnabbt genom luften och helst även genom olika material.

Genom uppfinningen av telegrafen och därefter radiotelegrafen hade man förstått vilken betydelse som radiovågor kunde få för att sända meddelanden över långa avstånd. Vad man däremot inte kunde sända var mänskligt tal och det var inte heller rimligt att sända till många olika personer eftersom det krävdes att man hade en dyr mottagare och det fanns inte många privatpersoner som hade råd med en sådan.

Vad man behövde var ett nytt sätt att skapa radiovågor och det kom att bli amplitudmodulering, AM. Det innebar att man kunde sända tal och ljud för första gången. Det fanns förstås många svårigheter att lösa för att få till en lämplig sändare och det arbetet blev mest framgångsrikt genom de apparater som en amerikan, Reginald Fessenden, skapade. I hans samarbete med General Electric anlitades svensken Ernst Alexanderson som 1904 skapade den troligen första så kallade alternatorn för att sända AM-signaler. Vad han egentligen gjorde var att bygga en generator som kunde leverera högfrekventa signaler vilket krävdes för att få en stabil signal. Redan 1906, på julafton, sände Fessenden ut ett kort radioprogram med både tal och musik och det anses vara världens första radioutsändning och den kunde höras flera hundra kilometer bort. Notera att Ernst Alexanderson även var medaktör vid den första TV-sändningen. En av de tidigaste radiopionjärerna i Sverige lär ha varit K G Eliasson som redan 1903 som examensarbete på Chalmers Tekniska Högskola byggt en kopia av Hertz tidiga apparat.

Sedan hände inte så mycket eftersom dels första världskriget kom i vägen, dels för att radiorören inte var tillräckligt utvecklade. Alternatorerna var också för stora och dyra och kvaliteten inte tillräckligt bra för ljudradio. Däremot fungerade de bra för morsesignaler och det var just en sådan alternator som installerades i Grimeton 1925.

1920 var i alla fall tekniken klar och efter en pristävling i Svenska Dagbladet 1922 kom den att kallas rundradiosändningar. Fram till dess användes den engelska termen ”broadcasting”. Från hösten 1923 fanns det ett program som man kunde lyssna på i Stockholm. Det programmet var intressant nog reklamfinansierat.

Ovan nämnde Eliasson startade 1925 sändningar från Vallgatan 8 i Göteborg. Märkligt nog hade han lyckats få tillstånd till att starta en privat sändare, men troligen med hänsyn till det problem som uppstod då telefonsystemen blev privata bestämde man samma år att bara staten fick sända och att man var tvungen att betala licens om man ville lyssna. Därmed fick man från 1925 ett monopol som skulle visa sig vara kvar mycket länge i Sverige. Myndigheten som fick ansvaret kom att kallas Radiotjänst.

Man skulle kunna tro att Radiotjänst blev ett statligt företag eftersom monopolet var statligt, men så var det inte. Det ägdes av tidningar, nyhetsbyrån TT och radioindustrin. Det fanns även flera andra radioföretag styrda av Radiotjänst, men inget som sände över hela Sverige.

En starkt bidragande orsak till att radio var intressant var förstås möjligheten att kunna lyssna på i stort sett allt, men också det faktum att det var enkelt att bygga en mottagare och att den dessutom inte behövde el. Modellen kallades kristallradio eller kristallmottagare eftersom det var en kristall av något halvledande kristalliniskt mineral, exempelvis kiselkarbid, som användes. Man kopplade helt enkelt en antenn med AM-sändningar till kristallen som i sin tur gav ut en signal till hörlurarna. Eftersom den inte använde el kunde man inte heller ha externa högtalare, så hörlurar fick användas.

När det stod klart att rundradio skulle införas bildade flera industriföretag och banker Svenska Radioaktiebolaget (SRA). Företaget kom snart att inrikta sig på att tillverka radioapparater som fick namnet Radiola och de första var av typen kristallmottagare. 1927 köpte L M Ericsson ut de andra ägarna och tog också in Marconiföretagen som ägare. Uppstarten var mycket snabb och antalet anställda var redan samma år cirka 800. Märket Radiola kom sedan att stå för god kvalitet ända till 1964 då tillverkningen lades ner.

Som nämnts ovan startade de reguljära sändningarna 1925 över hela landet och eftersom det 1927 blev klart med byggandet av en stor sändare i Motala hördes radiopionjären Sven Jerring börja sina program med ”Stockholm Motala” från då och till 1944. Det beräknades att med den nya sändaren kunde man nu nå ut till cirka en tredjedel av befolkningen.

På 1930-talet kom elektronröret till allmän användning i radioapparater och eftersom det krävde ström kunde också högtalare anslutas. Det lär ha varit företaget AGA som redan 1927 var först med nätansluten radio med inbyggda högtalare. Så står det i alla fall på deras hemsida, men det är oklart om Ericsson håller med om det.

Nu kunde folk för första gången i stugorna samlas runt en radio och lyssna gemensamt och det gjorde man. Detta var ju första gången det inte krävdes en större investering för att lyssna till musik, teater, andakter och nyheter.

Antalet radiolicenser ökade förstås, men inte så snabbt vilket framgår av nedanstående lista.

1925	125 000
1930	480 000
1935	830 000
1937	1 000 000
1941	1 500 000
1949	2 000 000

Först 1943 nådde man två tredjedelar av befolkningen. Skälet till detta var att utbyggnaden av nätet gick ganska långsamt.

De första sändningarna bestod av ett par timmars program varje kväll och innehöll konserter, andakter, teater och nyheter.

Sven Jerring blev den förste hallåmannen och han startade även Barnens brevlåda där han kallades för farbror Sven. Programmet sändes faktiskt ända fram till 1972.

Programutbudet ökade sakta och även sändningstiden. Grammofonmusik börjar att spelas 1928.

1933 hade man kommit upp i åtta timmars sändning per dag.

Dagens Eko startade 1938. Det är det äldsta radioprogrammet i Sverige och det sänds fortfarande. Detta år läste en kvinna för första gången upp nyheterna och det blev förstås folkstorm och klagomål från dem som inte tycker att kvinnor är lika mycket värda som män.

Efter andra världskriget utökas programutbudet bland annat med underhållning, sport och skolradio.

1946 startade Frukostklubben med Sigge Fürst. Den underhöll ända fram till 1978 med av någon oklar anledning ett tre års uppehåll 1951–54.

1947 får vi för första gången höra Lennart Hyland. Han var en mycket uppskattad radioman, men blev närmast idol när han så småningom kom till TV.

1950 introduceras vinylskivor i Sverige och Radiotjänst börjar spela dem.

1951 startar Lennart Hylands populära underhållningsprogram Karusellen.

1955 startar en andra radiokanal P2.

1957 byter Radiotjänst namn till Sveriges Radio.

1958 börjar TV-tittandet att öka och därmed minskar radiolyssnandet för första gången i hemmen, men eftersom alltfler nu hade råd med bilar och därmed fick möjlighet att lyssna på bilradio kompenserades minskningen avsevärt.

1959 började det bli vanligt med bärbara radioapparater med transistorer istället för rör. Namnet transistorradio var fött. Det året såldes över 500 000 apparater. Särskilt bland ungdomen blev de en succé. På samma sätt som man hade samlats vid vevgrammofonerna i början av 1920-talet samlades man nu vid transistorradion fast man fick förstås låna familjens radio, att köpa själv var inte att tänka på eftersom priset var för högt. Det första företaget i Sverige som tillverkade en transistorradio var AGA 1957.

I hemmet var annars små och oansenliga apparater standard, men efter några år började det dyka upp radiogrammofoner som i likhet med en del TV var utformade som möbler och byggda i trä. De hade lanserats redan under 1940-talet, men då var de för dyra för allmänheten.

1960 blev Hylands hörna en stor succé som radioprogram.

1961 kunde man för första gången lyssna på det som kom att kallas melodiradio, alltså vanlig musik som folk i allmänhet tyckte om och inte bara högstämda konserter. Anledningen var dock inte att SR ville det, utan det var ett resultat av att de privata radiobolagen Radio Nord och Radio Syd sände sådan musik från fartyg utanför Sveriges gräns. Inom Sverige var det ju monopol på radio. Samma år flyttades Hylands hörna till TV och skulle sedan bli alla tiders mest sedda program, inte för att det fanns mycket annat att titta på, men i alla fall.

Tio i topp startades också med Lill Lindfors som programledare och det var det första programmet som enbart riktade sig till ungdomar och nu steg intresset för transistorradio än mer bland ungdomarna. Det var inte ovanligt att alla lekar avslutades när det på lördag var dags för tio i topp och alla unga samlades för att lyssna.

1962 startar svensktoppen och även nattradio, men som de flesta vet utan nyheter.

1963 introducerade företaget Philips kassettradion som innebar att man nu kunde ha med sig en liten radio med inbyggd bandspelare och att man dessutom kunde spela in radio på den. Bandets båda sidor räckte till en timmas inspelning vilket var mer än de flesta LP-skivorna klarade av. Kassettradion blev en revolution, särskilt bland ungdomen, som nu kunde ha med sig en kassettradio för att lyssna på de låtar man spelat in när helst man önskade. På 1960-talet och framåt var många sysselsatta med att spela in musik från radioprogram till sina kassettbandspelare. På så sätt fick man sin egen spellista, fast så kallades det inte då. Ett besvärligt problem i sammanhanget var att man inte vill få med reporterns röst, så det gällde att vara snabb med knapparna. Det var ju dessutom gratis medan skivor var dyrt, riktigt dyrt. En LP-skiva med en populär artist kostade ca 40 kr vilket är runt 400 kr idag, men mer intressant var att veckopengen låg runt fem kr och då förstår man hur dyr en LP var för den tidens ungdomar.

1964 startar en tredje radiokanal, P3.

1965 införs regionala sändningar.

1970-talet. Det blev nu populärt att ha en riktigt stor radio, det som vi senare kom att kalla bergsprängare. Det var en stor radio med stora högtalare. Att ha just en sådan på stranden en varm sommardag var bland det bästa den tidens ungdom kunde tänka sig, särskilt om man spelade på hög volym. Den gjorde sig naturligtvis också mycket bra i tonårsrummet, där den säkert störde många föräldrar och grannar.

Under 1970–80-talet såldes i princip all musik både som kassettband och som vinylskiva. Kassetterna fanns också kvar i mindre omfattning under hela 1990-talet. De hade ju den finessen i likhet med rullbandspelarna att man kunde spela in på dem.

1977 börjar man med lokalradio från 24 olika lokationer runtom Sverige. Dessutom sänder man för första gången i stereo hela tiden. Något senare kunde man faktiskt lyssna på Trollflöjten i stereo på P2 samtidigt som den sändes i TV. Det var en fantastisk upplevelse, säger de som var med då. Sedan skulle det dröja till 1988 innan man införde stereo i TV.

1979 gjordes försök med närradioföreningar av olika slag.

1980-talet. Nu kom de riktiga bergsprängarna med radio och med dubbla kassettband för kopiering och med en massa olika knappar för att ställa in musiken.

Samtidigt kom det små radioapparater som man kunde ha med sig i fickan, men det blev aldrig en större efterfrågan på dem. Troligen eftersom Sony släppte sin minimala bandspelare Walkman, Freestyle i Sverige, 1980, då man kunde lyssna på den musik man ville utan prat.

1986 införs nyhetssändningar på natten. Den direkta anledningen till det var att Olof Palme hade mördats och att mycket få fick veta det före morgonens nyhetssändningar. De flesta fick till sin bestörtning höra sorgemusik när de satte på sina radioapparater, men visste inte varför.

1987 tillkommer det ytterligare en kanal som sänder lokalt och får namnet P4.

1993 blev det tillåtet att starta privata radiostationer som får sända reklam. Sverige var annars det enda land i Europa tillsammans med Albanien som inte tillät privata radiostationer. Den första stationen som började sända var NRJ, som faktiskt var en fransk radiostation som heter Nouvelle Radio Jeunesse. Man kan ju konstatera att det inte är mycket som skvallrar om det arvet i dagens NRJ/Energy.

1995 fanns det för första gången radio via internet. Det är P3 som sänder några program inklusive trackslistan, men det var inte många som kunde lyssna på det via internet. Bredband var inte uppfunnet då.

1999 anses vara det år då de första privata radiostationerna började med att sända på webben, dock ingen av de stora. Det skulle dröja flera år innan antalet sändningar ökade.

2000 startar hela P3 på internet, medan P2 enbart sänder musik.

2001 var troligen Nokia först med inbyggd radio som man dessutom kunde spela in på. Modellen hette Nokia 5510. Den möjligheten har i stort sett försvunnit idag och kan troligen bero på att operatörerna hellre vill att vi lyssnar via internet eftersom det är det de tjänar pengar på.

2005 blir alla lokala kanaler tillgängliga på internet. Poddradio startas. Dessutom startas den första hemsidan anpassad för den tidens mobiltelefoner och handdatorer.

2007 får webbradion sitt genombrott. Det är premiär för två nya webbkanaler med julmusik dygnet runt: SR Bjällerklang och SR Klassisk jul.

2009 fortsätter satsningen på webben med allt fler direktsända kanaler.

2011 startar en renodlad nyhetskanal på webben.

2012 finns det för första gången appar att ladda ner för att lyssna på radio i smarttelefonen för dem som anser att appar behövs för att lyssna via nätet.

2015 började P1 för första gången att sända dygnet runt.

*Handel, *affärer, *varuhus, *fackhandel

Systemet med handelsbodar fungerade utmärkt vid sekelskiftets början. Nästan varenda by hade en lanthandel, ett charkuteri, en mjölkbod och ett bageri. Förhållandet i staden var lite annorlunda. Här fanns samma affärer men också mer specialiserade affärer som i första hand utgick från lanthandelns utbud. Affärerna kallades för fackhandeln och skulle länge ha en dominerande ställning. Det uppstod alltså en järnhandel, en för elektriska apparater och lampor, en för gardiner och så vidare.

1899 bildades Kooperativa Förbundet, KF, med en affärsprincip som skulle hjälpa arbetarna och med en bolagsform som skulle garantera att vinsterna gick till medlemmarna. De ville också bryta de många karteller som fanns för att priserna skulle gå ner.

1905 var det ett utbrett missnöje bland många över att de befintliga matvaruaffärerna i Stockholm både var dyra och ohygieniska. Eftersom det i princip enbart var kvinnor som handlade mat blev det också så att några kraftfulla kvinnor under ledning av Anna Whitlock skapade företaget Svenska Hem. Historien om detta blev visad med start 2013 som en serie i SVT med namnet Fröken Frimans krig. Det var naturligtvis många som inte kunde tänka sig att kvinnor skulle få starta och leda verksamheter så en bojkott inleddes av Stockholms Specerihandlarförening. Oavsett växte rörelsen och lyckades också få ett antal namnkunniga medlemmar som till exempel Selma Lagerlöf, Ellen Key, Emilia Broomé, Anna Branting, Elin Wägner, Karolina Widerström, Hanna Pauli, Karin Larsson och Harriet Bosse.

Föreningen blev framgångsrik och introducerade även färdiglagad mat samt hemleverans för att hemmafruarna skulle få mer tid till annat än inköp och matlagning. Av samma anledning började man också att hyra ut dammsugare. De var verksamma fram till 1915 då de togs över av Stockholms konsumentförening som ersatte alla kvinnliga chefer med män eller lade ner butikerna.

Konsum blev det namn som KF valde för sina matvarubutiker. Inledningsvis konkurrerade man med butiker, men runt 1940 hade man lanserat ett nytt koncept. För att komma ut till fler människor på landet och för att kunna konkurrera överallt beslöt man sig för att inreda bussar som rullande butiker.

Varuhus hade funnits sedan mitten av 1800-talet, men det var inte förrän i början av 1900-talet som de skulle börja bli riktigt stora. Anledningarna var flera. En var att det elektriska ljuset nu gjorde att man kunde visa upp sina varor på ett mycket bättre sätt och inte var beroende av ljus från fönstren. En annan att de nya järnbalkarna och större fönsterglasen gjorde att man för första gången fick ett riktigt lockande skyltfönster. En tredje att det nu fanns hissar och rulltrappor som gjorde det lätt att åka mellan våningarna. NK som öppnade 1915 var först med att ha både hissar och rulltrappor. Bland de mer kända varuhusen fanns PUB och NK i Stockholm och Meeths i både Stockholm och Göteborg samt Ferd. Lundqvist & Co i Göteborg. Deras tidiga inriktning var mot lyxkonsumtion och de kom därför inte att spela så stor roll för allmänheten.

Däremot fanns det redan på tidigt 1900-tal lågprisvaruhus som American Bazar som öppnade sitt varuhus 1909 i Göteborg samt Grand Bazar som sedan skulle bli EPA 1930 och samägt med NK minsann. EPA blev mest framgångsrikt och fick först 1932 seriös konkurrens genom Tempo som ägdes av giganten i postorder Åhlén & Holm, som numera heter Åhléns.

KF tycktes länge vara nöjda med sina konsumbutiker och det var inte förrän det första Domus-varuhuset uppfördes 1956 som KF var med i leken. Nu skulle det byggas ett domusvaruhus i varenda större ort i Sverige.

Från mitten av 1950-talet till början av 1970-talet minskade antalet livsmedelsbutiker från 31 000 till 14 000. Under samma tid fördubblades omsättningen. Vad som hände var att specialbutikerna blev färre. Tidigare fanns ju en brödbutik, ett charkuteri, en butik för mjölkprodukter och så vidare. Nu var det större butiker som gällde med mer varierat utbud.

1947 startades den första snabbköpsbutiken, en konsumbutik i Stockholm. 1962 öppnade den första stormarknaden och efter att fria affärstider införts 1972 började ett stort antal servicebutiker att etableras, som idag kan illustreras med 7-Eleven.

Troligen är rulltrappan den tekniska uppfinning efter det elektriska ljuset som haft störst betydelse för varuhusens framgångar och det var alltså på NK som den första blev installerad 1915, men troligen var det inte förrän 1936 då PUB installerade rulltrappor som det tog fart. Det är i varje fall vad Wikipedia med flera anser, men från Teknisk Tidskrift årgång 1950, utgiven av Svenska Teknologföreningen, kan man läsa följande som motsäger detta:

”Den kapacitet som hissar och trappor besitter börjar i större varuhus bli alldeles för liten. Då kommer rulltrappan in. Som en kuriositet kan påpekas, att NK hade Skandinaviens första rulltrappa år 1915 och ett par år framåt. Den gick dock bara mellan ljusgården och undre bottenvåningen och visade sig snart vara en felspekulation, ty dels användes den mest som en leksak för Stockholms ungar, dels stod den mest stilla! Konstruktionen var inte tillförlitlig på den tiden, och trappan togs också snart bort. PUB är nu det enda svenska varuhus som har ett modernt rulltrappskomplex med en kapacitet, som har verklig betydelse för den interna trafiken. Även NK har nu med sina större lokaler kommit till den punkt, då ett rulltrappskomplex genom hela huset har blivit aktuellt.”

Det var alltså inte förrän i början av 1950-talet som rulltrappor skulle bli vanligare i svenska varuhus. På andra ställen som i tunnelbanan fanns de dock tidigare.

Rulltrappans största fördel var att den hade mycket högre kapacitet än hissen och dessutom kunde man ju titta runt i varuhuset under tiden man åkte i rulltrappan och på så sätt bli mer benägen att köpa.

Sättet att ta betalt på var att använda en kassaapparat och för hand slå in varje varas pris. Att istället läsa in priset med en scanner via EAN-koder blev inte vanligt förrän på 1990-talet trots att tekniken funnits sedan 1950-talet.

Sättet att betala via smarttelefonen är fortfarande marginellt, så även att betala med kontaktlösa kort.

I slutet av 1900-talet och fram till idag 2016 har utbyggnaden av handeln varit mycket stor. Det finns stormarknader överallt, men samtidigt har en minskning skett vad gäller olika affärer. Nu är det i princip enbart kedjor som etablerar sig på bekostnad av den traditionella fackhandeln.

Teknisk utveckling som är kopplad till varuhus och affärer har bortsett från nya betalsätt och nya förpackningar varit i sort sett densamma sedan mitten av 1900-talet.