Sveriges historiska utveckling ur ett industritekniskt perspektiv

*CD-spelare och *DVD-spelare i datorer och musikanläggningar

I början av 1980-talet fanns inspelad musik att köpa på vinylskivor eller kassettband och kunde spelas in på kassettband eller rullband. Film fanns tillgänglig på VHS-videoband och Betamax. TV kunde också spelas in på videobandspelare.

Gemensamt för alla kassettband var att ljudkvaliteten var låg och bruset högt, särskilt på inspelningar som man gjorde själv och det var likadant med videobanden. Dessutom var det samma problem med åtkomst som för de tidiga datorerna, man var tvungen att spola fram bandet tills man kom dit man ville.

Det fanns alltså en mängd olika skäl till att hitta en bättre form för lagring och åtkomst och det första steget togs redan på tidigt 1970-tal med laserdisken som var 12” och senare med mindre varianter. 1979 beslöt Philips och Sony att utveckla ett gemensamt format och 1982 var de redo att presentera en ny produkt som de kallade Compact Disc eller kort CD.

I Sverige började de säljas 1984, men eftersom utbudet av CD-skivor var mycket begränsat, i stort sett enbart klassisk musik fanns att tillgå, och CD-spelarna var mycket dyra, dröjde det till 1989 innan genombrottet kom. Se försäljningen från 1989 nedan:

CD-spelare 200 000 varav 155 000 separata, övriga inbyggda

CD-skivor 4 000 000

1991 såldes det för första gången fler CD-skivor än vinylskivor. 2002 såldes det 23,6 miljoner CD-skivor i Sverige och 60 000 vinylskivor. Därmed var vinylskivan passé skulle man kunnat tro, men det tycks som om den nu fått en renässans. Bottenåret var 2006 då det bara såldes 7 000 LP-skivor, medan det 2016 såldes 232 000 jämfört med 1,2 miljoner CD, med då får man också tänka på att strömmad musik utgör runt 87 % av marknaden och vinylskivorna bara har 3 %. Oavsett har vinylskivor kommit tillbaka med besked och förklaringen kan väl bara vara att det är roligare med vinylskivor och grammofoner än CD och CD-spelare.

De kom också att bli vanliga i datorer, men inte förrän 1995 och därmed försvann disketterna från marknaden. Formatet för datorer var Read Only Memory, ROM, och innehöll mestadels program. En del datorer kunde även spela musik-CD. I slutet av 1990-talet kom också möjligheten att spela in på CD-skivor flera gånger så att den fungerade på samma sätt som en hårddisk. De skivorna kom att kallas CD-RW.

I och med CD:ns intåg försvann inspelningen på båda sidorna av en skiva trots att det är fullt möjligt. Det var nog många som var förvånade över det, men man kan misstänka att det traditionella sättet att spela in musik utan begränsningen som en LP-skiva innebar medförde ett starkt motstånd från musikindustrin. En CD kunde ju utan problem innehålla mer än 2 timmars musik och det var helt enkelt för mycket för att vara realistiskt i betydelsen att det krävdes för mycket musik för att ge ut en CD. Det är dock svårare att förklara varför det fortfarande är så överallt. Köper man en ljudbok idag inspelad på CD-skivor får man runt 18 stycken skivor inspelade på ena sidan, istället för 9 dubbelsidiga. Man kan visserligen utan problem få in en bok på en DVD-skiva i MP3-format, (läs mer om det nedan), men det är få förlag som erbjuder det eftersom man tycks tro att allmänheten inte har DVD-spelare med MP3-format. Fast den bästa lösningen är förstås att ladda ner boken via en nätansluten apparat till den apparat man föredrar, mobil, PC eller platta.

När det gäller nya bilar kunde man få radio med kassettbandspelare ända till slutet av 1990-talet. Därefter var det CD som gällde och inte bara i det vanliga ljudformatet utan MP3 gick bra också.

Från 1999 började DVD-video bli mer allmänt förekommande i hemmen tack vare den bättre ljud- och bildkvaliteten och den mycket större lagringsförmågan. Det innebar också att VHS-bandspelare nu kom att börja ersättas av DVD-spelare och att de gjorde sitt intåg bland datorerna också. Redan 1997 fanns IBM:s första bärbara dator med DVD-läsare.

Både CD och DVD finns fortfarande kvar, men som med mycket annat kommer de allt snabbare bredbanden att ändra på det.

Handburna små *musikspelare

Under 1990-talet funderade man mycket på hur man skulle kunna spela in musik på mindre enheter som alla kunde bära med sig. Det fanns ju redan mindre radioapparater, men det fanns inga små kassettbandspelare.

*Walkman

Sonys Walkman (Freestyle i Sverige) var den första kassettbandspelaren som man kunde bära med sig och den började säljas 1980. Den blev omgående en stor succé trots att det inte gick att spela in musik på den. Så småningom tillkom fler funktioner som radio och till och med högtalare.

*CD-spelare

I mitten av 1980-talet kom varianter av Freestyle med CD, men det skulle dröja många år innan den konkurrerade ut kassettvarianten. Det var inte förrän i slutet av 1990-talet som det skedde och då blev även CD-spelarna standard i alla andra sammanhang.

*MP3-spelare, spelare med *flashminne

Ett stort problem för att lyssna på musik var att filerna var för den tidens lagringskapacitet mycket stora, för att inte tala om problemen med att skicka musikfiler via nätet. Detta blev bättre när man utvecklade MP3-standarden som egentligen är en algoritm för att komprimera musikfiler utan att tappa för mycket i kvalitet.

De första handburna spelarna som använde sig av MP3 i stor skala var flashspelarna. Flashminne är ett minne som är helt elektroniskt och har alltså ingen hårddisk med pickup, vilket var en stor fördel för en bärbar enhet. De första dök upp i Sverige 1999 och kallades för just MP3-spelare. Nu var ju minnet fortfarande dyrt så de enklaste modellerna kunde bara lagra sex låtar och de mer avancerade tolv låtar. Det var ju i det senare fallet lika mycket som en LP, men det blev ingen större framgång ändå. Marknaden väntade på större minnen och framför allt billigare.

*Ipod

Vad som till allas förvåning istället hände var att företaget Apple släppte sin variant av MP3-spelare 2001 med en fast hårddisk och när den kom till Sverige 2006 hade den 20 GB minne. Det var Toshiba som tillverkade disken, men det framgår inte hur man lyckades få den okänslig för stötar vilket var det största problemet med bärbara hårddiskar. Det var oerhört mycket mer än alla andra flashspelare och därmed var marknaden Apples.

Här nedan finns en ögonvittnesskildring över hur man kunde uppfatta introduktionen av iPod:

”Det var 2005 som jag också för första gången hörde talas om något som Apple kallade iPod. Idén med att skriva ett ”i” först i produktnamnet var ju inte nytt. Det hade Compaq börjat använda redan 2000 i sin iPAQ, men nu lanserade Apple det som sin egen idé och det fungerade ju. iPoden verkade vara en variant av de MP3-spelare som redan hade funnits på marknaden sedan 1999, men det var inte alls samma tekniska lösning. Nu hade Apple lyckats med konststycket att göra en hårddisk som var så liten att iPoden inte blev större än MP3-spelare med flashminne, trots att den hade en 20 GB stor hårddisk. Det tyckte jag var helt fantastiskt och ville gärna ha en, men som vanligt, särskilt med Apple, så såldes inte deras produkter i Sverige förrän långt efter det att de lanserats i USA.

Den första iPoden med 5 GB hårddisk såldes enligt Wikipedia redan 2001, men 2005 fanns ingen Ipod att köpa i Sverige. Samma sak skulle sedan ske med iPhonen. Min kollega skulle dock resa till USA i april och han lovade att köpa en Ipod till mig och dessutom en FM-sändare så att jag skulle kunna koppla iPoden till radion i bilen och så blev jag en glad och stolt ägare till min första Ipod.

En intressant sak med produkten var att det inte fanns någon som helst instruktion om hur man skulle använda den och det tog därför ett tag innan jag insåg att man skulle dra runt med fingret på den cirkulära plattan för att få fram nya låtar. Apple tycktes alltså förutsätta att deras nya metodik för att styra MP3-spelare var välbekant, men det var den ju inte. Jag slogs också av hur inlåst man blev i deras struktur. Kopplade man iPoden till sin dator och om man hade Apples Itunes så synkroniserades alla låtarna vare sig man ville det eller ej. Det var då som IT-företagen började ta bort kontrollen från oss användare och mycket värre skulle det bli. Jag var ju van vid att själv bestämma var mina data låg och själv bestämma över vart det skulle kopieras, men så tyckte inte Apple och så skulle inte någon tycka längre fram. FM-sändaren var förresten olaglig att använda i Sverige på den tiden. Den ansågs bryta mot radiomonopolet och dessutom fungerade den inget vidare så det blev inte mycket lyssnande genom bilradion i början.”

Nuförtiden är ju alla smartphones utrustade med flashminne av tillräcklig storlek och alla andra musikspelare av mindre format med lite minne har fasats ut. Trots det fortlever iPod classic, men den har också flashminne sedan 2009.

*Film, *filminspelning

Man skulle kunna tro att det skulle dröja innan talfilmen blev aktuell och det gjorde det, men det var inte främst av tekniska skäl för den första talfilmen ”Den odödliga teatern” visades redan 1901 i Stockholm och ljudet framställdes med bland annat en fonograf. Det var ingen riktig talfilm för ljudet var inspelat separat (alltså som dagens dubbningar), men upplevelsen blev bra, rapporterar tidningen Svenska Dagbladet som skrev ” Bättre kinematograf- och fonografnummer kan man inte tänka sig”. Trots detta skulle det dröja länge innan synkroniseringen blev bra och stumfilmer dominerade stort. Att de kallades stumfilmer förstår man, men de var verkligen inte utan ljud. Det handlade inte bara om musik utan man använde en massa ljudtillägg som skapades av personal gömda bakom scenen.

I Göteborg öppnades 1902 den första biografen som kallades kinematograf då och i Stockholm öppnades en i Blanches Teater 1904.

1908 börjar det bli vanligt med textsidor inne i filmerna som berättar vad som händer.

Fram till omkring 1910 visades få riktiga filmer, men nu började man producera inom landet och även importera.

Fram till 1911 var det fortfarande vanligt med fonografer till korta filmer och en massa tilläggsljud, men ett problem var att lokalerna blev större och större och förstärkare och högtalare var inte uppfunna ännu, så allt eftersom blev det mer stumfilm utan ljudeffekter. Som exempel kan nämnas att Röda Kvarn på Hamngatan i Stockholm som öppnade året därpå hade över 800 sittplatser. Samtidigt blev filmerna längre, medan grammofonskivorna bara klarade några minuter och det blev för svårt att synkronisera. 1913 var flera svenska filmer över en och en halv timme långa. Nu fanns det cirka 200 biografer i Sverige och de flesta visade enbart stumfilmer. Det faktum att de var stumfilmer gjorde att de enkelt kunde göras om till ett annat språk. Det var ju bara att byta ut textrutorna. Detta gjorde att alla filmer faktiskt hade hela världen som marknad.

Från annonser från 1915 kan man se ordet kinematografi användas för att beskriva arbetet med att göra film, medan biografer kallades just biografer, men lokalt var det ordet kinno eller kinne som användes.

1916 fanns det 700 biografer i Sverige och det började bli ett riktigt folknöje. Dessutom fanns det ambulerande ”biografer”.

1918 invigs biografen Palladium på Kungsgatan i Stockholm med det ansenliga antalet sittplatser 1 240 stycken. Orkestern som spelade var på 25 personer. Nya Röda kvarn med sina 1 751 var dock fortfarande störst.

1921 kunde ha blivit starttidpunkten för talad film i Sverige då ingenjören Sven Berglund demonstrerade detta för bland andra kungen, men Svensk Filmindustri ville inte satsa på nymodigheter utan fortsätta att utnyttja sina redan betalda stumfilmsapparater och dessutom hade kriget gjort att fattigdomen var värre och biobesökarna färre.

Från 1922 börjar man i biograferna installera orglar som blir allt mer avancerade fram till 1928.

Radions genombrott 1925 gjorde att allmänheten började förvänta sig ljud även när man tittade på film, men branschen fortsatte att hålla emot inför de stora investeringarna. Det gjorde att antalet biobesökare började minska och därmed intäkterna.

När det 1928 var dags för den första ljudfilmen fanns en stor oro i filmbranschen, särskilt i de mindre länderna, och den visade sig vara befogad. Från nu skulle engelsktalande filmer dominera filmutbudet än mer. Lösningen på problemet att inte förstå engelska dök dock upp redan under 1930-talet. Då hade man utvecklat tekniken för dubbning. Sverige valde dock av ekonomiska skäl att lägga in textrader istället och det är det nog många som uppskattar idag.

1929 anses vara genombrottsåret för ljudfilmen i Sverige. Då släpptes ”Konstgjorda Svensson” med bland andra Fridolf Rhudin, fast det var egentligen en stumfilm som man spelade 78-varvs-skivor till. Detta år införskaffade flera biografer ljudanläggningar, vilket troligen var första gången det hände. Det berodde i sin tur på att så kallade elektromagnetiska högtalare hade patenterats i USA 1925 och nu hade en variant vidareutvecklad av Siemens kommit till Sverige. De kallades Blatthaller-högtalare. Det är alltså nu som man för första gången via en musikanläggning direkt eller via mikrofoner kan spela upp ljud för många människor samtidigt. Sedan dröjde det till 1937 innan Metro-Goldwyn-Mayer introducerade ett nytt format som blev standard.

1930 spelades den första journalfilmen med ljud in och även den första spelfilmen som hette ”För hennes skull” med Gösta Ekman och Inga Tidblad. Det fanns nu många biografer med ljudanläggningar, men de amerikanska filmerna var oftast inte översatta, så kunde man inte engelska var behållningen minimal. Lösningen blev ibland att ha textskyltar precis som för stumfilmer.

AGA-Baltic som var ett ljudföretag under AGA-koncernen tillverkade ljudanläggningar som snart vann stor framgång hos biografägarna. De tillverkade också senare inspelningsutrustning. De blev i slutet av 1930-talet dominerande leverantör till både filmskaparna och biograferna.

Stereo dyker upp på biograferna runt 1938, men det är oklart om det fick någon genomslagskraft. Istället blev det ett monosystem med tre olika högtalare som användes när musiken spelades medan endast den mittre sände skådespelarnas tal.

Det finns siffror som säger att stockholmarna 1939 gick på bio 22 gånger per år och att de hade över 100 biografer att välja på.

1940 hade man övergått till så kallat optiskt ljud som är en perforering i själva filmremsan. När ljus lyser genom hålen träffar de en fotocell som omvandlar ljuset till ljud ungefär som de första mekaniska TV-apparaterna fungerade. Systemet finns fortfarande kvar idag.

1946 spelades den första färgfilmen in i Sverige. Det var ”Klockorna i gamla stan” med Edvard Persson. Den första i USA spelades in redan 1917. Nu försvann inte svartvita filmer direkt, tvärtom fortsatte man att producera svartvita filmer in på 1960-talet, bland annat för att de var billigare att producera och också för att det som visades på TV fram till åtminstone 1968 var i svartvitt och dessutom skulle det dröja in på 1970-talet innan det fanns ett större antal TV-mottagare som kunde ta emot färgsändningar.

Inte förrän under 1950-talet kom bandspelare att ersätta det optiska ljudet fullt ut. 1952 var all SF:s optiska utrustning bytt till bandspelare. Samma år kommer en amerikansk film i 3D på marknaden och AGA erbjuder snart utrustning för detta. Man måste förstås ha på sig glasögon, och då var det polariserade sådana som gällde. Samma år fick man höra stereofoniskt ljud som blev mycket uppskattat. Samtidigt visades filmen i bredbild. Duken lär ha varit 15 meter bred och 6 meter hög. Det ger ett förhållande på 1 till 2,55. Den normala europeiska vidfilmen idag är på 1 till 1,66 medan vanlig platt-TV är på 16:9 som motsvarar ungefär 1,7. Observera att amerikansk standardfilm är vidare/bredare.

1959–60 uppfann man först luktbio och sedan installerades vibratorer under stolarna för att skapa stämning. Det blev uppmärksammat, men ingen succé.

Under hela 1960 talet kom det tekniska nyheter inom inspelnings- och uppspelningstekniken. Allt blev bättre. Den utvecklingen har sedan dess fortsatt.

1972 introducerades Dolbys ljudsystem. Den första filmen med Dolby var ”A Clockwork Orange” som kom 1971. Dolby var en lösning för att reducera ljud på de rullbandspelare som användes och kom sedan att tillämpas på konsumentprodukter också.

Under 1980-talet kom stereoljud med Dolby.

1991 kom det första digitala ljudet för biofilm och man började med redigering på film som lagrats på hårddiskar.

1992 låter Naturhistoriska Riksmuseet bygga Cosmonova, den första IMAX-biografen i Sverige, med en kupolformad filmduk som till hälften omsluter åskådarna och där visades specialinspelat material och görs så fortfarande. Först 2016 kom den första för vanlig film i Filmstaden Scandinavia i Solna.

Film är bäst på bio är en sentida slogan från SF. Fram till 1958 då TV:n kom på allvar fanns det ju inget alternativ. Alla gick på bio. I motsats till Wikipedias uppgift om 16 miljoner besökare toppåret 1956, står det i statistisk årsbok från 1966 att det var 78 miljoner besökare 1956 som sedan stadigt minskade och var mer än halverat 1966 då 37,3 miljoner biobesök gjordes. Minskningen har av bland andra Wikipedia ansetts bero på att TV började sändas 1954, men så var det inte, först 1956 startade de officiella sändningarna och det var först 1958 som det fanns en omfattning att prata om.

Nedanstående tabeller som finns på Filmsoundswedens hemsida visar antalet biografer i Sverige från 1911 till 1996. Av den kan man se att den riktiga minskningen av biografer började 1961 eller 1962, medan däremot minskningen av antalet besökare började redan 1956. Siffrorna är desamma som anges i Statistisk årsbok.

Antal biografer 1911–1996

Antalet biobesökare från 1956 till 1997

*Television, *TV

*Mekanisk *television

Begreppet television var från början något oklart, men kom att betyda möjligheten att sända rörliga bilder, initialt via en telefonkabel. Man visste förstås redan att om man hade ett antal bilder med små förändringar kunde man genom att snabbt bläddra igenom dem skapa illusionen av rörelse. En apparat för att visa just det fanns förresten utställd i passagen i Stockholm vid Birger Jarlsgatan så sent som 1930.

Nu gällde det att komma på hur man skulle kunna överföra rörliga bilder. Möjligheten till det grundades på att den mycket välkände svenske kemisten Jöns Jacob Berzelius 1817 hade hittat grundämnet selen. Ingen förstod dock vilken betydelse som selen skulle ha i det här sammanhanget. Det dröjde faktiskt till långt efter Berzelius död, nämligen 1873 då Willoughby Smith gjorde en revolutionerande upptäckt. Det visade sig nämligen att det elektriska motståndet i selen förändrades av ljus. Den förste som kom med en produkt som utnyttjade detta var Werner Siemens några år senare. (Werner Siemens var grundaren till nuvarande Siemens och pionjär inom en mängd områden, bland annat den elektriska telegrafen). Det han uppfann fick namnet selenfotometer. Den användes förövrigt av Alexander Graham Bell när han uppfann fototelefonen som senare skulle blir fiberoptik.

När det gäller television så var utvecklingen till en början delvis mekanisk och just därför kallas denna första utveckling för mekanisk television. Den person man gärna ger äran för att ha skapat den första televisionen var en tysk student, Paul Gottlieb Nipkow, som 1885 fick patent på sin Nipkow-skiva. Han hade upptäckt att om man hade en roterande skiva och på denna hade borrat identiska hål med konstant mellanrum kunde man fånga en liten del av den rörliga bilden genom varje hål. Därmed hade han upptäckt idén bakom våra tiders pixlar. Finessen var att ljuset leddes till en fotocell med selen och därmed kunde den pixeln elektriskt överföras till en likadan Nipkow-skiva och en annan fotocell som då så att säga bakvänt visade bilden, alltså med samma metodik som gäller för radio.

Svensken Ernst Alexanderson som var mycket aktiv inom trådlös telegrafi var också en stark drivkraft bakom den första TV-sändningen med bra ljud och bild som gjordes från hans arbetsplats på General Electric i Schenectady i New York 1927. 1928 startades den första TV-stationen där och det är väl det datum som får anses starta TV-eran. Att en svensk hade en så stor betydelse framgår inte av svenska uppslagsverk, men på http://www.edisontechcenter.org/ står följande om Alexanderson:

“Alexanderson, pioneer of television:

In 1926 Alexanderson was working on sending images over radio (facsimile radiotelegraphy), it was through this work that he saw a way to make television (video) transmission work. While some history texts like to look for a single inventor of television it is not really possible to isolate one person. What is clear is that Alexanderson played a key role in making the invention happen. Despite his great intelligence and vision, he later said that he never envisioned the huge social impact of television broadcast.”

Sedan finns ett foto med: “Alex at his home doing the first home television reception in the world in October 1927”.

Inte nog med det: han är en av medlemmarna I USA:s National Inventors Hall of Fame och han har fått Institute of Electrical and Electronics Engineers (IEEE)'s Medal of Honor och American Institute of Electrical Engineers medalj och Edison-medaljen. Det enda som skulle kunna slå detta var om det fanns ett nobelpris för praktisk elektronik, men det gör det ju inte. Lite förvånande är alltså Ernst Alexanderson efter Alfred Nobel den mest kände ”ingenjören” i USA. I Sverige däremot vet knappast någon vem han är.

Utvecklingen fortsatte långt in på 1930-talet och det var framförallt en skotte som hette John Logie Baird som drev utvecklingen framåt både vad avser själva sändningarna och nymodigheter som färg och stereo. Han låg bakom BBC:s första sändningar, men det slutade med att han mer eller mindre fick sparken efter att ha försökt införa reklam. Det i sin tur ledde till att han blev anställd i Tyskland istället. Väl där bildades 1929 ett bolag med hans namn och med företagen Bosch, Zeiss och Loewe som medintressenter. Året därpå 1930 visades den mekaniska televisionen för speciellt inbjudna svenskar på Röda Kvarn i Stockholm. Bland gästerna fanns Jules Sylvain, Anders de Wahl och Fridolf Rhudin, som ju alla många år senare skulle uppträda i TV, men inte i den mekaniska varianten.

Erik Bergsten som avslutade sina 30 år som programledare för Tekniskt magasin 1987 berättade i program 4, 1987 att man fortfarande i Tyskland 1936 ansåg att det nya mediet mest var lämpligt för tvåvägskommunikation. Där fanns alltså en klar parallell till hur Telegrafverket i Sverige såg på telefonen när den kom.

Nu blev dock inte mekanisk television någon större framgång eftersom kvaliteten inte var tillräckligt bra och priserna för höga. Det är kanske därför som nämnde Alexanderson inte är ihågkommen.

*Elektronisk *television

Parallellt pågick en utveckling som kom att kallas den elektroniska televisionen och den skulle visa sig ha bättre kvaliteter. Den började egentligen 1897 då tysken Ferdinand Braun skapade en funktionell skärm som kallades CRT, som står för katodstrålerör. Alltså den teknik som finns i det som vi i dag kallar tjock-TV eller CRT-skärmar. Vitsen med en CRT var att man i bakändan kunde skicka in negativt laddade elektroner som sedan kunde styras till en skärm på framsidan genom att använda magneter och där träffa ett fosforskikt. Det blev alltså den elektroniska motsvarigheten till Nipkow-skivan. Så småningom blev resultatet att man kunde använda en CRT både för att ”spela in” och visa.

Någon gång under början av 1920-talet började arbetet med att tillverka en fullt fungerande television med CRT-teknik. I en TV-dokumentär från 2016 med titeln ”Genierna som förändrade världen” (American Genius av National Geographic Channel 2015) beskrivs utvecklingen på ett något annorlunda sätt jämfört med Wikipedia.

I den versionen handlar det om jätteföretagets RCA:s kamp mot en enskild amerikansk uppfinnare som hette Philo Farnsworth och vilka synnerligen tvivelaktiga metoder som RCA använde.

Farnsworth var en ung lantarbetare som var fascinerad av radio och hade som många andra drömmen om att kunna fånga film precis som man fångar ljud i en mikrofon och sända ut den till mottagare. Skillnaden mot andra som funderade på detta var att han kom på en modell som skulle visa sig fungera. Det sägs att han blev inspirerad av plogfårorna, men det låter mer troligt att han tänkte sig en apparat som precis som en människa läser rad för rad i en bok för att på så sätt förstå helheten. Möjligheten att läsa in film linje för linje och sedan ställa samman det till en helhet var en revolutionerande tanke.

Han gjorde redan vid tidig ålder en ritning på hur man elektroniskt skulle kunna läsa av linjerna på en bild och sända dem till en mottagare. Han gav en kopia av den ritningen till sin lärare och det skulle sedan visa sig vara ett bra drag när diskussionen om vem som uppfann den moderna TV:n blev aktuell.

Han fick intressant nog mycket tidigt kontakt med en investerare av rang, en järnvägsmogul, och genom denne en stor summa pengar. Han använde en CRT-skärm, men fick inte de negativa elektronerna att fastna på skärmen. Han testade olika beläggningar för att åstadkomma en positiv laddning och fann att cesium hade rätt egenskaper. Det kan låta märkligt, men cesium var faktiskt också ett grundämne som upptäcktes av Jacob Berzelius, så hans upptäckter låg inte bara bakom den tidiga televisionen utan även den moderna. Tyvärr fick han aldrig veta det.

Farnsworth lyckades med detta 1928 och investerarna ville genast sälja, men han ville inte bli rik med en gång, han ville först bli berömd och sedan ännu rikare. Han ansökte genast om ett patent. RCA ägde de flesta patenten, om inte alla, för radiotillverkning och deras VD David Sarnoff lär ha blivit förskräckt och genast bestämt att RCA också måste lämna in en patentansökan, men problemet var att de inte visste hur man skulle tillverka en fungerande TV. Lösningen blev att 1929 anställa ryssen Vladimir Zworykin som ansågs vara den mest kunnige på CRT-tekniken och som hade erfarenhet från Marconis företag i Ryssland och från andra ryska forskare. Intressant nog så arbetade han ett tag på L M Ericsson i Sverige innan han flyttade till USA i början av 1920-talet och började på Westinghouse. Man kan ju fundera på vad som hade hänt om han hade stannat kvar i Sverige.

Farnsworth vann patentstriden bland annat för att han kunde visa upp skissen han hade gett sin lärare i tonåren och fick 1930 ett 17-årigt patent som tycktes täcka in alla varianter av TV-apparater. Principen var att med en kamera skanna in linjer av det man fotograferade som sedan träffade ett fotokänsligt material (cesium) som därefter avgav elektroniska signaler som överfördes till mottagaren (TV:n). I TV:n eller CRT-monitorn finns en elektronkanon som skjuter in elektroner (i linjer) mot baksidan av bildskärmen som är belagd med fosfor som då lyser upp. När det gäller färg-TV har bildskärmen pixlar (små områden) som vardera innehåller en röd, en blå och en grön del. Kombinationen av dessa tre ger alla färger som finns.

Det såg nu ut som om tillverkningen skulle kunna börja och det fanns till och med kontrakt på tillverkning, men RCA valde två olika vägar för att stoppa Farnsworth, dels genom att stämma honom och hävda att RCA genom Zworykin redan hade patent, dels och framförallt genom att meddela alla som ville tillverka de nya TV-apparaterna att de då inte skulle få använda RCA:s patent för radioapparater. Ingen vågade ta risken med att enbart tillverka TV-apparater eftersom de alla redan tjänade stora pengar på att tillverka och sälja radioapparater.

Det här kriget pågick fram till 1939, men RCA försökte också att tillverka en TV som inte behövde Farnsworths patent och lyckades med det och presenterade den lösningen på världsutställningen i New York samma år. RCA insåg dock att den inte var lika bra som Farnsworths och till slut gav de upp och erbjöd sig att köpa patentet. Dessvärre bröt andra världskriget ut och det fick i sin tur RCA att ta tillbaka sitt erbjudande eftersom man helt riktigt bedömde möjligheterna att sälja TV-apparater under krigstid som mycket små. Följden blev att inget hände förrän efter kriget och då skulle Farnsworths patent gå ut 1946. RCA:s bidrag till TV-utvecklingen var alltså att stoppa den i 17 år. NBC var förresten det företag som började TV-sändningarna först och det var ägt av RCA.