Sveriges historiska utveckling ur ett industritekniskt perspektiv

*Klister, *Karlsons klister, första* bioreklamen

Klister i olika varianter har funnits i eviga tider och den variant som var vanligast i början av 1920-talet var en gjord på fiskrens och benmjöl. Skomakaren Axel Karlson var vid den tiden sysselsatt med att laga film som var gjord av celluloid och hade då använt ett lösningsmedel bestående av metanol, ättiksyra och svavelsyra. Genom att blanda dessa komponenter i rätt proportioner hade han skapat Karlsons klister. Det var troligen det första fungerande syntetiska klistret. Det är något oklart om det var detta klister som kom att säljas eller om det vidareutvecklades av den person som blev generalagent för limmet, Olow Klärre.

Karlsons klister hade säkert blivit en framgång så småningom, men tack vare Olow Klärre blev det omgående en framgång. Han lät nämligen en åsna bära reklamskyltar med texten ”Alla använder Karlsons klister, utom jag för jag är en åsna”. Troligen visste han att vaktparaden skulle filmas av SF just den dagen och han lyckades få med åsnan på deras journalfilm och på så sätt tillkom Sveriges första reklamfilm, visserligen oavsiktligt från SF:s sida, men ändå. Resultatet blev en av de mest seglivade reklamslogans som har funnits i Sverige och försäljningen därefter.

Klärre lyckades så småningom köpa patentet på Karlsons klister och blev mycket rik på kuppen. I det sammanhanget lär Karlson själv ha yttrat att det nog var han som var den största åsnan i sammanhanget.

Sedan dess har Karlsons klister varit en självklarhet i svenska hem.

*Kulspetspennor

Det fanns många nackdelar med reservoarpennan och man försökte hitta på en bättre lösning. Den förste som lyckades var ungraren László Bíró som tog sitt första patent 1938 på vad han kallade en kulspetspenna. Den fungerade dock enbart om man höll den vertikalt. 1943 hade han uppfunnit en bättre variant som fungerade även lutande och som hade bättre bläck. Han startade industriell produktion och fick en stororder från RAF, engelska flygvapnet, ganska omgående eftersom de upptäckt att pennan fungerade även i flygplan på hög höjd. Ordern var på 30 000 enheter vilket i sig pekar på vilken omfattning luftkriget hade. Kostnaden per styck var hisnande 7 £, som är cirka 1 600 kr idag. Dessvärre lyckades han inte fortsätta tillverkningen och hans patent blev uppköpt av det franska företaget BIC som lanserade en variant för konsumentmarknaden 1950. Sedan dess har de faktiskt sålt mer än 100 miljarder pennor.

I Göteborg startade företaget Ballograf redan 1947 med bakgrund i kontorsvaror och med avsikt att tillverka och sälja kulspetspennor. Företaget blev framgångsrikt och lyckades också med några viktiga förbättringar varav ljusäkta bläck, som kom 1956, var viktigast. Fram till nu var det inte tillåtet i formella sammanhang att skriva med bläck som inte var beständigt och det uteslöt stora delar av den juridiska och offentliga dokumentationen, men nu ökade tillverkningen kraftigt och det är säkert många som sett pennorna med texten ”Tillhör Statsverket” på sidan.

Nu var inte företaget svenskt så länge för redan 1959 köpte BIC det, men behöll tillverkning och försäljning i Mölndal dit företaget hade flyttat. 2004 sålde dock BIC både tillverkningen och namnet till Nordenchefen och därmed fanns det ånyo en svensk penntillverkare.

*Blixtlås

Redan 1851 fick Elias Howe det första patentet på föregångaren till blixtlåset, men varken den varianten eller senare varianter blev någon framgång. Det var först när svensken Gideon Sundbäck, som var anställd av ett amerikanskt företag, 1913 presenterade det moderna blixtlåset som något började hända. Sundbäck fortsatte sedan att utveckla produkten och de maskiner som behövdes för att tillverka den och fick även patent på blixtlåset, vilket senare medförde att han blev invald i den finaste församling som man kan tillhöra som uppfinnare, nämligen National Inventors Hall of Fame i USA.

Vilken omfattning försäljningen hade är svår att fastställa och troligen var det först när företaget Goodrich introducerade blixtlås på sina galoscher 1923 som tillverkningen ökade. Det var för övrigt Goodrich som skapade namnet zipper, blixtlås på engelska. En annan tillämpning var att tillsluta tobakspungar. 1925 kom de till användning för första gången i kläder genom företaget Schott NYC som tillverkade läderjackor och faktiskt fortfarande gör det.

Under 1930-talet började de marknadsföras för användning i barnkläder därför att barnen själva skulle kunna klä på sig. Helt accepterat för vuxna blev blixtlåset först 1937 då tidningen Esquire skrev att ”blixtlåset var den nya skräddardetaljen för män”. Esquire var den mest ansedda tidningen för herrmode med så prominenta medarbetare som Ernest Hemingway och F. Scott Fitzgerald. Därmed öppnade sig massmarknaden.

*Aga-fyren

Gustaf Dalén visade sig tidigt vara en mycket driftig person och kom att ligga bakom en rad viktiga uppfinningar, men Aga-fyren blev den mest omtalade. De fyrar som fanns i början av 1900-talet krävde underhåll och skötsel och det var det som Dalén ville eliminera eller åtminstone minska. Lösningen blev att han skapade en fyr som drevs av acetylengas och som var självjusterande. Han använde en solventil som ströp tillgången på gas när det var ljust och släppte fram gasen när det var mörkt. Han uppfann också en klippapparat som gjorde att ljuset blinkade. Genombrottet kom 1911 när företaget som nu hette AGA vann en uppmärksammad order för att bygga fyrar och ljusbojar för Panamakanalen och därefter vann de världsmarknaden. Tekniken kom även att användas för andra ljusarrangemang, till exempel för järnvägssignaler. Redan året därpå, 1912, fick han Nobelpriset i fysik för sitt arbete med fyrljusen.

*Tändkulemotorer

Tändkulemotorn är idag en ganska okänd motortyp, men trots att få vet vad en tändkulemotor är har många minnen från hur fiskebåtarna lät förr i tiden med sitt karakteristiska dunk-dunk. Så lät en tändkulemotor. Den skulle faktiskt bli den första motorn som på ett effektivt sätt använde fotogen som drivmedel, men även vanlig råolja och till och med trätjära dög. Den användes förutom till båtar även till sågverk, pumpar, traktorer och tröskverk. Principen byggde på att en komprimerad blandning av luft och hög värme skapade tändningen, som låg utanför själva motorn och kallades tändkula. Det är samma princip som för diesel, men i det här fallet är värmen också nödvändig och det är just trycket och värmen som gör att man kan använda ”sega” oljor.

Det fanns ett stort intresse för denna motor och när J V Svenson (som skapade fotogenköket Primus) köpte tillverkningsrätten runt 1900 var succén omedelbar. Han hade visserligen tänkt sig att tillverka bilar och företaget fick därför också initialt namnet ”J V Svensons automobilfabrik”, men det hände aldrig. Istället tillverkade och sålde han tändkulemotorer. Enbart i Sverige sålde de omkring 3 000 motorer till båtar och de började också sälja en motorplog.

Den maskin som de tillverkade år 1900 gav sex hk och vägde 1 350 kg. Kostnaden var 2 250 kr, ungefär 210 000 kr idag, men på den tiden var lönen per timme för industriarbetare 30–40 öre och för drängar något mindre. Priset motsvarar cirka 5 500 arbetstimmar för en industriarbetare.

Tack vare framgången anses det att företaget någon gång runt 1914 blev en av Sveriges största arbetsgivare inom industrin med över 500 anställda. Det betydde att J V Svenson var chef för två av de största industriföretagen i Sverige, men idag minns knappast någon hans namn. 1929 kom det att ingå i Munktells Mekaniska verkstad.

Motorn blev en så stor framgång att man inom några år kunde räkna till 70 större tillverkare och att Sverige blev störst tillverkare i världen på tändkulemotorer. Nedan anges de största tillverkarna:

AB Atlas
Bolinders
Lysekils Mekaniska Verkstad
Maskinbolaget Norrköping (Patent Fenix)
Motorfabriken Pythagoras, Norrtälje
June Munktell, Jönköping
Sefflemotorn
AB J V Svensons Motorfabrik (Nu försvann automobil ur namnet)

Under depressionen på 1930-talet sjönk försäljningen och fabriken gick i konkurs. Därefter tog elmotorer eller petroleumdrivna motorer över marknaden.

Pythagoras i Norrtälje är numera ett industrimuseum som kan stoltsera med att ha en körbar tändkulemotor som besökarna kan få beundra och lyssna på i drift.

*Hissar

Hissar utvecklades på 1800-talet som beskrivs ovan, men det skulle ta lång tid innan hissar blev allmänna. Det var för komplicerat och för dyrt att installera hissar i befintliga byggnader så det var bara i nyproduktion som det kunde vara ett alternativ. Från 1920-talet började man bygga hissar om byggnaderna var fem våningar höga eller mer, vilket i realiteten betydde att det knappt byggdes några hissar alls eftersom de flesta husen hade färre än fem våningar. Först 1960 ändrade man regeln till att avse fyra våningar eller fler och 1977 till att gälla tre våningar eller fler.

Statsrådet Stefan Attefall skrev 2010 följande angående antalet bostäder utan hissar. Enbart delar relevanta för hissar har tagits med.

”Enligt Boverkets rapport Bättre koll på underhåll (Boverket 2003) bor ca 320 000 hushåll på tredje våningen eller högre upp i flerfamiljshus, och utan hiss. Enligt SCB:s statistik kan det röra sig om uppemot en miljon lägenheter som saknar hiss. De flerfamiljshus som saknar hiss, är ofta tre- till fyravåningshus och byggda åren 1930–1977. ”

Det är en intressant tanke att nästan 130 år efter att den första hissen installerades i Sverige fanns det uppemot en miljon lägenheter som inte hade hiss 2003.

*Fönster, *fönsterglas

I början av 1900-talet uppfann belgaren Émile Fourcault en ny metod för att tillverka glas, den så kallade planmetoden eller Fourcault-metoden. Den innebar att glasmassan drogs upp på valsar i flera steg tills man hade ett lagom tjockt skikt. Detta medförde att större glas kunde tillverkas och att det gick fortare och blev billigare. Denna metod gav bättre glas än från glasblåsning, men glaset fick en lätt randning.

Det första glasbruket i Sverige som började använda metoden var Glava glasbruk i Värmland 1927, men munblåsning skulle finnas kvar på flera håll i landet långt in på 1930-talet. Det var först när engelsmannen Alastair Pilkington på 1950-talet utvecklade floatmetoden som ett glas av modern kvalitet kunde börja tillverkas. Med denna metod blir glaset helt slätt. Metoden används med vissa förbättringar ännu idag, men nu finns det bara en tillverkare kvar i landet, Pilkington Floatglas AB i Halmstad som började produktionen 1976.

På 1910-talet började man tillverka fönster med två kopplade bågar. Fortfarande med spröjsar. Det var först under 1930-talet som man började standardtillverka fönster med ett glas utan spröjsar. Den vanligaste varianten var dock med två glas och spröjsar. På 1970-talet kom så isolerrutorna med isolerande luft/gas i större omfattning eftersom Sverige nu hade upplevt en oljekris 1975 med efterföljande energikris. Så småningom byttes luften ut mot krypton och sedan till argon som är vanligast idag. Utvecklingen gick också från enkla isolerglas (två glas) till treglasvarianter som slog igenom på 1970-talet.

Läs mer under kommande sekel på denna länk.

*Plaster

*Bakelit

Den moderna plasten kan sägas ha uppstått när man för första gången skapade en syntetisk polymer (harts är en naturlig polymer) vilket var 1905 då belgaren Leo Baekeland blandade fenol, formaldehyd och trämjöl. Produkten kom att kallas bakelit och blev patenterad 1909. Den mest kända tillämpningen av bakelit kom att bli i L M Ericssons telefoner.

Eftersom egenskaperna liknande hartsernas kom man att kalla dessa nya syntetiska hartser för konsthartser och fortsatte att göra det fram till 1950–1960-talen. I språkbruket under tidigt 1900-tal var det att med konst framställa något likvärdigt med det vi kallar artificiellt eller konstgjort idag.

Nya *plaster

Under 1920-talet började man förstå hur konsthartser var uppbyggda med sina långa molekylkedjor och det innebar att nu togs en mängd nya plastmaterial fram enligt tabell nedan:

PVC 1927

Plexiglas 1936

Polystyren 1938

Polyamid 1938

Alla dessa plaster blev mycket betydelsefulla, men frågan är om inte polyamiden, som kom att kallas nylon, fick mest uppmärksamhet. Kriget kom visserligen emellan, men redan 1945 startade tillverkning av nylonstrumpor i Sverige.

Under andra världskriget utvecklades tillverkningen av plaster/härdplaster och i Sverige blev Perstorps Industrier dominerande med 10 000 olika produkter av plast, åtminstone enligt deras hemsida http://www.plastenshus.se/.

Nästa stora steg var att tillverka produkter av de nya termoplasterna som kom på 1950-talet. Typiska produkter var färgglada koppar, termosar, tallrikar och bestickslådor och så har det fortsatt.

*Perstorpsplattan

Det var redan 1951, som Perstorp lanserade plastlaminatskivan som sedan kom att kallas perstorpsplattan och som blev en gigantisk succé. Perstorps industrier stammar från Skånska Ättiksfabriken i Perstorp och det är faktiskt ämnet formalin som utgör basen i både ättikssprit och perstorpsplattan. Dessutom ingår papper och plast.

Den populäraste varianten blev den som Sigvard Bernadotte designade. 1994 lade man ner produktionen, men återupptog den igen 2005 för i första hand export till Ryssland. 2007 försvann dock all tillverkning från Sverige. Företaget Perstorp finns trots det ännu kvar idag, men med inriktning på mer kemiska produkter.

*Skumplast, *frigolit och *cellplast

Carl Munters som uppfann kylskåpet utan rörliga delar tillsammans med Baltzar von Platen funderade mycket över ett problem som uppstod med deras kylskåp i varmare länder. Den isolering som de tidiga kylskåpen hade var kork, och kork har dessvärre den nackdelen att den suger åt sig fukt och då minskar isoleringsförmågan nästan till noll. Han kom då på att jäsa en plast för att få den porös (med luftbubblor) och därigenom isolerande. Han kallade produkten skumplast. Materialet kom sedan att användas i både porösa och hårda varianter under bland annat namnet frigolit och cellplast. Idag finns den i en mängd olika sammanhang och är särskilt viktig vid husbyggande som både isolering, underlag och stöd för grundplattor, men det är i förpackningar av olika slag som den används mest och förstås i kylskåp.

*Telefoni

L M Ericsson AB hade alltså tappat sin hemmamarknad i slutet av 1800-talet, men de var fortfarande lyckosamma internationellt. L M Ericsson själv hade lämnat företaget 1900 och det var alltså inte han som gjorde företaget riktigt stort i det internationella perspektivet. Snarare var det nog Ivan Kreugers påverkan genom att han hade aktiemajoriteten i Ericsson under 1900-talets början och fram till sin död 1933, då Wallenberg lyckades överta aktierna.

Företaget fusionerades 1918 med SAT under namnet Allmänna telefonaktiebolaget L M Ericsson. Abonnentdelen såldes till Telegrafverket som hette så till 1953 då det bytte namn till Televerket.

Redan 1900 fanns det 89 000 abonnemang i Stockholm. Det var flest av alla städer i världen och överlägset mest i förhållande till folkmängden. Totalt i Sverige fanns det 126 000 abonnemang. 1919 fanns det 364 000 telefonabonnenter i Sverige på knappt sex miljoner innevånare, men det var långt kvar tills telefonen var allmän.

När det gäller internationella nät var direktförbindelsen med Tyskland klar 1919, medan London och Paris fick direktkoppling först 1927. Stockholm-Göteborg blev klar 1923 och sedan fortsatte utbyggnaden i princip längs de elektrifierade järnvägarna.

Nedan anges utvecklingen vad avser antalet telefoner.

1920        250 000

1940        600 000

1960     1 700 000

För att förstå hur vanligt det var med telefon behöver vi veta hur många hushåll som hade telefon, men de enda siffror som finns att tillgå är procentuell andel av den totala befolkningen som hade telefon.

Statistiken nedan är dels hämtad från finska statistiska centralbyrån och avser Helsingfors. Källa: Turpeinen, 1981, procentuell andel telefoner i förhållande till hela befolkningen. Bredvid finns statistik från hela Sverige från SCB vilket bekräftar siffrorna.

Helsingfors Sverige

1910 5 % 3 %

1920 - 5 %

1930 - 8 %

1940 14 % 10 %

1950 20 % 17 %

1960 30 % 30 %

1970 48 % 50 %

1980 70 % 80 %

Om man antar att många hade telefon i sitt arbete och att genomsnittsfamiljen var fem personer tycks det rimligt att först 1960 hade de flesta tillgång till telefon.

Telefonerna kunde antingen ringa varandra, eller till en växel. I städerna byggdes ganska stora växlar med många telefonister. I USA hade man redan dragit slutsatsen att unga män inte var lämpliga för att sköta arbetet, inte främst för att deras röster hördes sämre, utan för att de inte var tillräckligt trevliga. I Sverige anställdes därför enbart kvinnor. Det hade ju också den fördelen för telefonbolagen att de hade lägre löner än männen.

Den första automatiska växeln installerades redan 1892 i USA och uppfinnaren ska ha haft som drivkraft att eliminera just de otrevliga manliga telefonisterna. I Sverige kom den första automatiska växeln först 1924 och det var L M Ericsson som levererade den. En anledning till att det tog så lång tid var att högt uppsatta personer som borgmästare Lindhagen i Stockholm menade att det var orimligt att staten överlät åt de enskilda medborgarna att dels hålla reda på en massa onödiga siffror, dels att dessutom behöva peta in dem på en apparat. Han klagade också på tutandet i luren som han tyckte var förfärligt jämfört med en trevlig telefonists röst. Andra invändningar var att det inte gick att ringa om det var mörkt. Detta var förstås inte ovanligt, så låter det alltid när nyheter introduceras. I början av 1950-talet var så nästan 70 % av alla växlar automatiska.

En kabel för telegrafi fanns som beskrivits ovan redan 1866 över Atlanten, men det skulle dröja till 1956 innan man hade tekniken på plats för att kunna överföra telefonsamtal så långa sträckor som till USA. Tekniken som användes var koaxialkablar, avancerade kopparkablar. Det tål att tänka på att det alltså inte gick att samtala med någon som befann sig på andra sidan Atlanten före 1956. All kommunikation skedde alltså tidigare genom telegram via morsekod.

Ungefär samtidigt började man testa om radiolänkar som användes för att sända TV också kunde fungera för trådlös telefon och redan 1955 fanns en sådan förbindelse installerad mellan Ystad och Bornholm.

Yrket växeltelefonist fick trots den låga betalningen en ganska hög status, särskilt på landsbygden och man kan väl ana att det berodde på att få människor hade så god kunskap om innevånarna i bygden som telefonisterna.

Det skulle faktiskt dröja ända till 1972 innan den sista manuella växeln försvann. Märkligt nog finns det ett foto i boken ”Industrins guldålder 1945–1975” som visar en manuell växel som används av alarmcentralen med numret 90 000 så sent som 1974.

Det fanns en del tjänster som använde sig av telefonin. En av de populäraste var ”Fröken Ur” som introducerades 1913 som då och i 21 år framåt var en livs levande fröken som meddelade tiden. Därefter blev det en inspelad röst. Väckning och telefonvakt samt nummerbyrån var andra tjänster.

Från 1978 började man använda digitala växlar enligt modellen som L M Ericsson tagit fram, AXE. Det systemet skulle sedan bli Sveriges största exportsuccé någonsin och L M Ericsson hade dessutom redan året innan tagit sin första stora order till Australien och en riktigt stor till Saudiarabien.

En bit in på 1980-talet började man använda fiberoptik, alltså speciellt utformade glasfibrer, och den utvecklingen har fortsatt fram till idag.

*Telefoner och *telefonväxlar

G. A. Betulander började redan på 1800-talet med att skapa en automatväxel och även en automattelefon. Den första var klar 1900 och var utrustad med en nummerskiva. 1913 kom en automattelefon med spakar istället för nummerskiva, som möjliggjorde att man kunde se vilket nummer man slagit. Företaget som Betulander skapade var tidigt med i upphandlingar om automatväxlar och kom till slut att bli uppköpt av L M Ericsson.

L M Ericssons första apparat med fingerskiva, som nummerskivan alltmer nu kom att kallas, kom 1915 och det året fanns det mer än 170 000 telefoner i Sverige.

I början av 1920-talet fick Telegrafverket monopol på all telefoni i landet och det innebar också att de ansvarade för vilka telefoner som erbjöds allmänheten. Det var faktiskt så att Telegrafverket ägde telefonerna och att man enbart hyrde dem långt in på 1900-talet, faktiskt ända till 1986 då man tillät privata telefoner som var testade för Televerkets nät, så kallade T-märkta telefoner.

Bakelit var ett material som hade patenterats redan 1909 och nu skulle L M Ericsson ta fram den första telefonen gjord i bakelit. Den kom 1931 och var ansedd som en mycket modern telefon med sin integrerande design och kom faktiskt att tillverkas ända till 1962. Detta innebar också övergången till industriell tillverkning av telefoner. Det skulle visa sig att man kunde tillverka en kåpa av bakelit på sju minuter vilket var mycket snabbare än tidigare och det kom att påverka priset nedåt och därmed förstås efterfrågan uppåt.

Den första knapptelefonen kom 1952. Det intressanta med den, förutom knapparna, var att de satt på samma ställe på nummerskivan som förut, men den rörliga delen var förstås borta.

Ericofonen i plast presenterades 1956 och såldes till 1982. Den kom snart att kallas kobran och blev en omedelbar succé. Totalt såldes runt 2,5 miljoner apparater. Nu kom också en sladd som kallades tygspunnen. Det innebar att sladden var som en spiral istället för en slät vanlig sladd men den var fortfarande av tyg. Intressant nog gjorde designen av kobran att det inte fanns plats för någon ringklocka och inledningsvis var man alltså tvungen att ha en annan telefon med ringklocka. Detta ändrades senare då man skickade med en separat ringklocka som sattes på väggen. Det fanns också en knappsatsmodell som såldes till 1984, men den fick man inte koppla in på Televerkets nät.

1962 var det dags för den första dialogtelefonen och det var också första gången LM Ericsson tillverkade en telefon av plast. Den ersatte den gamla bakelittelefonen och var helt nydesignad i övrigt också.

1978 var det dags för Diavoxen, en knappsatstelefon med plastsladd för första gången. Den togs fram eftersom de första digitala växlarna skulle tas i bruk just 1978. Det var L M Ericssons AXE-system som nämnts ovan.

I början av 1990-talet kom telefoner med telefonsvarare till de analoga telefonerna, men det blev aldrig någon större efterfrågan på dem.

Det var ett stort problem för många att inte veta vem det var som ringde eller om någon hade ringt när man inte kunde svara. Man kunde ju inte se telefonnumret. Detta problem löstes (delvis) av att Telia 1998 lanserade en så kallad nummerpresentatör. Det var en liten dosa som kopplades in
före telefonen i telefonjacket och på en liten skärm visade dels vilket nummer som ringde, dels sparade numret. Visste man vem det var som hade numret kunde man alltså välja att svara eller inte, och också i efterhand se vilka som hade ringt. Kände man inte igen numret fanns ingen hjälp förrän långt senare då Telia började lista alla telefonnummer i nummerordning i telefonkatalogen.

I slutet av 1990-talet blev det ganska populärt med att ha en trådlös telefon hemma. Telefonerna kallades DECT-telefoner och kopplades in på det analoga nätet. Nu fick man fördelen av att kunna prata överallt i hemmet och till och med i trädgården, men man fick också uppleva nackdelen av att inte veta var telefonen var.

Sedan dess har det egentligen inte varit någon utveckling av telefonen annan än den som bestämts av uppkopplingssättet, alltså IP-telefoni i olika former. Utvecklingen går dessutom mot alltfler som enbart har mobiltelefon, men det beskrivs i ett annat avsnitt.

Läs mer om handdatorer och mobiltelefoner på denna länk.

*Saluhallar, *slakterier och *torghandel