Sveriges historiska utveckling ur ett industritekniskt perspektiv

*Slakterier

Som beskrivits under rubriken 1800-talet så var förhållandena kring slakten förskräckliga och det var först när Stockholm 1902 förbjöd slakt på allmän plats som första steget mot bättre hygien togs. Året innan hade man mot en ersättning av två öre per infångad råtta fått 146 885 råttsvansar som bevis på att råttorna dödats. Det var kanske det som fick de ansvariga att äntligen ta tag i hygienfrågan kring mathanteringen.

I USA hade man sedan länge haft moderna slakthus med djurkropparna hängande på ett slags löpande band. 1904 fick så Sverige sitt första moderna slakthus i Malmö. Troligen introducerades även kylmaskinen då. Stockholms slakthus var klart först 1912, samtidigt förbjöds privata slakterier.

Stockholms slakthus fick också de senaste bekvämligheterna, toaletter, el och gas, centralvärme, varmt och kallt vatten. Man anslöt även avloppet till Stockholms avloppssystem. Det fanns också en diskussion om att man skulle rena sitt eget avfall, men man kom fram till att det inte behövdes.

Man köpte in ångmaskiner från Götaverken för att driva kylhuset och för att värma upp vatten. Kylmaskinen levererades av Ludwigsbergs verkstad, alltså samma företag som hade levererat den första kylmaskinen till Münchenbryggerierna 1892.

Slaktverksamheten kulminerade 1939 då 98 000 djur slaktades. Därefter minskade omfattningen till att slutligen 1991 läggas ner, men det var betydligt senare än motsvarande slakterier i Malmö och Göteborg som lades ner redan 1969. Slakten övertogs istället av privata aktörer som SCAN.

Slakterierna idag fungerar tekniskt sett till stora delar likadant som 1888 då Östermalmshallen öppnades. Skillnaden är att bandsågar, köttkvarnar och skärmaskiner drivs med el och att isen har ersatts av kylskåp och frysar.

*Saluhallar, *torghandel

1905 antogs en matvarustadga som innebar kontroll av hela kedjan inom livsmedelshanteringen och snart fanns motsvarande föreskrifter i hela landet. 1911 förbjöds försäljning av mjölk på gator och torg med målet att minska tuberkulosen, men det var först 1939 som pastörisering blev obligatorisk. Att det dröjde så länge berodde säkerligen på att man druckit mjölk i urminnes tider utan att bli sjuk, men då var det färsk mjölk. Den ökande urbaniseringen medförde att transporternas längd ökade och därmed blev mjölken också mindre färsk och kunde orsakade tuberkulos, särskilt bland barn.

I syfte att minska torghandeln öppnades flera nya saluhallar under kommande decennier. Samtidigt blev reglerna hårdare för vad man fick sälja. 1914 förbjöds försäljning av kött och fisk samt mejerivaror allmänt och brödprodukter. Det fanns också restriktioner för att sälja olika varor i samma butik. Ett tydligt resultat av detta var etableringen av särskilda mjölkbodar och man räknar med att det fanns runt 2 000 på 1930-talet. Det etablerades också charkuterier i snart sagt varje gatuhörn och på landet. Handelsbodarna på landet behöll visserligen sin kundkrets, men fick stark konkurrens eftersom de enbart undantagsvis sålde färskvaror. Just denna uppdelning i skilda affärer skulle finnas kvar långt in på 1960-talet då lanthandlare började att bredda sitt sortiment. Man räknar med att från 1980 erbjöd de flesta gamla lanthandlare ett fullt sortiment. Trots det finns fortfarande specialbutikerna kvar här och där.

*Maträtter under 1900-talet

Eftersom avsnitten ovan handlar om mat kanske det kunde vara intressant med en lista över när olika maträtter blev introducerade. Det handlar ju trots allt om teknik, matlagningsteknik.

Före 1930

Rotmos med rimmad fläsklägg

Tunna fläskpannkakor

Ärtsoppa med rimmat fläsk

Kåldolmar
1940–59

Plommonspäckad kotlettrad

Kalops

Slottsstek

Höns med ris och curry

Wallenbergare

Biff Rydberg
1960–79

Plankstek

Gratinerad löksoppa

Lantpaté

Coq au vin, kyckling i vin

Biff med bearnaise & bakad potatis

Quiche Lorraine ost- och skinkpaj
1980–1999

Tjälknöl

Kalvlever anglais

*Uppvärmning av bostäder och byggnader

Fram till sekelskiftet var ved mest använt för uppvärmning, men därefter vann kol framgång, främst i industrin. För mindre hus och villor blev koks ett vanligt alternativ. Koks får man som restprodukt när man raffinerar fram lysgas och även från träkol och stenkol.

Centralvärme var mycket ovanligt, men trots att en ganska stor skepsis riktades mot den inledningsvis, främst beroende på att man trodde det var ohälsosamt att vara i varma rum, vann den framgång allt eftersom. Man märkte ju att det inte blev fler sjuka, snarare färre. I slutet av 1940-talet hade ungefär 50 % av bostäderna centralvärme. I villor och på landet dominerade veden fram till 1950-talet då både ved och koks blev utkonkurrerade av villaoljan som var en delprodukt vid bensintillverkning.

Fjärrvärme tillkom redan 1948 då Karlstad byggde ett fjärrvärmeverk. Därefter kom alla de stora städerna med egna verk. Numera har de flesta kommuner ett sådant verk, men det är inte olja och kol som förbränns längre utan sopor.

På 1970-talet kom kärnkraften att spela en stor roll i att generera el och den var så framgångsrik att det blev ett energiöverskott. För att lösa det problemet föreslog man elvärme som uppvärmning, främst i villor. Det fungerade utmärkt tills den dag då elpriserna började höjas och som resultat har idag de flesta som har eluppvärmning kompletterat med eldrivna värmepumpar samtidigt som de också har blivit standard i nybyggda villor då fjärrvärme inte har erbjudits/påbjudits. En värmepump fungerar efter samma princip som en kylmaskin, beskriven ovan, fast tvärtom. Värme tillförs inomhus och kyla avges utomhus.

Parallellt med att uppvärmningskostnaderna ökade fick vi också en renässans för eldning med träprodukter. Pellets blev det som gällde för kompletterande uppvärmning. Tillvägagångssättet för att elda pellets påminner mycket om kokseldningen under första delen av 1900-talet med den skillnaden att man inte blir sotig om händerna.

*Tändsticksproduktion och Ivar *Kreuger

Den svenska tändsticksproduktionen uppgick till 40 000 ton 1913 varav 35 000 ton var export. En i sammanhanget helt unik siffra. 1917 bildades Tändstickstrusten genom en sammanslagning mellan den största tillverkaren Jönköpings och Vulcans Tändsticksfabriks AB och Svenska Förenade Tändsticksfabriker som var ägd till stora delar av Ivan Kreuger. Han hade redan slagit ihop andra svenska tändstickstillverkare samt även finska och danska och nu blev företaget riktigt stort. Grunden var därmed lagd för en framgångssaga som saknar motstycke i svensk industrihistoria. Företaget fick namnet Svenska Tändsticksaktiebolaget. Det började dock inte så bra. 1919 hade det uppstått en kris på grund av exporthinder och exporten sjönk till 27 000 ton. Redan 1920 var dock krisen avvärjd och en makalös framgång började.

Genom att Kreuger bedrev omfattande ekonomiska affärer och även byggverksamhet, fastighetsköp med mera skapade han en situation som medförde att han kunde låna ut pengar till länder och stater till förmånliga villkor som gav honom monopol i inte mindre än 25 länder. När företaget var som störst hade man 250 fabriker i 43 länder och sålde till hela världen. Deras tillverkning motsvarade 75 % av världsproduktionen. Kreuger hade också aktiemajoritet i bland andra L M Ericsson, SCA och Boliden.

Kreugers framgångar var inte bara osannolika. Han lyckades också få rykte om sig att vara ett ekonomiskt mirakel, och det var han ju också. När han besökte USA 1930 blev han mottagen som världens ledande industri- och finansman. Han höll ett föredrag om det världsekonomiska läget och USA:s roll i det och blev inbjuden till president Herbert Hoover för en vidare diskussion i ämnet.

Hur det gick sedan vet nog de flesta, men hans betydelse som industri- och finansman står fast. Efter självmordet i Paris 1933 så lyckades Marcus Wallenberg och Enskilda Banken överta stora delar av hans aktier och därmed var grunden lagd för Wallenbergarnas inflytande över den svenska industrin. Även Handelsbanken övertog en del av imperiet, till exempel SCA. De företag som övertogs var bland andra: Grängesberg, L M Ericsson, Stora, SCA, SKF, Hufvudstaden, Boliden och Svenska Tändsticksaktiebolaget. Det senare fortsatte faktiskt att dominera världsmarknaden även efter konkursen fast i mindre omfattning. 1938 hade man 20 % av världsmarknaden.

*Möbelindustri

Tillverkning av möbler hade hitintills varit ett hantverk som ofta utfördes av enskilda snickare. Någon egentlig industri uppstod inte förrän i mitten av 1900-talet och då främst i Tibro, Lammhult och Virserum i Småland. Det är svårt att finna siffror för i vilken utsträckning som möbler byggdes industriellt och det var kanske inte förrän IKEA kom in i bilden som produktionen ökade.

*Järnvägsnätets utbyggnad

Den svenska järnvägen var i stort sett utbyggd redan i slutet av 1800-talet i Götaland och Svealand. Det som saknades var den sista delen av Inlandsbanan mellan Kristinehamn och Gällivare. Den blev klar först 1937.

I Norrland blev Riksgränsbanan till Narvik klar 1923. Sträckan Boden, Haparanda och Övertorneå färdigställdes 1919. Dessa satsningar var statliga, men det fanns ett stort privat byggande också, till exempel järnvägen mellan Gävle och Härnösand som stod klar 1927. Vilka privata intressen som stod bakom är oklart, men man kan ju tänka sig att det var sågverksägare i stor utsträckning. En svensk civilingenjör och väg- och vattenbyggare vid namn Andreas Lagergren var verksam i denna utbyggnad och i ett antal andra.

Järnvägsnätet var som störst 1938 och omfattade 16 883 kilometer. I förhållande till antalet innevånare var det mest i Europa.

Intressant nog fanns det en väg- och vattenbyggare som hette Wilhelm Olivecrona som 1901 fick i uppdrag tillsammans med ingenjören Carl Lagerholm att projektera en del av transsibiriska järnvägen i Kina, den så kallade transmongoliska järnvägen. Olivecrona fortsatte sedan att arbeta med ett antal större projekt i Kina, men fler järnvägsarbeten blev det inte vare sig i Kina eller i Sverige.

Som kuriosum kan nämnas att kinesiskt porslin som visats i engelska antikrundan har av deras experter sagts komma från ovan nämnda svenska arbeten i anläggandet av järnvägen i Kina.

*Elektrifiering av *järnvägar, *spårvägar och *tunnelbanor

Elektriciteten började alltså bli alltmer tillgänglig under början av 1900-talet. Fram till 1920 var den övervägande delen av elen använd till belysning och till elmotorer i industrin där ångmaskiner byttes ut mot elmaskiner samt i viss utsträckning för eltåg och elspårvagnar.

*Järnvägar

Den första lite längre järnvägen med ellok gick från Stockholm till Djursholm och togs i bruk 1895. Från 1905 testade SJ, men ingen reell verksamhet kom igång.

Den första riktigt långa järnvägen som elektrifierades skedde 1915 på linjen Kiruna–Riksgränsen. Hela Malmbanan var elektrifierad 1923. Stockholm-Göteborg var klar 1926. Stockholm–Malmö var elektrifierad den 1 oktober 1933 och Malmö–Göteborg den 6 oktober 1936. 1942 kunde man för första gången resa med eltåg hela vägen Trelleborg–Riksgränsen och vidare till Narvik. Vid slutet av andra världskriget var trots den intensiva satsningen 2/3 av järnvägen inte elektrifierad utan det var fortfarande ånglok som gällde och de skulle faktisk vara kvar ända till 1950-talet. Det var svårt att få ekonomin att gå ihop för de olika järnvägsföretagen så med hänsyn till allmännyttan beslöts att alla järnvägar skulle förstatligas 1939.

Intressant nog blev det så att från 1940 minskade järnvägsnätets omfattning och skulle fortsätta att göra så ända till mitten av 1900-talet. Då hade längden spår minskat ungefär 30 % jämfört med 1940 och det berodde naturligtvis på den ökande andelen motorfordon av skilda slag, särskilt bussar. Därefter kan man faktiskt se en liten ökning. När det gäller transporter så har järnvägen minskat sin andel kraftigt. 1950 skedde fortfarande 39 % av persontransporterna via järnvägen och 63 % av godstransporterna. 1970 hade de minskat till 7 % respektive 35 %. Idag är järnvägarnas andel totalt sett 24 %.

När det gäller utformningen av järnvägsvagnarna så började man ungefär samtidigt med införandet av elektriciteten att införa vagnar som var byggda av stål och lättmetall. De tidigare var byggda i trä.

*Spårvagnar

Den första spårvagnen i Sverige introducerades 1877 i Stockholm och var förstås driven av hästar. Den första elspårvagnen började användas i Göteborg redan 1897, i Stockholm 1901 och 1905 togs den sista hästdrivna spårvagnen ur bruk. Dock fanns det redan under 1880-talet ångspårväg på Södermalm med minst sex ångmaskiner som drev spårvagnarna. Fram till 1911 tillkom det elspårvagnar i 13 svenska städer.

I Stockholm utvecklades spårvägen stadigt, men så småningom ansåg man att den var till nackdel för den ökande bilismen och också att tunnelbanan fanns från 1950-talet som ett bra alternativ. De sista spårvagnarna togs ur bruk vid högertrafikomläggningen 1967 med ett par lokala undantag. I Göteborg och Norrköping fortsatte man dock att använda spårvagnar och gör så än idag.

*Tunnelbanan

Tunnelbanan kan sägas ha startat genom att en del av spårvägens linje drogs under mark från Slussen till Skanstull 1933, men det var från 1950 som den egentliga utbyggnaden började. Under 1950-talet togs elva sträckor i bruk. Tunnelbanesträckningen Centralen-Slussen invigdes 1957 med ett hejdundrande partaj med mat och snapsar som lär ha varit en av de största tillställningarna i Stockholm någonsin. Under 1960-talet tillkom åtta stationer, under 1970-talet nio, en 1984 och den senaste, Bagarmossen Skarpnäck byggdes 1994. Totalt finns det nu 100 stationer.

*Elektronrör, *transistorer, *integrerade *kretsar och *mikroprocessorer

Nedan beskrivs utvecklingen inom elektroniken som kom att innebära förutsättningarna bland annat för att bygga radioapparater, TV-apparater, datorer, mobiltelefoner och miniräknare.

*Elektronrör/*radiorör

Det första som hände var att man insåg att en vanlig glödlampa, som alltså patenterades av Edison 1880, kunde leda ström. Det var i arbetet med den första glödlampan med lång brinntid som upptäckten kom. Genom att den brann länge fick Edison problem med sotavlagringar och för att bli av med dem lade han in en skyddande metallskiva i glödlampan. Det visade sig då att glödlampan släppte igenom ström. Edison drog dock ingen egentlig slutsats av detta, men det skulle andra göra, men långt senare.

Det skulle faktiskt dröja hela 24 år innan John Fleming 1904 kunde visa upp ett elektronrör som kom att kallas diod. Vad den gjorde var att likrikta strömmen och det första användningsområdet kom att bli laddning av batterier. 1906 kom dock ett mer betydelsefullt steg när Lee de Forest uppfann det vi i dag kallar trioden. Med den kunde man förstärka signaler och särskilt då radiosignaler. Den kunde också fungera som en för tiden snabb strömbrytare som skulle komma till användning i de första datorerna. Trioden var också förutsättningen för utvecklingen av bland annat telekommunikation, radio, TV och radar. Dess betydelse är alltså mycket stor för den fortsatta utvecklingen. Trots dessa uppfinningar dröjde det länge innan man hade fungerande tillämpningar. Det var först under och efter första världskriget som man kunde bygga ett bra fungerande radiosystem. Läs mer om radio på denna länk.

*Transistorer

Elektronrören/trioderna hade dessvärre många nackdelar, särskilt om man ville bygga datorer eftersom det krävdes enorma mängder av elektronrör vilket i sig betydde massor av energitillförsel i form av el och dessutom gick de ofta sönder. Av dessa och flera andra skäl var alltså industrin mycket intresserad av att finna en bättre lösning och efter andra världskriget kom den, transistorn.

Den var betydligt mindre och dessutom strömsnålare än elektronröret. En transistor kan bland annat fungera som signalförstärkare, strömbrytare och spänningsreglerare. Transistorer byggdes med så kallade halvledare som är material som antingen kan vara ledande eller inte ledande. Man kan alltså skapa en binär situation. Det material som först användes var germanium, men det skulle bli ersatt av kisel under 1950-talet, silicon på engelska, därav Silicon Valley. Den första varianten skapades 1947 av John Bardeen and Walter Brattain, som sedan William Shockley utvecklade. De kallade den en "transistor".

Den första produkten som blev allmän med transistortekniken var transistorradion.

*Integrerad *krets

Under 1960-talet lyckades man framställa den integrerade kretsen som var en liten skiva med kiselkomponenter på och som kunde utföra samma moment som transistorn, men i ett mycket mindre format och dessutom strömsnålare och snabbare. Man kunde nu bygga flera transistorer och andra komponenter på en och samma kiselskiva och kapsla in den i ett hölje med flera anslutningsben. Just modellen med anslutningsben fanns kvar i datorer, särskilt persondatorer, långt in på 1980-talet och det är säkert många som minns hur svårt det var att sätta in ett sådant chip utan att bryta något av dess ben. (Chip blev den vanliga beteckningen för integrerade kretsar, antagligen för att de liknade ett chips.)

Genom den integrerade kretsen fanns det nu möjlighet att till exempel bygga en liten räknemaskin som man kunde ha i fickan. Den innebar också möjligheter för att bygga mindre datorer för att inte tala om allt annat som nu kunde göras mindre.

Det var Bell Laboratories som var först 1961 med en integrerad krets, men det var det nystartade företaget Intel med Robert Noyce och Gordon E. Moore som lyckades tillverka en variant som lämpade sig för industriell tillämpning. Både Noyce och Moore hade tidigare jobbat på Shockleys företag och sedan på Fairchild Semiconductor. Moore blev sedan världsberömd för Moores lag som säger att antalet komponenter i en integrerad krets fördubblas ungefär vartannat år, vilket ju också har skett fram till nu.

*Microprocessorer

Nu kom nästa steg som var mikroprocessorn. Det är en integrerad krets som också innefattar en processor, alltså en mikrodator. I början av 1970-talet var den första kommersiellt användbara kretsen klar och det var Intel som stod bakom den. Den första stora kommersiella framgången kom med de små räknemaskinerna som kallades fickräknare eller miniräknare då. Under senare delen av 1970-talet skulle mikroprocessorerna göra sitt intåg i datorerna och 1983 kom vi att kalla dessa datorer för persondatorer i Sverige, för det var då som IBM lanserade sina persondatorer här. Innan dess sa man alltid mikrodatorer. Sedan dess har i princip alla ingående komponenter i en microprocessor blivit bättre, mindre och snabbare. Minnena har också ökat kraftigt i storlek och den utvecklingen bara fortsätter.

De senaste åren har även telefoner utrustats med ”microprocessorer” och då heter de smart phones. Se mer om dem via denna länk.

*Konstgjorda *diamanter

På något sätt var kanske önskan att kunna tillverka diamanter jämförbar med 1600-talets alkemi och önskan om att utvinna guld ur andra material, men troligen var det i första hand en önskan om att tillverka diamanter för att underlätta skärning och borrning eftersom diamanter är världens hårdaste material, men också kanske det dyraste. Man visste att diamanter biologiskt sett hade skapats genom oerhört stort tryck av bergmassor och vid hög temperatur. När ASEA började arbeta med maskiner som kunde skapa sådana tryck föddes tanken på om det var möjligt att tillverka en konstgjord diamant efter de idéer som Baltzar von Platen haft redan på 1930-talet. Till slut lyckades man och 1953 tillverkade ASEA världens första konstgjorda diamant.

Detta skakade förstås om diamantmarknaden rejält tills man insåg att en konstgjord diamant inte lyste blå när den bestrålades med UV-ljus och att den även visade andra skillnader. Idag är det nog tveksamt om det går att avgöra skillnaden fast branschen vill ju gärna ge sken av det.

*Cyklar, *reklamens inträde

Cykeln skulle bli det första fordonet som nästan alla hade råd med och det skulle innebära mycket för kontakter mellan folk. Det var först en bit in på 1900-talet som priserna började gå ned tillräckligt för att den stora massan skulle ha råd att köpa dem. Inledningsvis importerades cyklarna, men redan 1883 startade Per Froms Velocipedfabrik i Stockholm. 1886 anställdes en viss Berndt August Hjorth som säljare och han lyckades nog bra eftersom han senare bland annat skulle leda företagen Bahco och Primus. Vid sekelskiftet 1900 var försäljningen i Sverige 10 000 cyklar per år, men priset var högt, 200 kr, vilket är ca 10 000 kr idag. Att jämföra priser enbart med hjälp av inflationen är dock ett mycket grovt mått. Mer intressant är att titta på vad lönerna var år 1900. En dräng tjänade 175 kr/år, en lantbrukare 700 kr, en ko kostade 95 kr. Var man lektor vid en fin läroanstalt kunde man tjäna 3 000 kr/år. Slutsatsen blir förstås att cyklar än så länge bara var för de rika. Så sent som 1914 kostade en cykel fem månaders kontantlön för en lantarbetare. Under kriget minskade försäljningen troligen beroende på att det inte gick att få tag i viktiga komponenter som till exempel gummidäck. 1920 såldes bara cirka 10 000 cyklar, men sedan började det att öka på allvar och i mitten av 1930-talet var försäljningen uppe i 100 000 per år. 1939 fanns det 2,2 miljoner cyklar. Den riktiga boomen kom i och med andra världskriget och restriktionerna för all trafik som använde bensin eller diesel som drivmedel. 1941 såldes mer än en miljon cyklar och Sverige var ett land med cyklister.

En intressant bieffekt av detta var att det sociala livet blomstrade mer än någonsin tidigare, särskilt på landet, eftersom cykeln vidgade bekantskapskretsen och dessutom fick man ju motion, fast det var kanske inte så många som behövde extra motion då.

Efterfrågan var alltså mycket stor och det var troligen nu som avbetalningsplaner blev mer allmänna. Tidigare hade man ju kunnat köpa symaskiner på avbetalning. Samtidigt utvecklades reklamaffischen eftersom färglitografin gjorde det möjligt att billigt trycka upp affischer. Cykeln blev den första industriellt massproducerade varan som de flesta kunde och ville köpa och den första där reklamen kom att spela en viktig roll.

Det fanns flera framträdande svenska tillverkare eftersom det av någon anledning inte förekom nämnvärd utländsk konkurrens längre, möjligen beroende på att efterfrågan överallt var större än tillverkningskapaciteten.

I Uppsala började man tillverka cyklar 1897 och företaget kom att heta Fram, troligen efter upptäcktsresanden Fridtjof Nansens skepp som han använde på sina arktiska resor. 1932 övertogs Fram av företaget King som hade egen cykeltillverkning. Fram blev som mest framgångsrika under 1940-talet då de tillverkade 25 000 cyklar årligen. De utmärkte sig även med att deras cykel användes av en svensk olympiamästare i Stockholm 1912. Hans namn var Ragnar Malm, han ingick i det svenska lag som vann lagtävlingen på landsväg. Vad de andra tre körde på för märke är okänt.

Den största och mest framgångsrika tillverkaren blev det företag som många kallar Monark. Det skapades av en fattig yngling 1908 i Varberg. Det dröjde några år innan man hade byggt upp en verkstad och från 1913 fanns det ett 20-tal anställda. Företaget hette Svenska Cykeldepoten och det var inte förrän 1934 som namnet blev Svenska Cykelfabriken Monark. Cykelnamnet Monark användes första gången i en katalog från 1916. På 1930-talet blev fabriken en av Sveriges största och därefter expanderade man och blev en av de större tillverkarna i Europa med en kapacitet på 1 000 cyklar per dag.

Rex var ett annat känt märke som började sin tillverkning 1902 i Halmstad. De är kända för att 1937 ha lanserat den numera klassiska transportcykeln som skulle bli mycket populär bland alla stadsbud och liknande.

I början av 1970-talet blev konkurrensen för stor från utlandet och den svenska tillverkningen tynade i stort sett bort, men det fortsatte att säljas cyklar. I mitten av 1990-talet såldes det cirka 500 000 per år. 2015 såldes det nästan 600 000 nya cyklar, många köper idag en andracykel, vilket skulle förklara varför det inte blir fler resor som beskrivs nedan.

Man skulle kunna tro att vi cyklar mycket nu eftersom så mycket görs för att underlätta cyklandet särskilt i städerna, men det tycks vara tvärtom. Antalet cykelresor 1995 var 2,8 miljoner medan de bara var 1,9 miljoner 2015. Det är en minskning med 40 %. Notera dock att längden på cykelturen inte är medräknad.