Sveriges historiska utveckling ur ett industritekniskt perspektiv

*Kullager

Det är nog tveksamt om dagens ungdomar vet vad ett kullager är trots att det faktiskt är en mycket viktig komponent för att till exempel en skateboard ska fungera bra. Ett lager är enkelt uttryckt ett rör eller en stång, till exempel en axel på ett cykelhjul. Hjulet snurrar alltså runt axeln och ger upphov till friktion. När man så uppfann kullagret som har en yttre och en inre ring med kulor emellan reducerades friktionen och funktionen blev bättre. Sålunda var det faktiskt en cykelmekaniker, Jules Suriray, som anses vara den första som tillämpade den principen vid ett cykellopp i Paris 1869. Loppet var dessutom den första cykeltävlingen på vägar någonsin.

Det skulle dock dröja många år innan det moderna kullagret uppfanns. Upprinnelsen till det var att en ung mekaniker, Sven Wingquist, fick ansvar för maskinerna på Gamlestadens textilfabriker i Göteborg. Han insåg snart att det var ett stort problem med den tidens kullager eftersom de var fasta och när dessutom fabriken var byggd på blålera och därmed rörde sig blev det ofta produktionsstopp på grund av trasiga lager. Efter en del arbete och ett första patent 1906 kom lösningen i februari 1907 då han visade upp det sfäriska kullagret som kunde fortsätta att rotera även när axeln blev sned. I stort sett omgående bildades ett dotterbolag som kom att kallas Svenska Kullagerfabriken, SKF. I maj sökte SKF patent i Sverige och redan efter en månad var den godkänd. SKF sökte då genast patent i tio större länder, USA, England, Frankrike, Tyskland med flera och fick även där nästan genast godkända patent. Detta var mycket ovanligt. Patentgodkännande brukade ta lång tid och oftast uppstod patentstrider, men inte i detta fall och det visar tydligt hur eftertraktad lösningen var.

Snart fanns det en komplett fabrik i Sverige och den första utländska öppnades 1911 i England. Försäljningen blev minst sagt succéartad. 1913 hade SKF verksamhet i ett 30-tal länder och en tillverkning av 1,3 miljoner kullager och 2 300 anställda och så har det fortsatt.

Idag är SKF ett av världens största företag för tillverkning av kullager och finns representerad i 32 länder med cirka 50 000 anställda.

*Elektriska apparater allmänt använda

Eltillgången medförde att ett antal elektriska apparater dök upp i de svenska hemmen. När andelen hushåll med en elektrisk apparat överstiger 50 % kan det ses som ett tecken på att apparaterna var allmänt använda. Nedan visas en sådan lista.

1945 dammsugare

1949 radio

1955 kylskåp

1960 elspis

1975 el-tvättmaskin

1980 frys

*Skrivmaskiner

Från 1900 börjar det bli riktigt rörigt vad avser skrivmaskinsutvecklingen, fast egentligen började det redan 1895 då det påstås att det svenska företaget Halda började tillverka och sälja en modell som hette Underwood och att den blev den största konkurrenten till Remington. Fast Underwood var ett amerikanskt företag som 1900 tillverkade den första modellen som skulle bli framgångsrik, enligt amerikanska Wikipedia. Underwood hade dessutom varit underleverantör till Remington tidigare. Man kan kanske anta att Halda tillverkade Underwoods maskiner antingen som kopior eller på licens. Teknisk Tidskrift 1941, Industriell ekonomi, skriver inget om Underwood, men å andra sidan skriver den heller inget om vad den första modellen hette.

I alla fall ansåg Teknisk Tidskrift 1941 att framgången var stor för Halda från 1914 både inom Sverige och utomlands och det är ju ingen tvekan om att det fanns och fortfarande finns många Halda skrivmaskiner i Sverige. 1938 övertogs företaget av AB Åtvidabergs Industrier, sedermera Facit för att därefter säljas vidare, men själva tillverkningen av skrivmaskiner i Sverige upphörde 1993.

Under 1930-talet hade det blivit allmänt med skrivmaskiner på kontoren och det blev ett nästan enbart kvinnligt yrke, precis som telefonistens. Troligen fanns det runt 50 000 skrivmaskiner i Sverige då och det skulle tiodubblas fram till mitten av 1960-talet. Just under 1960-talet började det bli vanligt med elektriska skrivmaskiner. Ungefär var tredje som såldes var elektrisk, men de var för dyra för att ha hemma.

Utvecklingen till elektriska skrivmaskiner startade redan i början av 1900-talet, men ett viktigt datum är 1941 då IBM presenterade den första elektriska skrivmaskinen med proportionellt avstånd mellan typerna/bokstäverna på samma sätt som tryckeriernas maskiner arbetade. För första gången blev nu ett brev från en skrivmaskin lika snyggt som ett tryckt. Nu var förstås de här maskinerna för dyrbara för att köpas allmänt och det var först 1961 då IBM lanserade sin smått revolutionerande skrivkula som det skulle bli volym i försäljningen. Skrivkulan var förvånansvärt lik den modell som Hansen gjorde 1870.

Under 1960-talet kom möjlighet att lagra dokumenten på band och under 1970-talet på magnetkort/minneskort. Det var dock inte frågan om disketter eftersom de inte var tillgängliga ännu, utan det handlade om mycket dyrare lösningar.

Något som kanske inte verkar så viktigt, men faktiskt var det, var introduktionen av korrigeringsband. Det var ett stort problem att skriva fel. Fram till mitten av 1950-talet fanns inget annat att göra än att skriva om texten på ett nytt papper. Det var då en amerikanska vid namn Betty Graham skapade en vit färg som kunde målas över felet på pappret. Detta var förstås enklare, men risken fanns hela tiden att färgen skulle lossna. Den produkten kom att kallas Liquid paper och började säljas 1956 i USA.

Några år senare gjorde någon en vitfärgad pappersbit i Västtyskland som man kunde lägga över den bokstav som skulle korrigeras och sedan slå på tangenten igen så att bokstaven blev vit. Det förutsatte förstås att man lyckades placera tangenten på precis samma ställe som där den slog mot pappret första gången och det var inte lätt. Namnet på det företag som uppfann denna metod blev Tipp-ex, ett namn som säkert många känner igen. 1965 hade Tipp-ex i Västtyskland troligen köpt Liquid paper från Betty Graham för från det året såldes produkten under namnet Tipp-Ex.

Därefter kom det inbyggda korrigeringsbandet som innebar att om man skrev fel, var det bara att backa till felet och trycka på en korrigeringstangent. Den var verkligen efterlängtad av maskinskriverskorna.

I Sollentuna kommun är noterat att de första eldrivna skrivmaskinerna kom 1954, och det är inte otänkbart att de var producerade av IBM i Vällingby. Produktionen där lades ner 1961. Det dröjde till 1970-talet innan de flesta verksamheter köpte elskrivmaskiner och de som hade möjlighet köpte IBM Selectric. Privat var det fortfarande manuellt som gällde.

Därefter kom maskiner med en liten LCD-skärm och minnen. I slutet av 1970-talet hade mikrodatorerna blivit så billiga att man började bygga vad som då kallades ord- och textbehandlingssystem (OTB). Det var helt enkelt en dator med ett program för ordbehandling och en högkvalitativ så kallad skönskrivare (daisy wheel) kopplad till den. Den mest kända OTB-produkten kom i början av 1980 och var Displaywriter från IBM. Philips och framför allt Wang var också stora. Wang var tidigast på marknaden. Den här teknikutvecklingen med särskilda mikrodatorer för ordbehandling blev sällsynt kort eftersom det just i början av 1980-talet kom generella mikrodatorer. IBM släppte sin persondator i Sverige 1983 och därmed ville ju kunderna ha även ordbehandling i sin dator, inte i en separat maskin.

De följande åren började man alltså byta ut skrivmaskiner mot persondatorer, men det var ingen snabb förändring. Det skulle dröja till mitten av 1990-talet innan de flesta hade gått över till PC med en kopplad skrivare.

Intressant att notera är att man inte införde obligatorisk maskinskrivning i skolan, just när det borde varit uppenbart att alla i framtiden skulle behöva kunna skriva snabbt på ett tangentbord. Lika intressant är att sedan mitten av 1980-talet då de flesta hade ett tangentbord kopplat till en dator så handlade utbildningen enbart om att lära sig om datorer, trots att de flesta genom att skriva snabbare skulle ha kunnat öka sin produktivitet med 10–15 %.

De sista tillverkarna av skrivmaskiner lär ha försvunnit 2011.

*Symaskiner

Husqvarna visar på sin hemsida all utveckling som skett från den första symaskinen till i dag och genom att branschen i övrigt utvecklades på liknande sätt får man överblick över hur utvecklingen var som helhet för symaskinerna.

Symaskinen drevs fram till 1920-talet med trampor och först därefter med el från 1934. Den modellen blev snabbt en succé och såldes i över en miljon exemplar. ZigZag-modellen kom 1947. Från 1961 fanns modellen Husqvarna 2000 och den hade färgkodade inställningar och automatisk matning. 1972 kunde man också presentera den första modellen som inte behövde smörjas och det var en stor fördel eftersom det var ganska lätt att olja ner tyget med de gamla modellerna. Redan 1979 kom det symaskiner med en mikrodator för att styra sömnaden. 1989 kom LCD-skärmen som visade sömmen. 1998 kunde man spara mönster på en diskett för senare användning. 2004 kom pekskärmar och USB-portar.

*Miniräknare, *fickkalkylatorer, *räknedosor, räknare

Fram till 1975 fanns det bara ett sätt att räkna ut avancerad matematik om man inte hade tillgång till en räknesnurra eller en stor elektrisk räknemaskin, och det var att använda en räknesticka. Det ansågs synonymt med att vara ingenjör att alltid ha en räknesticka i bröstfickan. I skolan var det tillåtet med räknesticka, men inte med några andra hjälpmedel än tabeller.

Utvecklingen mot allt mindre processorer, microprocessorer och små LED-skärmar ledde i början av 1970-talet till att man kunde tillverka små räknemaskiner som drevs av batterier. De fick flera olika namn, såsom miniräknare, räknedosa och fickkalkylator. 1974 fanns det fortfarande inga att köpa i Sverige, men de fanns utomlands, bland annat i USA, och kostade runt 11 000 kronor i dagens penningvärde, men de var alltså inte tillåtna på skolorna. 1975 introducerades de i Sverige och priset var då nere på bara 3 000 kronor i dagens valuta. På hösten samma år tillät de tekniska högskolorna användning av miniräknare i undervisningen och också på proven.

I och med deras intåg var det för alltid slut, inte bara med räknestickorna, utan även för räknesnurrorna. Miniräknarna blev allt mer avancerade, men inte ens de mest avancerade som kunde räkna med formler kunde lagra data. Det skulle dröja till 1980 innan en fickkalkylator från Hewlett-Packard lanserades som hette HP 29 C. C:et stod för continuous (memory) och var alltså den första varianten där man kunde skriva in en formel och lagra formeln för återanvändning. Däremot gick det fortfarande inte att lagra resultatet av formeln, men oavsett var det verkligen ett stort framsteg, särskilt inom byggbranschen och det utsättningsarbete som behövde göras under hela byggnationen.

Miniräknarna såldes i enorma antal. Alla behövde ha en och just miniräknarna får nog anses vara den nya produkt som accepterats snabbast av allmänheten.

*Datorer, *persondatorer

*Tidiga *datorer, *stordatorer

Det kan diskuteras när datorn uppfanns och också vad som ska definieras som en dator. Enklast är kanske att definiera en dator som en elektronisk apparat som genom ett binärt talsystem styrs av program. Grunden är alltså ström på, eller ström av. Precis som vi med ett decimalt talsystem kan lägga ihop två tal och få en summa kan man göra det med ett binärt talsystem, skillnaden är att 5 skrivs 101 som uttyds med start från höger som:

1x2 upphöjt till 0 = 1
0x2 upphöjt till 1 = 0
1x2 upphöjt till 2 = 4

Vilket blir decimalt 0+1+4=5

I det här sammanhanget nöjer vi oss med att konstatera att under 1930-talet började man bygga datorer med radiorör/elektronrör och i de flesta fall var syftet militärt. ENIAC som byggdes i England för att beräkna projektilbanor under andra världskriget, men som inte blev klar förrän 1946, är förmodligen den bäst kända tidiga datorn idag, men då var det knappast någon som ens visste vad en dator var. I Sverige byggdes den första datorn 1950 och den fick namnet BARK. Efterföljaren från 1953, BESK, är dock mer allmänt känd idag.

Inledningsvis var alla datorer byggda med radiorör och sedan övergick man till transistorer och därefter till integrerade kretsar, IC. Den första datorn med just IC blev byggd 1969 och därmed var storleken på en dator mer skåplik än huslik. Det skulle inte dröja länge innan företaget Intel kunde presentera en hel dators alla komponenter på en skiva. Detta skedde 1971 och man kallade uppfinningen för mikroprocessor.

Datorer före 1960-talet var egentligen bara mer avancerade räknemaskiner som sköttes på ett påfallande manuellt sätt. Det fanns inga tangentbord och det fanns inga skärmar heller. Tidigare hade man styrt datorer genom att manuellt ställa om olika elektriska komponenter, men eftersom hålkort redan var etablerat för styrning av andra maskiner som till exempel de tabuleringsmaskiner man använde vid folkomröstningen 1920 i Sverige, började man använda dem för datamaskiner också.

Hålkort blev det gängse sättet att kommunicera med en dator. Arbetet gick till så att man använde ett styvt kort med förperforerade hål och eftersom datorers språk var binärt kom ett hål att beteckna en etta medan frånvaron av hål betecknade en nolla. Detta översattes sedan till exekverbar kod, alltså ett program eller som många idag säger, en app. Dessutom kunde man lagra resultatet från en körning på hålkort, så de var den tidens minnen också.

Det fanns apparater som kunde tillverka hålkort utifrån information om vad de skulle innehålla. De var utformade som ett slags skrivmaskin som kunde överföra information till hålkorten genom att stansa ut de förperforerade hålen. För att utföra detta arbete skapades en ny yrkesroll som kom att kallas stansoperatris. Som hörs av namnet var det precis som med växeltelefoni och maskinskrivning en kvinnlig yrkesroll.

Arbetssättet var följande:

Anta att man ville skapa en försäljningslista över senaste kvartalet med angivande av vilka produkter som sålts till vilket pris och från vilket försäljningsställe, kopplat med datum.

Först var man då tvungen att skapa ett hålkort för varje individuell försäljning med partnumret för produkten som såldes, identifikationsnumret för försäljningsstället samt övrig information som antal och datum. Därefter skapade man det program som skulle ta fram informationen på det sätt man ville. I normalfallet lagrades utfallet på hålkort, men det användbara resultatet skrevs förstås ut på skrivare.

Arbetet att skriva ett fungerande program kunde vara mycket tidsödande. Formatet var vanligen 80 tecken och 24 rader och innebar att man skulle skriva in en instruktion per rad. Skrev man fel blev resultatet att programmet inte fungerade, men som tur var kunde det felaktiga hålkortet lokaliseras så man behövde bara skriva om just det hålkortet. Däremot fick man ingen hjälp med vad felet bestod av.

Man skulle kunna tro att det här sättet att arbeta med hålkort bara blev en parentes i datorernas historia, men så blev det inte. I slutet av 1970-talet fick teknologerna på våra tekniska högskolor lära sig att programmera genom att stansa hålkort. Själva metoden att skriva program på hålkort blev också normen för hur avancerade program för stordatorer utformades. IBM skulle vid lanseringen av IBM 360, den första moderna stordatorn, använda sig av programmeringsspråket JCL, Job Control Language. Då kunde man visserligen skriva in sitt program via ett tangentbord och se resultatet på en bildskärm, men det var fortfarande samma format med 80 kolumner och 24 rader. Hade man skrivit fel på något tecken fick man nu visserligen lite mer information, men inte mycket mer. Det som kom ut var en samling felkoder som man fick slå upp i en manual för att se vad de betydde. Detta sätt att programmera var fortfarande standard för IBM:s stordatorer under 1980-talet och JCL fanns kvar till en bra bit in på 2000-talet.

I början av 1960-talet kom IBM:s 1401-dator. Det var den första dator som var designad för att hantera hålkort och det innebar att flera av de tidsödande arbetena med tabulering, kalkylering och sortering som tidigare utfördes av separata maskiner nu inkluderades i 1401 och det innebar också att handhavandet blev mycket enklare. Den använde också magnetiska band för att lagra och hantera data på ett bättre sätt. Det var en stor fördel jämfört med hålkorten. Något senare inkluderades en hårddisk och det innebar att man för första gången kunde komma åt data direkt istället för att söka efter den sekventiellt som man gjorde med hålkort och band.

Notera att även om IBM 1401 betraktas som den första riktiga datorn till ett rimligt pris så kunde man inte kommunicera med den via tangentbord och det fanns inte heller någon bildskärm. Den blev i alla fall en succé och man beräknar att den stod för 50 % av den totala datorförsäljningen 1965.

Det fanns alltså en del datamaskiner under 1960-talet, men kunskapen om datorer var minimal bland allmänheten. Användningsområdena var i första hand olika komplicerade matematiska beräkningar och i andra hand hantering av stora ekonomisystem eller lönesystem.

Det fanns förstås en del större företag och organisationer som började använda datorer redan under 1960-talet, men det var verkligen inte vanligt. När Asea skulle förbereda byggandet av Oskarshamns kärnkraftverk 1965–66 skedde det genom att Asea skickade hålkort med sina tidplaner till Saab i Linköping som hade en dator med tillräcklig kraft och sedan skickade Saab tillbaka resultatet till Asea. Mer avancerat var det inte.

Det var först när IBM introducerade sin serie IBM 360 som vi börjar närma oss modern databehandling och detta skedde 1967 i Sverige. Det var den första stordatorn som var utformad för att kunna täcka alla tänkbara behov, från beräkningar till affärsapplikationer och även från små användare till stora. Arkitekturen var också skalbar, vilket innebar att man kunde köpa en liten och billig stordator och utveckla sina program på den. Om man sedan behövde mer kapacitet var det bara att byta upp sig till en större modell och fortsätta med att använda samma program. Detta var en revolution i datavärlden. Tidigare hade man bara kunnat välja mellan en liten dator som man skulle växa ur om några år eller en för stor och dyr dator för behoven just nu. Just detta hade hämmat utvecklingen inom ADB. Nu var det hindret borta. Tillsammans med en mängd nyheter på det tekniska området var alltså tiden inne för modern databehandling. Notera att man nu visserligen hade en konsol med ett tangentbord för att styra datorn, men det fanns fortfarande ingen bildskärm och datorerna var byggda med transistorer, inte IC, integrerade kretsar.

I slutet av 1960-talet kom mindre datorer bland annat från Dell som utnyttjade de mindre integrerade kretsarna. Dessa datorer kom att kallas minidatorer. Nu fanns det alltså stor- och minidatorer på marknaden.

Nästa steg för stordatorerna kom under 1970-talet med IBM:s 370. Nu var integrerade kretsar standard och det fanns till och med en bildskärm av CRT-typ, alltså samma variant som funnits länge och även fanns i TV-apparater.

Sedan dess har stordatorernas utveckling varit mindre viktig ur ett användarperspektiv fast de har förstås enorm betydelse eftersom i stort sett allt det vi använder idag ligger på stordatorer eller servrar som de kom att kallas på 1990-talet. Idag är hårdvaran borta och man pratar istället om ”molnet” där allt lagras. Under många år fanns det starka konkurrenter till IBM, men de har försvunnit en efter en och idag är IBM lika dominerande som under 1960-talet. Det intressanta med stordatorer idag är deras förmåga att processa information så även om vi tycker att våra uppkopplade apparater är viktigast så hade det inte fungerat utan stordatorernas snabbhet och lagringskapacitet.

*Mikrodatorer, *persondatorer

Fram till 2000-talet ansågs allmänt att eran med mindre datorer startade på 1970-talet, men numera är man mer tveksam eftersom det visade sig att det italienska företaget Olivetti, som var känt för sina räknemaskiner, tillverkade en bordsdator 1964 som hette Programma 101 och visade upp den på en stor utställning i New York samma år. Storleken var inte större än en skrivmaskin och väckte stor uppståndelse. De främsta nyheterna var mindre storlek på ingående delar som till exempel minnet och ett nytt magnetiskt kort för att läsa in dataprogram samt en ny arkitektur. Den hade däremot inte ett fullt tangentbord eller bildskärm. Trots detta anses att den såldes i 44 000 exemplar i USA.

Man kan fråga sig varför det inte förrän på 2000-talet blev allmänt känt att denna dator hade funnits och sålts bra. Det kan finnas flera skäl till det. Ett skäl var att den betraktades, åtminstone i efterhand, som en avancerad kalkylator. Ett annat att den såldes under en kort tid och sedan försvann. Intressant att notera är att när HP började sälja en liknande apparat 1968 valde man att inte kalla den en dator utan en kalkylator. De blev trots det stämda av Olivetti för patentintrång.

För den intresserade finns det en film om Olivettis Programma 101 som visats på Kunskapskanalen i SVT. Den kan finnas på nätet.

Under 1970-talet började Texas Instruments att tillverka de första mikroprocessorerna, men det kom enbart till användning i större räknemaskiner och senare i miniräknare. Det var först när Intel 1974 introducerade sin mikroprocessor 8080 som kraften var tillräcklig för att tillverka det som man kom att kalla mikrodator. Den tillverkare som anses ha varit först med att tillverka en mikrodator var Altair som marknadsförde en byggsats för att köparna själva skulle få bygga sin dator. Denna första mikrodator liknade inte särskilt mycket våra dagars PC. Den bestod i princip av mikroprocessorn och det enda sättet att programmera den var att ställa in en mängd olika kontakter i rätt position och sedan läsa vad som hände genom att titta på de röda lamporna som lyste olika beroende på resultatet. Trots detta sålde de tiotusental maskiner det första året. Priset för denna mikrodator var som byggsats 400 dollar 1975, som är 2 300 dollar 2016, strax under 20 000 svenska kronor. Det var alltså inte vem som helst som köpte en mikrodator. Dessutom saknades viktiga delar som till exempel tillräckligt med minne, för att inte tala om en monitor som kunde kommunicera med datorn. Trots detta insåg de flesta att priserna snart skulle bli lägre och jämfört med minidatorer och stordatorer var det trots allt billigt.

I samband med att Altair presenterades i tidningarna såg två unga studenter, Bill Gates och Paul Allen, sin chans att kunna vara med i den fortsatta historien för mikrodatorer. De drog den riktiga slutsatsen att utan ett programmeringsspråk skulle inte mycket hända. De lyckades få kontakt med ägaren av företaget MITS som gjort datorn och fick honom intresserad för ett program som skulle kunna användas i Altair. De hade visserligen inte skrivit något program ännu, men sa att de hade gjort det. Programmet kom att kallas Altair Basic och skrevs på kort tid ihop av Microsoft. Nedan finns ett utdrag från den första manualen som beskriver hur man ska programmera:

Därmed var det första steget taget för bildandet av Micro-Soft, så stavades det inledningsvis.

De följande åren byggdes allt bättre mikrodatorer, men det var inte förrän Apple kom med i bilden som det på allvar började hända något. Apple bildades 1976 med bland andra Steven Jobs och Steve Wozniak i ledningen. Den första produkten hette Apple 1 och kan nog sägas vara en likvärdig produkt jämfört med Altair och med samma pris, följaktligen var det enbart ett fåtal exemplar som såldes. 1977 togs Apple II fram samtidigt som Commodore tillverkade sin första dator inriktad på hemmamarknaden. Intressant nog var det Bill Gates som tog fram hårdvaran som gjorde att Apple II kunde använda de program som fanns för stordatorer, så än så länge var de vänner, men det skulle förändras.

Apples dator stack ut med att ha bättre grafik och en öppen arkitektur som möjliggjorde för andra företag att tillverka komponenter som passade till Apple. Det var dock inte förrän 1978 som Apple tog ett rejält steg framåt genom att Steve Wozniak uppfann disketten eller som man sa då en floppy disc, floppy för att den var mjuk i motsatt till en vinylskiva. Det var en 5 ¼ tum stor minnesenhet som nu ersatte de gamla magnetbanden. Det innebar att man kunde läsa in program, lagra data, och framförallt söka efter data mycket snabbare. Detta gjorde också att man nu kunde installera och köra Visicalc på en mikrodator. Visicalc var ett enastående kalkylprogram när det kom, inte bara därför att det kunde köra avancerade beräkningar och skapa tabeller, utan också för att det gick att köra på en mikrodator, visserligen till att börja med enbart på Apple II, men med tiden på de flesta plattformar. Operativsystemet som användes var CPM, se mer om det nedan. Apple II var dessutom billig. Det kostade bara 100 dollar 1979, 350 dollar i år.

Visicalc var det första programmet som alla ville ha, både professionella användare och hemanvändare och det bidrog starkt till Apples fortsatta framgångar.

Apple II blev alltså den första mikrodator som man faktiskt kunde ha reell nytta av. Commodore och andra höll sig än så länge till enklare program, som rena matematikprogram eller spel. Å andra sidan var deras första modell, som fick namnet PET, en komplett dator med allt i en enhet, även skärm och tangentbord. Diskettläsare fanns dock inte. Commodore var faktiskt det företag som myntade uttrycket persondator och det stod även skrivet på deras datorer.

Året var alltså 1978 och mikrodatorer hade börjat säljas, men knappast några hade sålts i Sverige ännu. Däremot fanns det ett företag som redan på 1920-talet blev framgångsrikt genom att sälja radioapparater med radiorör och sedan TV. Det företaget var Luxor och de hade blivit kontaktade av Karl-Johan Börjesson på Scandia Metric och Lars Karlsson på Dataindustrier AB (DIAB) som ville tillverka en svensk hemdator. Vad de saknade var fabrikskapacitet och det hade förstås Luxor. De kom att använda en mikroprocessor från Zilog som var billigare än Intels och den kom att bli mer eller mindre standard för hemdatorer. De släppte sin första hemdator redan 1978 under namnet ABC 80. Framgången blev stor och man sålde cirka 10 000 datorer varav många gick till skolmarknaden. En ABC 80 kostade 10 000 kronor. Det anges ofta att den kostade 7 000 kronor, men det var utan moms. Idag skulle den ha kostat 35 000 så det var inte många privatpersoner som hade råd med den, särskilt inte med tanke på den begränsade användningen inledningsvis, men eftersom den använde Basic kom det snart en mängd olika program, men det gick inte att köra Visicalc som var Apples trumfkort. Å andra sidan sålde inte Apple i Sverige 1979 och skulle aldrig bli en spelare av storlek i Sverige vad gäller datorer.

Allmänhetens erfarenhet av mikrodatorer var under 1970-talet närmast lika med noll. Det förekom att man på naturvetenskapliga och tekniska gymnasier hade en minidator eller en mikrodator som visades upp, men det var ingen egentlig undervisning om datorer eller programmering och de flesta visste inte vad det var. Det fanns förvisso ganska många som använde datorer på sina arbetsplatser i slutet av 1970-talet, närmare bestämt 100 000, men 1970 fanns det inte ens 1 000. Det handlade nästan enbart om ekonomi- och eller lönesystem och arbetet skilde sig inte mycket från att sköta en bokföringsmaskin. På de tekniska högskolorna fanns det visserligen kurser i programmering, företrädesvis i Cobol eller Fortran, men ingen kurs om datorer och eller hur de fungerade.

1980 lanserade Luxor ABC 800 med flera modeller i avsikt att nå den professionella marknaden, men framgången blev liten. Just lanseringen av ABC-datorerna blev nog också startskottet till att börja med datautbildning eller som man sa då ADB-utbildning.

Detta år var Microsofts huvudsakliga inkomstkälla kretskort till Apple, men det skulle snart ändras. Bill Gates hade fått ett möte med IBM som nu hade bestämt sig för att gå in på mikrodatormarknaden och vid det mötet förklarade han att Microsoft hade ett operativsystem som var mycket bättre än Basic, men som i fallet med Altair hade de inget operativsystem ännu, fast de påstod det. Redan 1974 hade företaget Digital Research börjat utveckla ett kraftfullare operativsystem som kom att kallas CP/M och det skulle fram till början av 1980-talet vara det mest spridda även till Apple II. Grundaren av företaget hette Gary A. Kildall och man kan av namnet ana att det finns nordiska kopplingar och så är det. Hans pappa var norrman och hans mamma var svenska. Så kommer det sig att den person som startade den egentliga utvecklingen av operativsystem för persondatorer är halvsvensk.

Tydligen kunde han inte skydda sitt operativsystem för det lilla företaget Seattle Computer Products kopierade CP/M och kallade det QDOS, som intressant nog betyder Quick and Dirty Operating System. Detta kände förstås Bill Gates till, men tydligen inte IBM, för vad Gates gjorde var att erbjuda 50 000 dollar för QDOS och anställa Tim Paterson som var grundaren av företaget. Paterson låter ju också svenskt, men det har inte gått att verifiera.

Därmed kunde Microsoft fortsätta utvecklingen av QDOS och presenterade slutligen MS/DOS, i avtalet med IBM fanns nämligen en klausul som innebar att Microsoft (MS) kunde sälja DOS till vem som helst och det var väl det som så småningom gav dem världsdominans, men det saknades en viktig pusselbit.

Apple kunde nu konstatera att persondatorer med DOS vann allt större framgång, men vid ett möte med Xerox fick Steven Jobs se ett objektorienterat operativsystem som använde något som kallades Windows. Xerox hade uppfunnit ikoner som man tryckte på och då kom fönster upp. Man kunde dessutom starta flera olika program i olika fönster. Steven Jobs slöt ett avtal med Xerox som innebar att han fick rätt att överta deras prototyp och utveckla den vidare. De började genast med att skissa på ett projekt som skulle resultera i produkten Macintosh. Dessvärre var han så entusiastisk att han kontaktade Bill Gates för att visa ”framtidens” operativsystem och för att be honom utveckla det på samma sätt som Bill Gates gjorde med Apple II. Året var nu 1983 och Gates gav sina anställda order om att skapa ett liknande operativsystem. Gates visste att Jobs skulle lansera sin Macintosh i slutet av året så han gjorde det han gjort två gånger tidigare med Basic och DOS, han lanserade Windows fast det skulle dröja två år innan det blev färdigt och han gjorde det innan Apple lanserade sin Macintosh med ett fungerande operativsystem i januari 1984.

Bill Gates var alltså i första hand en bra och skrupelfri affärsman och ingen uppfinnare. Det var å andra sidan inte Steven Jobs heller, men han var en bra marknadsförare.

Macintosh rönte stor uppmärksamhet, men den var långsam, och försäljningen kom aldrig riktigt igång, Den blev så dålig att Steven Jobs fick lämna företaget (eller valde att lämna det) 1985.

1982 startades den första civilingenjörsutbildningen i ADB på Linköpings Tekniska Högskola och de andra högskolorna följde snart efter. För folk i allmänhet erbjöds ett så kallat datakörkort som var en kurs om i första hand hårdvaran i en dator. Man hade den bestämda uppfattningen att det var viktigt att veta vad en CPU var och hur in- och utenheter fungerade för att inte tala om bussar. Varför det blev så är svårt att förstå, men i fallet datorer skulle man lära sig tekniken, inte tillämpningen. Tänk om det hade varit fallet med elektricitet och ångkraft för att inte tala om telefoni.

En stor förändring skedde 1983 då IBM lanserade sin PC i Sverige. IBM, som hade 60 % av den totala datormarknaden, insåg att de också måste gå in på mikrodatormarknaden 1981. De använde sig då av Commodores slogan om personal computing, som i Sverige blev persondator. Uttrycket hade inte slagit igenom alls så när IBM kom med persondatorn upplevdes det som ett helt nytt namn och anammades omgående.

Det kanske inte var så förvånande att IBM nu kom med en persondator. Marknaden tycktes ju peka rakt upp och samtidigt var det många stordatoranvändare som tröttnat på att alltid vara helt i händerna på sina dataavdelningar. Om man 1983 som enskild datoranvändare ville göra en ny typ av bearbetning av data eller en personlig utformning av sina program var det antingen omöjligt eller tog väldigt lång tid. Det som hade bestämts på datoravdelningen var det som gällde. De tidiga mikrodatorerna hade visat på att den personliga möjligheten att påverka hur datorn arbetade var kanske den mest intressanta egenskapen och som många efterfrågade. Genom att Basic var så lätt att lära sig hade dessutom många redan provat på att programmera. En personlig dator låg alltså helt rätt i tiden.

IBM ändrade också sin filosofi för hur en dator skulle tillverkas. Tidigare var det mesta som ingick i en dator tillverkat av IBM eller av en kontrakterad underleverantör. Nu ville man istället att en PC skulle kunna byggas av standardprodukter som redan fanns på marknaden. För att detta skulle fungera var man förstås tvungen att beskriva arkitekturen bakom en PC och ange alla förutsättningar för att andra skulle kunna bygga delar till PC:n, till exempel kassettstationer, processorer och minnen.

Det innebar också att andra företag skulle kunna bygga kopior av IBM:s PC och just dessa skulle för lång tid framåt kallas för IBM-kompatibla PC. Att vara IBM-kompatibel tyckte de flesta var en bra idé, men inte Luxor med sina ABC-datorer som därmed själva orsakade sin konkurs.

IBM valde att som operativsystem använda Microsofts MS-DOS under eget namn PC-DOS, vilket i sin tur ledde till ett långt och fruktsamt samarbete. Microsoft och IBM har alltså inte alltid varit konkurrenter som de blev en tid efter att IBM lanserade OS/2 som operativsystem. Även om Microsoft var med om att utveckla även det, så skar det sig så småningom mellan företagen, främst därför att Microsofts egen version Windows 3.1 blev mycket mer populär än OS/2.

Den första modellen 5150 hade diskettstation som nu var i det nya mer kompakta formatet 3 ½ tum. Den andra som kallades XT kom till Sverige 1984–85 och hade den första hårddisken. En sensation i sig även om den bara var på 10 MB, men på den tiden var det enormt mycket.

1985 lanserade Microsoft sitt nya operativsystem, Windows, och det blev omedelbart en succé. Kanske inte enbart för det nya gränssnittet utan också för att det ingick en mängd program ”gratis” såsom ord- och textbehandling samt kalkylprogram. Windows kom dock inte att installeras på IBM:s PC utan parallellt pågick ett samarbete för att ta fram ett ännu bättre operativsystem alltså OS/2.

Fortfarande var dock alla PC mer eller mindre stand alone och kunde inte utan svårighet kopplas upp mot stordatorerna. Modellen IBM 3270 PC skulle ändra på det. 3270 var den standard som terminaler (bildskärmar) använde för att kunna kommunicera med stordatorerna. Nu fanns det för första gången möjlighet att dels använda PC:n som just det, dels samtidigt kunna nå stordatorerna på ett enkelt sätt. Det ansågs verkligen vara ett stort steg framåt för PC:n. I Sverige började man internt använda 3270-PC 1986 på IBM. Det fanns en annan nyhet som kanske var ännu större. DOS hade ganska stora begränsningar som operativsystem. Det fanns maximalt 640 kb minne tillgängligt för ett program och man kunde inte ha flera program startade samtidigt. Ville man kalkylera fick man starta det programmet. Ville man sedan använda ett annat program måste man avsluta kalkylprogrammet och sedan starta ett annat program. Med 3270-PC kunde man ha flera program startade samtidigt och sedan flytta mellan dem. Det var alltså det första försöket med flera samtidiga sessioner som sedan skulle leda fram till OS/2 och Windows 3.1 och deras multikörning, alltså möjlighet att ha flera samtidiga sessioner igång. OS/2 lanserades på IBM 1987, men det var först 1990 som en tillräckligt bra version kom. För att göra en lång historia kort så blev OS/2 ett bra operativsystem, men det krävde för mycket kraft och var för omständligt och blev därför inte annat än en parentes i PC-historien.

Samtidigt med att IBM lanserade persondatorn i Sverige blev Commodore med sin hemdator C64 den mest köpta datorn i världen och det uppskattas att den såldes i 17 miljoner exemplar, varav cirka 100 000 såldes i Sverige. De hade runt 40 % av världsmarknaden, men under resten av 1980-talet tappade man marknadsandelar och var nere under 10 % 1988.

I samband med att Apple släppte sin Macintosh 1984 hade man också inkluderat en mus, men det var först när Windows slog igenom som alla PC började ha mus, alltså i början av 1990-talet. Macintosh var den första dator som hade grafiskt gränssnitt med rutor (windows) som öppnade sig och innebar att man kunde starta flera program, ett i varje ruta, även om de inte var aktiva i mer än en ruta åt gången. Skillnaden mot IBM 3270 PC var att man kunde arbeta med olika storlekar på rutorna, vilket inte var möjligt tidigare.

Under resterande delen av 1980-talet försvann i princip alla konkurrenter till IBM som inte gjorde IBM-kompatibla datorer. Den enda som blev kvar var Apple, men deras försäljning var liten eftersom alla större arbetsplatser använde Windows. Anledningen till det var främst att IBM dominerade stordatormarknaden och därmed gjorde det svårt för Apple att koppla sina datorer dit. Apple var dessutom dyrare än IBM och IBM-kompatibla PC.

Apple hade alltså egentligen ingen större påverkan på PC-marknaden i Sverige och knappast någon annanstans heller, förutom mindre nischer som desktop publishing.

Under senare delen av 1980-talet blev det allmänt med att använda kontorsprogram som kalkylprogram och OTB-program som står för Ord- och Text-Behandling. Just OTB hade redan under första delen av 1980-talet funnits som en separat lösning med egen hårdvara, men sedan kom de som vanliga PC-program. Det var dock först 1989 som Microsoft kom med sin Office-programvara som man kan tala om ett heltäckande utbud. Då fanns nämligen ett kalkylprogram, Excel, ett OTB-program, Word, och ett grafikprogram PowerPoint och de finns som de flesta vet fortfarande kvar.

När det gäller mejl så började IBM 1981 internt att använda ett system som hette Proffs och som hade mejl, kalender och även en avancerad dokumenthanteringsmodul. 1986 var det år då samtliga anställda ska ha haft tillgång till Proffs, men det skulle dröja tills Internet var allmänt innan mejl också blev det, alltså efter 1995 i Sverige. Internt för personer kopplade till samma dator hade dock mejl funnits sedan 1960-talet.

1990 var det fortfarande inte många som hade en dator hemma och inte heller på arbetsplatserna. Däremot var det nu ganska vanligt med terminaler som kördes mot stordatorer eller minidatorer. Det fanns dock undantag och Sollentuna kommun var ett sådant som redan 1988 hade infört IBM 3270-PC till sina användare och de hade också sin första dataskola 1989. Just det året var det cirka 1,5 miljoner människor i Sverige som i någon mån använde datorer. På fem år var det en ökning med nästan 50 %, men det var alltså mest stordatoranvändare som hade terminaler. 546 000 personer hade1989 datorutrustning i bostaden mot 178 000 år 1984. Det inkluderar dock även hem-PC och spel-PC. Noterbart var att andelen kontor som hade telefax ökade från 30 % 1988 till 68 % 1990. Alltså betydligt snabbare än datorerna. 

Det kan vara intressant att titta på vad TV-programmet ”Tekniskt magasin” berättade om datorer. Tekniskt magasin var ett program som sändes redan från 1957 och det sista programmet sändes 1987. Samma år bestämde man sig för att starta något som kallades ”Computer corner”. Programmen från 1987 finns i öppet arkiv hos SVT.

Man berättade enbart om hemdatorer, inte PC eller persondatorer, och visade elementära office-program som någon hade skrivit ihop själv, men även programmet Wordstar. Allt utan grafik och med grön färg i ren DOS-miljö. Journalisten Oscar Hedlund var med och förklarade vitsen med mus och markör. Vi får också se hur man via modem med hastigheten 1,2 kb/s kan koppla upp sig till databaser på stordatorer. Det var förresten i Wordstar som de kortkommandon som vi fortfarande använder introducerades, till exempel ctrl c för att kopiera och ctrl v för att lägga in och så vidare.

När Compaq kom in på marknaden 1982 var det med affärsidén att enbart tillverka IBM-kompatibla datorer. Man var också först med att tillverka en bärbar dator redan 1982, fast den gick inte på batteri. Trots det såldes över 50 000 bärbara datorer inom ett år. Compaq kom till Sverige 1987 och många minns säkert att de hade hyrt in JR från Dallas för att göra reklam för dem. IBM i Sverige trodde nog inte att Compaq skulle bli en seriös konkurrent, men det blev de. Bärbara datorer var sällsynta i Sverige och det var först när Compaq 1989 släppte sin LTE som intresset ökade. Den hade nämligen både inbyggd hårddisk och diskettläsare och de nya 3 ½” disketterna med ett skyddande hårt konvolut. Disketterna kallades fortfarande floppy discs, men det var de ju egentligen inte. 1990 var försäljningen av bärbara datorer <10 % av det totala antalet sålda persondatorer. I USA och Japan var siffran 80 %. Orsaken till denna skillnad är svår att finna, möjligen kunde den bero på svenskens ovilja att ta med sig arbetet hem.

I Sverige såldes det 1990 ungefär 260 000 persondatorer inkluderande hemdatorer och det totala antalet beräknades uppgå till 700 000. Därmed blev persondatorer i antal fler än antalet sålda terminaler.

De dominerande PC-programmen var Lotus 1-2-3 för kalkyler och WordPerfect för texthantering. Microsoft var inte med på banan ännu, men det skulle ändra sig när man 1992 fick framgång med Windows 3.1. Troligen tack vare sin kunskap om hur Windows fungerade kunde de skapa program som fungerade snabbare och bättre än de DOS-baserade konkurrenterna.

1992 släppte IBM den första riktigt lätta bärbara datorn ThinkPad 700C. Den ansågs vara revolutionerande med sin eleganta design och nyheter som trackpoint istället för muskula eller musplatta. Den hade också en TFT-skärm som var mycket bättre än tidigare skärmar och i klass med de bästa bildskärmarna till stationära datorer.

Året därpå 1993 började andelen bärbara datorer att öka rejält, men det skulle dröja till 2006 innan de sålde lika bra som stationära. Ett av skälen var prisnivån. En bärbar dator var två-tre gånger dyrare än en stationär och hade dessutom sämre prestanda.

I augusti 1995 lanserades Microsoft Windows 95 som blev en omedelbar succé och sålde mer än en miljon de första fyra dagarna efter lanseringen. Microsoft Windows 95 hade ett nytt användargränssnitt och ett arbetssätt som betraktas som det första riktiga Windows. Noterbart var att den inte var möjlig att köra Internet på. Det blev den först i senare versioner och då inkluderades också Internet Explorer. Det är dock inte så konstigt som det låter. 1995 var användning och nyttan av Internet mycket liten i de flesta länder inkluderande Sverige.

Den webbläsare som var populärast var Netscape och det skulle dröja till slutet av 1990-talet innan Microsoft Explorer blev störst.

1995 blev det vanligt med CD-spelare i datorerna. 1998 började DVD-spelare att ersätta CD-spelarna.

1995 hade Telia skapat tjänsten ”uppringt internet”. Den fungerade så att man köpte ett modem som kopplades in i samma kontakt som den vanliga telefonen, som man alltså inte kunde använda då, och som kopplade upp sig som en fax. 1996 kom den att bli mer allmänt använd för dem som ville komma åt sina mejl utanför kontoret. Det stora flertalet mejlanvändare 1996 använde Microsofts Outlook som mejlprogram och det fungerade enbart på stordatorer eller minidatorer, fast nu började man kalla dem servrar. Det var också möjligt att komma åt andra program och data som tillhörde arbetet. Nu skulle man kunna tro att tjänsten uppringt internet försvann ganska snart, men det gjorde den inte. Först 2014 fasades den ut av Telia.

1997 hade Steven Jobs återkommit till Apple, och till allas förvåning och säkert även motvilja, hade han med Bill Gates i båten. Microsoft beslöt att satsa runt en miljard kronor i Apple. Anledningen till detta var att Microsoft var rädd för anklagelser från USA:s regering om monopolverksamhet. Apple lanserade nu nya Macintosh som kallades iMac och som var en futuristiskt utformad PC med olika färger på skalen. Fortfarande var det dock mest entusiaster som var intresserade.

I Sverige, men även i många andra länder, hade det blivit populärt med att bygga sina egna persondatorer och det hade i sin tur gett upphov till en helt ny bransch vars aktörer kallades PC-byggare. Det var små företag i de flesta fall, men det fanns även en del större. Deras affärsidé var att genom egna kanaler köpa in hårdvara från Asien och sedan sätta samman delarna i Sverige, alltså att bygga en PC. Monitorer och skrivare bedömdes dock inte vara byggbara utan de köpte man in från säljföretag i Sverige, exempelvis Samsung. De sålde företrädesvis till mindre kunder, men under 1995 hade de blivit så framgångsrika att deras marknadsandel låg på 15 % och 1996 hade den ökat till mer än 20 %.

När det gäller datoranvändning i hemmet är siffrorna osäkra på så sätt att SCB inte skiljer på speldatorer och persondatorer. 1995 var det i ålderskategorin 16–84 år så att ungefär 24 % hade dator. Internet var knappt mätbart, men siffran 2 % anges. Men den förefaller starkt överdriven.

1996 hade det ökat till 27 respektive 5 %. Detta oroade myndigheter och politiker med flera eftersom man var övertygad om att det var den rikare delen av befolkningen som köpte persondatorer medan den fattigare blev utan och på så sätt också riskerade att stå utanför samhället.

1997 tog därför regeringen beslutet om att införa en hem-PC-reform från 1998 som innebar att anställda fick möjlighet att låna – eller hyra mot s.k. bruttolöneavdrag – en persondator med tillbehör skattefritt. Efter avtalsperiodens slut, oftast tre år, fick man köpa datorn till marknadspris på begagnatmarknaden vilket ofta var en god affär.

Detta kom att medföra att PC-försäljningen steg till oanade höjder och år 2000 hade 62 % av alla över 18 år en egen dator. Det innebar också att andelen med internetanknytning ökade till 51 %. Först 2000 började det alltså bli allmänt med internet. Då var också för första gången andelen som hade bredband mätbar. Det var 3 % som hade det.

2010 blev sedan det år då andelen datorer, internettillgång och bredband blev ungefär lika stora, runt 85 %. Den nya tiden var här med snabb access till sociala medier och mer skulle det bli när bredbanden blev snabbare och även TV tillgängligt via nätet.

Någonstans i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet blev det mindre intressant med datorer generellt sett. Dels var det mesta redan tillgängligt i form av funktioner och det var mer intressant om det fanns tillräckligt snabbt bredband eller ej. Det skulle däremot dröja till 2010 då 4G blev allmänt tillgänglig innan man kunde köpa trådlösa modem som var tillräckligt snabba och billiga.

Istället blev digitala personliga assistenter, PDA, den produkt som alla ville ha. Den utvecklades snart till en handdator och sådana såldes det 250 000 stycken år 2000. Läs mer om detta på denna länk.

2005 kunde man köpa en handdator med alla funktioner som en dator hade, men även kamera, GPS, telefon uppkopplad via 3G samt MP3-spelare. Marknaden var dock inte redo för en sådan avancerad handdator fast det var inte priset som var för högt. Den var billigare än många telefoner. Däremot fanns det ett genuint motstånd från dataavdelningarna som inte visste hur man skulle kunna managera en handdator och också från säkerhetsansvariga som oroade sig för avlyssning och stölder bland annat och förstås för driftkostnaderna. Det var inte billigt att använda 3G 2005. Det fanns också en annan mothållande kraft som bestod i att de flesta ville ha små mobiltelefoner med lång batteritid som passade i bröstfickan eller i någon annan ficka och så skulle det vara till 2008 då iPhone introducerades i Sverige, läs mer under om det på denna länk.

2008 släppte Google sin webbläsare Chrome som faktiskt kom att bli en allvarlig konkurrent till Microsofts Internet Explorer. Mozilla Firefox hade släppts 2004, men har inte blivit tillräckligt stor för att utmana Microsoft.

Sedan dess har datorerna fått många fler fördelar, men egentligen inga nya tekniker bortsett från att allt fler apparater använder samma typ av gester för att skrolla, förstora etc. Den mest uppenbara skillnaden är att allt fler datorer har fått Solid State diskar, SD, som är ett flashminne som gör att datorn startar mycket snabbare och att skärmarna är av LED-typ.