Sveriges historiska utveckling ur ett industritekniskt perspektiv

*TV i Sverige, *television

I Sverige är som nämnts ovan det officiella startåret för TV-sändningar 1956 men 1957 hade bara någon promille av befolkningen tillgång till TV. 1958 var det uppskattningsvis bara 8 % av hushållen som kunde se på TV och 1958 bör därför betraktas som startåret i reell betydelse för TV-sändningar i Sverige. I olika media förekommer siffror på antalet TV-apparater som är helt orimliga. Närmast sanningen kommer nog SVT själva som skriver nedanstående på länken nedan.

http://www.svt.se/omsvt/fakta/var-historia/mer-tv-historia

”Den 1 oktober 1956 hade 1.000 personer betalat tv-avgiften på 25 kronor. En månad senare var antalet fyrdubblat och i juni 1957 var det 10.000 personer. Den kurvan prydde många tv-medarbetares rum.”

Enligt statistisk årsbok från SCB var antalet licenser per 1000 innevånare enligt följande:

1956	1
1957	10
1958	33
1959	81
1960	99
1963	223
1967	282
1973	339
1986	393

Om man antar att de flesta betalade licens och att medelhushållet var på tre personer betyder det att 1960 hade 30 % av hushållen TV och 1967 närmare 90 %. Som synes är starten långsam och även om det sändes fotbolls-VM 1958 så var det alltså inte mer än 8 % av hushållen som kunde titta på sin egen TV. Först i början av 1970-talet hade nästan alla TV.

Inledningsvis var det inte lätt att få en bra bild på sin TV. Ofta var det dålig mottagning och det berömda rullandet pågick ofta. Uttrycket ”myrornas krig” fick illustrera hur det också kunde se ut i rutan. Det var många som riskerade livet genom att på taket försöka ställa in antennen. Med tiden blev det bättre, men det var inte förrän på 1970-talet som det blev tillräckligt bra.

Intressant nog fanns det en svensk TV-tillverkare i Gävle redan under 1950-talet, nämligen AGA, som alltså hade gett sig in även på detta område. De började tillverka TV-apparater i serieproduktion redan 1954, för export förstås. Fabriken såldes 1966 till Philips som även hade tillverkning i Norrköping. Annars var Luxor jämte Philips de stora tillverkarna i Sverige. Philips lade ner tillverkningen 1987 och den sista tillverkaren Luxor försvann 1992.

Under 1950-talet var de inte större än 14 tum även om det fanns undantag. TV-apparaterna var förstås dyra i början och också utformade som möbler. Helst skulle det inte synas att det var en TV, så det förekom ofta luckor, men på 1970-talet var den trenden borta.

I slutet av 1970-talet kostade en enkel 26 ” TV runt 15 000 kr i dagens valuta, men det var mindre än hälften jämfört med den första tiden.

Den första egentliga förändringen av TV-sändningarna var att det infördes färg-TV 1968. Sedan kom en ny kanal TV2 1969 och det fanns för första gången anledning att fundera på om det inte kunde finnas ett sätt att byta kanal utan att behöva gå fram till TV:n. Behovet av fjärrkontroller hade alltså uppstått. Det är svårt att hitta information om när fjärrkontroller blev standard på TV-apparater, men troligen skedde det under tidigt 1970-tal. På AGA museum finns information som visar att de hade fjärrkontroll redan 1961 eller tidigare till vissa av sina modeller. En sak som däremot kan verifieras är att 1990 hade 72 % av TV-apparaterna fjärrkontroll. Samma år hade 56 % av hushållen videobandspelare och 37 % satellitmottagare.

Vi fick också stifta bekantskap med att ha en extra apparat bredvid TV:n för att kunna se TV2 och det har ju bara blivit värre med tiden. Fler apparater och fler fjärrkontroller.

Nästa steg blev att införa stereo och det hände 1988 med ett system som heter Nicam. Det fanns visserligen redan stereoapparater på den svenska marknaden, men de hade fel system.

När det gäller hur sändningarna kunde tas emot var det först enbart antenn som gällde, men 1986 blev det vanligt med kabel-TV och 1987 parabol-TV och då startade även den första svenska TV-kanalen som var reklamfinansierad, TV3. Observera att det var förbjudet att sända reklam i Sverige så sändningarna kom från utlandet. När TV4 började sändas 1991 var det fortfarande inte tillåtet att sända reklam under programmen, bara mellan dem. Därefter slöts diverse avtal som successivt gav möjlighet att sända reklam även under programmen. Först 2010 blev det fritt fram för reklam enligt de regler som gäller i EU.

När det gäller utformning av själva TV-apparaterna hände inte särskilt mycket annat än att de blev större. Ganska snart blev 26 tum den vanligaste storleken.

Under 1997 började det säljas platta skärmar till datorer. De byggde på LCD-teknik, alltså flytande kristaller som redan användes i klockor och miniräknare och en utveckling av LCD med TFT, tunnfilmsteknik. Storleken var på 14 tum och många trodde nog att den snabbt skulle bli en TV också, men de skulle dröja. Istället blev det först visst intresse när SVT 1999 började med bredbildformatet 16:9 i vissa program och samtidigt kunde man köpa film på DVD-skivor med 16:9-format. Intresset fanns alltså, men det var alldeles för dyrt för de flesta med den tidens lösning som var plasma-TV. Det fanns ett alternativ som var billigare och sämre som hette bakprojektor, men den sålde inte bra heller.

LCD-TFT var inledningsvis för dyra att tillverkas i stora storlekar, medan plasmatekniken inte fungerade så bra för att tillverka små skärmar. De fungerade inte heller så bra för program med mycket snabba rörelser, typ sportprogram. CRT-var fortfarande bäst på skarp bild och skulle vara så till åtminstone 2002. Detta fick till följd att tillverkarna erbjöd ända upp till 36” CRT-TV. En sådan vägde 100 kg och kostade runt 30 000 kr i dagens valuta 2002, vilket var ungefär hälften jämfört med en 42 tums plasma-TV som kostade 60 000 kr 2002. TFT fanns inte att köpa i de storlekarna. Först 2004 fanns det tillräckligt stora och billiga TFT, men den kallades inte så i TV-varianten utan det fick bli LCD-TV istället. Under 2007–2009 försvann nästan alla CRT och det fanns bara LCD-skärmar att köpa.

Utvecklingen sedan dess har varit att få bättre bild och tunnare skärm genom teknikerna LED och OLED, skarpare bild, 3D och andra finesser, men även att bygga in en dator i TV:n.

Själva utsändningen av TV blev delvis digital redan från 1999, men det var först 2007 som det analoga nätet släcktes ned.

*Paketerad, *konserverad och *djupfryst mat,

Fram till ungefär 1900-talet såldes varorna antingen genom att man vägde eller mätte upp dem i förpackningar som kunderna hade med sig. För mjölk var den vanligaste förpackningen bleck/tenn. I mjölkboden förvarades mjölken i 25 eller 50 liters mjölkkannor som kyldes i stora isbad och som man sedan fyllde i bleckflaskorna.

Det fanns alltså ingen paketering av mat och mjölk, men redan i slutet av 1880-talet hade mjölk börjat säljas på glasflaska i vissa områden särskilt i Stockholm och Göteborg. Förmodligen var en stor anledning till att man började med glasflaskor baserad på hygieniska hänsyn eftersom det var känt att dålig mjölk kunde ge TBC och inte på att det var bättre eller enklare för konsumenterna.

Det första företaget som ska ha använt glasflaska var Mjölkbolaget Audhumbla 1884, men de sålde inte till konsumenter. Om någon undrar är Audhumbla en ko som figurerar i asatro. Det första företaget som sålde till konsumenter var Mejeriaktiebolaget Victoria som startade sin verksamhet 1889. Båda dessa företag låg i Stockholmsområdet, men sedan började företag i Göteborg att ta över och under 1930-talets senare del såldes 75 % av all mjölk där i glasflaskor. För resten av landet skulle det dröja till efter andra världskriget innan glasflaskor blev vanligast.

Flaskorna var mycket arbetade och hade i de flesta fall text i relief på samma sätt som gamla Coca-colaflaskor. Så småningom blev flaskan brun för att inte mjölken skulle utsättas för ljus som påverkade smaken negativt och flaskan fick en kapsyl av stanniol (tunt bleck/tenn). Kapsylen hade dessutom olika färg beroende på vad flaskan innehöll. Röd färg stod för grädde, silver för standardmjölk och grön för skummjölk, föregångaren till lättmjölk. Flaskan skulle faktiskt finnas kvar ända till 1970-talet. Parallellt med flaskförsäljningen handlade man fortsatt mjölk i egen flaska, fortfarande gjord av bleck.

Mjölk såldes inte som vilken vara som helst, utan av hygieniska skäl blev den en av de produkter som inte fick säljas i torghandeln och därför öppnades det en mängd mjölkbodar. Mjölken var ju en färskvara och därför kom det att finnas snart sagt en mjölkaffär i varje kvarter. Det innebar också att eftersom man ansåg att mjölk enbart kunde transporteras en mil innan den blev sur fanns det minst 1 000 kor inom stadsmurarna i Stockholm och under 1930-talet ca 2 000 butiker. Det dröjde fram till 1953 innan det blev tillåtet att sälja mjölk tillsammans med andra varor.

*Tetra Pak

1952–53 introducerades förpackningen Tetra Pak för mjölkprodukter, i första hand grädde, som då hade formen av en tetraeder och såg ut som en liten pyramid. Efter några år fanns den även för mjölk. 1963 kom den nuvarande fyrkantiga formen som kallas Brik. Det är något oklart vem som egentligen uppfann förpackningen. På företaget Tetra Paks hemsida står att det var baserat på en idé av Ruben Rausing, en av grundarna av företaget Åkerlund & Rausing som hade blivit framgångsrika på 1930-talet genom att tillverka pappersförpackningar för mjöl som tidigare enbart såldes i säckar. Andra källor, till exempel Ingenjörsvetenskapsakademien, menar att det var medarbetaren Erik Wallenberg som redan 1944 kom med idén. Företaget Tetra Pak bildades 1951 som ett dotterbolag till Åkerlund & Rausing och har sedan introduktionen av Tetra Pak kommit att dominera stora delar av förpackningsindustrin för flytande livsmedel och gör så fortfarande. Redan 1965 var produktionskapaciteten över fyra miljarder förpackningar per år. 1977 var antalet över 20 miljarder. 2001 kom förpackningen med en skruvkork som gjorde att man för första gången kunden öppna en förpackning utan sax, eller starka nypor, men trots de uppenbara fördelarna med det säljer bland andra Arla fortfarande förpackningar utan skruvkork. 2003 kom ett förpackningssystem som medförde att tidigare vätskor som enbart kunde paketeras i antingen glas eller som plåtkonserver också kunde paketeras i ”papper”. 2008 tillverkades 140 miljarder förpackningar.

*Konserver,

Som tidigare nämnts öppnade den första fabriken som tillverkade konservburkar 1869 i Stockholm och även om försäljningen till allmänheten blev begränsad lyckades man redan efter ett par år sälja till försvaret och det var förstås ärtsoppa som konserverades. Därmed började konservburkens framgångssaga.

Bland folk i allmänhet var det dock konservering med ättika, vinäger, salt och socker i glasburkar som gällde. Följaktligen var just ättika en stor produkt för producenterna. I slutet av 1930-talet började efterfrågan efter färdigkonserverad mat att öka eftersom husmödrarna inte ville lägga ner den tid det tog att konservera själva och därför att färdiga produkter började bli billigare. Den då största tillverkaren av ättika var belägen i Eslöv och beslöt att kontraktera en Herbert Felix från Tjeckoslovakien där man redan var i full gång med att tillverka färdigkonserverad gurka. 1939 startade man och redan året därpå steg produktionen lavinartat. Företaget kom att få namnet Felix som finns kvar än idag. Deras framgångar medförde att konserverad mat lagd i en lag blev standard i de flesta hushåll och senare gav sig Felix också in i marknaden för djupfryst.

*Paketering allmänt

Det skulle dröja in på 1940-talet innan lösviktsförsäljningen började minska påtagligt. En av de tidigaste paketeringarna gjordes av Mazetti med sin ögonkakao redan 1905. En annan känd är sardinerna med Gustav V på locket, som kom i slutet av 1930-talet.

Avgörande för att man i större skala paketerade varorna var troligen att tillverkarna ville skaffa sig ett marknadsvärde genom att skapa ett varumärke. Efter andra världskriget skulle också snabbköpen snabbt öka och påskynda kraven på att ha kända varumärken. Sveriges första butik låg vid korsningen Odengatan 31 och Roslagsgatan i Stockholm. Här öppnade” Konsum Stockholm” 1947 Sveriges första "snabbköp". Wikipedia skriver 1941, men det är ganska säkert fel.

Under krigsåren började det också bli vanligare med konservburkar, särskilt med fiskprodukter som ansjovis, sill och kaviar. Det fanns också grönsaker och frukter och förstås Försvarets ärtsoppa.

Ölburkar hade funnits sedan 1930-talet, men det var först 1955 som de lanserades i Sverige. Den första svenska starkölsburken var St Eriks Three Towns Exportöl från Stockholms Bryggerier. På den tiden ansågs det som ett styrkebevis att kunna klämma ihop en burk med bara en hand. Sedan 1981 tillverkas dock alla ölburkar i aluminium och man fick finna andra sätt för att visa sin styrka.

Den stora förändringen kom först när man introducerade djupfrysta varor i Sverige i slutet av 1940-talet, men framförallt under 1950-talet. Det skulle dock dröja in på 1960-talet innan tillräckligt många hushåll och affärer hade skaffat frysboxar, vilket medförde att sortimentet utökades och volymen blev stor. Det skulle dröja till 1980-talet innan mer än 50 % av hushållen hade frys.

I slutet av 1950-talet kom vakuumförpackade varor och bland de första var kaffe från ICA. I mitten av 1960-talet såldes nästan allt kaffe vakuumförpackat.

Sedan hände inte mycket innan gasförpackningar eller som man vill kalla det, skyddande atmosfär, introducerades 2007–2008. De ansågs vara bättre än vakuum, men det finns inga fakta som tyder på det. Däremot har man lagt in syre i köttförpackningar för att köttet ska bli rödare och därmed uppfattas som färskare, vilket ju är direkta motsatsen till annan konservering där man eliminerar syre så mycket som det går.

*Ekonomisk utveckling

När första världskriget bröt ut lyckades ju Sverige förhålla sig neutralt och även så under andra världskriget. Detta fick till följd att den ekonomiska utvecklingen blev god. Om man jämför utvecklingen 1870–1913 med 1914–1950 framgår det klart att i Sverige är ökningen mellan perioderna större än i andra länder. Se nedan där BNP-förändring anges i % per år.

1870–1913 1914–1950
Sverige 2,0 2,3

USA 1,8 1,6

England 1,0 0,8

Tyskland 1,6 0,3

Italien 1,3 0,8

Under tidsperioden 1900–1960 ökade Sveriges befolkning från fem miljoner till åtta miljoner och BNP ökade från 2,5 miljarder till 22,5 miljarder inflationsrensat. Denna ökning av BNP var nära kopplad till att allt fler industrier började tillverka varor enligt konceptet ”löpande bandet” och av det faktum att allt fler avancerade maskiner kunde tillverkas och tas i bruk.

*Vatten och *avlopp, *VA

Någon gång runt 1904 hävdes beslutet om att inte få använda kommunalt vatten till toaletter och 1909 antogs den första avloppsplanen då det blev tillåtet att koppla vattentoaletter till avloppet. I den planen konstaterade man kanske lite förvånande att det inte var något problem att släppa ut avloppet i sjöar istället, men att det skulle ske på större avstånd från bebyggelsen och i Stockholms fall om möjligt släppa ut det i Mälaren och Saltsjön. I Sollentuna finns noterat ett beslut i kommunen om att förlänga avloppsledningen som gick ut i Edsviken med 15 meter för att minska obehaget med förorenat vatten! Det råder förresten fortfarande badförbud i inre delen av Edsviken på grund av otjänligt vatten.

Oavsett så förbättrades förhållandena i städerna och i början av 1900-talet kunde man mäta att dödligheten för första gången var lägre i städerna än på landet. Det skulle dock dröja innan man insåg att det inte fungerade att släppa ut avloppsvatten direkt i sjöarna och havet. Först 1934 var det första reningsverket färdigt i Stockholm. Göteborg fick sitt första 1953 och 1955 fanns det bara reningsverk i 30 av landets 133 städer. Malmö fick sitt första först 1963.

När det gäller tillförsel av vatten så skedde det ju sedan tidigare genom brunnar, senare genom vattenverk och ledningar med utkastare och därefter direkt till fastigheternas egna ledningar. Det är svårt att hitta tillförlitliga siffror för anslutningsprocenten, men troligen hade de städer som anlagt vattenledningar ca 50 % anslutningsgrad 1900–1910. Samtidigt med vattenledningarna byggdes reservoarer och vattentorn. Det skulle dock dröja till 1958 innan det första stora vattentornet byggdes i Örebro. Noterbart är att det finns tillförlitliga siffror på andelen hushåll som hade indraget vatten och avlopp 1945 och det var bara 30 %. 1965 saknade 30 % av hushållen badrum. Först 1970 blev de sista stadsdelarna anslutna till avlopp. På landet var det betydligt färre anslutna. 1980 var 96 % anslutna i städerna och 78 % på landet. De allra flesta sommarstugor hade då fortfarande inget anslutet avlopp. Idag är i princip alla bostäder anslutna.

*Fickur och *armbandsur, *klockor

De tidigare mekaniska klockorna skulle under 1900-talet komma att ersättas av elektriska klockor. Det hade redan 1840 gjorts klockor som drevs av batterier, men det var först när elen började bli vanlig under 1900-talet som man kan tala om en övergång till elektriska klockor. Särskilt viktig blev uppfinningen av den synkroniserade elektriska klockan. Den fick sin tid genom att använda strömmens svängning på 50 Hertz, alltså 50 svängningar per sekund. Den började säljas i England 1931 och kom så småningom också att säljas i Sverige. Sedan dess är elektriska klockor som kan kopplas till nätet gjorda enligt den principen.

Klockor hade funnits länge, men personliga klockor för bredare samhällsskikt kom inte förrän under 1800-talet då fickuret blev populärt. Män skulle bära fickuret i västen och det skulle helst vara av guld. Särskilt viktigt var det att kedjan var av guld också. Det innebar förstås att man måste ha haft god ekonomi för att äga en sådan klocka. Bland allmänheten fanns det redan ganska många golvur och väggur, men knappast några fickur även om det förekom i mindre ädla metaller. Långt in på 1900-talet var fickuret en viktig statussymbol, särskilt för rika män. Damerna hade en mindre variant som kunde vara utsmyckad med äkta stenar. Hade man ett fickur så var det beviset på att man bestämde över sin egen tid, men även över andras.

I och med industrialiseringen blev det mycket viktigare med tid och allt fler bönder som började i industrin tvingades att ha en klocka för att veta när man skulle komma till fabriken. I bondesamhället var man inriktad på att utföra det arbete som behövdes under den tid som det var nödvändigt. I fabriken var det tiden man arbetade som var viktig.

Troligen var det dock inte förrän armbandsur började att tillverkas, som det blev en bredare spridning. Det första armbandsuret ska ha tillverkats åt Napoleons syster 1810. Det var en accessoar som många välsituerade kvinnor kom att bära. Männen föredrog dock som sagt fickuren. Det skulle komma att ändras under första världskriget när man tydligen insåg det opraktiska i att ha fickur som man var tvungen att ta fram och att de dessutom hade ett lock som man måste öppna innan man kunde se tiden. Möjligen var det också så att man insåg hur viktigt det var med tidsstyrda operationer. Ett anfall skulle ju helst börja samordnat så när infanteriet startade skulle också flyget dyka upp samtidigt. Troligen var det också billigare att tillverka armbandsur. Ett fint armbandsur såldes för 2£ 1902, vilket motsvarar ungefär 1 200 kronor idag. Ett fickur kunde kosta många gånger mer.

Armbandsur hade med framgång använts i tidigare krig, men det var under första världskriget som allt fler militärer fick dem. Militären i England började ge sina män armbandsur 1917 och det beräknas att vid krigsslutet hade nästan alla militärer armbandsur. Efter kriget var alltså tiden inne för att börja med industriell tillverkning av klockorna. Redan 1930 hade armbandsuren helt tagit över marknaden och fickuren blev närmast osäljbara till allmänheten. Finare herrar fortsatte dock att använda fickur i guld långt in på 1960-talet.

Samtidigt finns det en del tecken på att omfattningen av armbandsuren inte var så stor. Exempelvis så låter Alfred Hitchcock en 50-årig amerikansk banktjänsteman i filmen ”Skuggan av ett tvivel” från 1943 säga att när han fick ett armbandsur i present så var det första gången som han hade ett sådant och han pratade också om hur förvånade de skulle bli på banken.

Tiden därefter utvecklades klockorna. 1957 kom den första batteridrivna armbandsklockan och under 1970-talet den digitala klockan som i det här sammanhanget betyder siffror istället för visare.

En nyhet med miniräknarna var att de hade en digital skärm och just en sådan skulle dyka upp när man började med att tillverka digitalklockor med låga priser för allmänheten 1975. Den första klockan med digitalsiffror lanserades 1972. En digitalklocka är en klocka som visar tiden digitalt. Urverket behöver inte vara digitalt, men det var det oftast och tiden bestämdes av en oscillerande kvartskristall och från dess svängningar kunde man bestämma tiden.

1975 lanserade Texas Instruments en klocka för motsvarande 100 dollar, 850 kronor idag. Året därpå halverades priset och succén var ett faktum. Skärmen var dock av LED-typ som i våra dagar låter avancerat, men den fanns bara i grön eller röd färg och hade en distinkt nackdel genom sin höga elförbrukning. Man kunde inte ha belysningen på hela tiden. Följaktligen var man tvungen att trycka på en knapp på sidan för att se tiden och det blev omöjligt att titta med ena handen upptagen av något annat. Det var alltså samma problem som fickuren hade. Lösningen blev en LCD-skärm, alltså den skärmtyp som senare kom att användas i bland annat tunna bildskärmar och till platta TV. LCD-skärmar användes första gången i miniräknare 1972, men då var de för stora för att passa in i armbandsur. 1978 lanserades en liten LCD-skärm och därmed kunde man se tiden hela tiden och digitalklockan började sälja riktigt bra. Så bra att klockindustrin i Schweiz i början av 1980-talet hade mer än halverats och deras andel av den totala klockmarknaden sjönk från 50 % till 15 %. En anledning till att det blev så var att klockmakarna trodde att deras produkter var överlägsna de digitala produkterna. När så krisen var ett faktum kom man på en bra idé, nämligen att själva göra en digitalklocka som skulle vara annorlunda och personlig och 1983 lanserades därför Swatch. Det blev en fantastisk succé. Det såldes upp till 25 miljoner Swatch under ett år ända till 1990 då en nedgång började, men Swatch säljer fortfarande stora volymer.

Nästa steg i utvecklingen blev så kallade atomur eller radiostyrda klockor. Deras tid bestämdes av ett mycket noggrant ur som baseras på svängningar i atomer och som sedan sänds ut via radio. Därmed visar dessa klockor alltid rätt tid. Trots det kan man notera att Casio på sin hemsida enbart har sju radiostyrda klockor, så någon succé har det inte blivit bland armbandsuren och inte heller bland väckaruren. Dessutom är det stora problem med att få en tillräckligt stark signal inomhus.

På samma sätt som för alla elektriska apparater nu för tiden finns förstås klockor som kan kopplas till internet och har en massa andra funktioner som GPS, men det verkar inte heller ha slagit igenom.

I och med att mobiltelefoner blev allmänna i slutet av 1990-talet nöjde sig några med att titta på mobilens klocka, men eftersom det också anses vara hög status att ha en dyr klocka och också bekvämare, behåller armbandsuret sin position på marknaden fortfarande. Den får dessutom gärna vara analog. Det finns ett enkelt sätt att avgöra om en klocka är analog eller drivs av ett batteri. Den analoga klockans sekundvisare går framåt en sekund åt gången, medan batteriklockorna har en jämn rörelse.

Inom alla områden som beskrivs i denna bok framstår armbandsuret som ett slags motsägelse. Ingen skulle ju få för sig att använda en telefon eller dator med gammal teknik och än mindre en analog sådan. Det skulle ju vara som att man föredrog en manuell räknemaskin från Facit istället för en modern miniräknare eller de som är inbyggda i olika apparater, men så kan det bli när status är inblandat.