Avhandlingsmall

I .   I N T R O D U K T I O N  
25
 
riktning.  Här  presenteras  också  studiens  källmaterial  och  analysbegrepp. 
Kapitlet  avslutas  med  en  beskrivning  av  tolkningsprocessen  samt  hur  jag 
förhåller  mig  till  begreppet  validitet.  Kapitel  tre  innehåller  en  förklarande 
kontext  och  är  en  framskriven  presentation  av  tre  klassiska  utvecklings-
teorier,  vilka  ligger  till  grund  för  en  kritisk  diskursanalys  längre  fram  i 
avhandlingen.  I  kapitel  fyra  beskrivs  verksamma  utbildningsdiskurser  i 
samtiden.  Beskrivningen  är  ett  resultat  av  en  strukturell  textanalys  och 
tolkning  av  nyhetsartiklars  innebörd.  I  kapitel  fem  förklaras  verksamma 
utbildningsdiskurser  i  samtiden.  Förklaringen  är  ett  resultat  av  en  kritisk 
diskursanalys,  där  den  beskrivande  analysen  och  tolkningen  av  nyhets-
artiklarnas  innebörd  kritiskt  relateras  till  den  förklarade  kontext  som 
presenterades  i  kapitel  tre.  I  kapitel  sex  förankras  och  förstås  verksamma 
utbildningsdiskurser  i  samtiden.  Här  sluts  den  hermeneutiska  bågen  i  en 
sammanfattande  men  samtidigt  utvidgad  pedagogikhistorisk  tolkning. 
Därefter  följer  en  reflektion  över  utbildningsdiskurser  och  massmedier. 
Kapitlet  avslutas  med  en  sammanfattande  konkret  reflektion  om  utbild-
ningens  samtida  villkor  och  processer.  Till  sist,  i  kapitel  sju  diskuteras 
studiens  vetenskapliga  inriktning  och  uppläggning.  Kapitlet  avslutas  med 
förslag på ny forskning.  
 

---

---

I I .   M E T O D O L O G I  
27
 
II. METODOLOGI 
Studien  baseras  på  kritisk  hermeneutik  (Ricoeur,  1993).  Att  jag  arbetar 
hermeneutiskt  innebär  att  jag  i  likhet  med  Ödman  (2007)  stävar  efter  att 
förstå det jag studerar, och där vägen till förståelse framförallt går genom en 
tolkningsprocess  som  går  ut  på  att  tyda  tecken  (s  57)  genom  ”att  frilägga 
mening  och  att  tilldela  mening”  (Ödman,  2007,  s  59).  Tolkningsprocessen 
beskriver  
… en dialektisk kunskapsprocess, där de studerande konkreta delarna 
enbart  kan  förstås  genom  de  helheter  de  relateras  till,  i  form  av 
övergripande  mönster  eller  kontexter,  samtidigt  som  dessa  enhetliga 
sammanhang  påverkas  av  deras  skilda  beståndsdelar  samt  ständigt 
omprövas  genom  att  konfronteras  med  nya  enskildheter.  Det 
förutsätter  en  ständigt  fortgående  dialog  såväl  mellan  samtiden  och 
det  förflutna  som  mellan  ett  berättandesammanhang  och  konkreta 
empiriskt konstaterade fakta (Nordqvist, 2000, s 133). 
Hermeneutiken, som har sina rötter i uttolkningen av bibeltexter (Selander & 
Ödman, 2005), är ingen enhetlig ansats (From & Holmgren, 2002; Selander, 
2005; Ödman, 2007). I stället kan den i enlighet med Ödman (2007) delas in 
sex historiska faser: 1) bibeltolkningsteori, 2) allmän filologisk metodologi, 
3)  den  språkliga  förståelsens  vetenskap  i  enlighet  med  Schleiermacher,  4) 
humanvetenskapernas metodologiska grundläggande i enlighet med Dilthey, 
5)  teorier  om  existensen  och  den  existentiella  förståelsen  i  enlighet  med 
Heidegger  och  Gadamer,  samt  6)  teorier  om  tolkning,  text  och  handling  i 
enlighet med Ricoeur. Var och en av dessa faser utgör enligt Ödman (2007) 
sex olika definitioner av hermeneutik och representerar därmed olika sätt att 
uppfatta tolkningsproblemet (s 35). Vägledande för min studie är sjätte fasen 
i  Ödmans  indelning,  närmare  bestämt  Ricoeurs  (1993)  teori  om  tolkning, 
text  och  handling,  som  i  enlighet  med  Kristensson  (1987)  och  Kristensson 
Ugglas  (1994)  inte  bör  ses  som  en  utveckling  av  den  hermeneutiska 
traditionen. I stället kan Ricoeurs position bättre beskrivas som en utveckling 
av den fenomenologiska traditionen (Kristensson, 1987).  
 
Kristensson Uggla (1994) som studerat Ricours filosofiska projekt beskriver 
hans  författarskap  som  svåröverskådligt,  då  han  på  sin  filosofiska  väg 
relaterar sig till många olika filosofiska traditioner, vetenskapliga discipliner 
och  filosofhistoriska  källor.  Det  som  Kristensson  Uggla  menar  komplicerar 
bilden  av  Ricoeur  är  att  hans  position  över  tid  ständigt  förskjuts,  från 

---

M E N T A L I T E T ,   P E D A G O G I K ,   H I S T O R I S K T   M I N N E  
28
 
existentiell  fenomenologi  under  1950-talet,  till  hermeneutik  och 
fenomenologi  åren  1960-65,  till  texthermeneutik  och  ideologikritisk  åren 
1965-1975  och  slutligen  till  analytisk-hermeneutisk  poststrukturalism  åren 
1975-1990  (Kristensson  Ugglas,  1994).  Trots  att  Ricoeur  genom  åren 
ständigt sökt sig in på nya områden har han enligt Kristensson Uggla aldrig 
övergivit den fenomenologiska traditionen från Husserl (Kristensson, 1987; 
Kristensson  Uggla,  1994).  Därmed  kan  Ricoeur  inte  helt  oproblematiskt 
placeras  in  i  den  succession  som  byggts  upp  genom  den  kanoniserade 
berättelsen  om  den  (tyska)  förståelsehermeneutikens  historia  (Kristensson 
Uggla,  2005,  s  30).  Att  någon  sådan  kontinuitet  faktiskt  inte  existerar  har 
Kristensson Ugglas (1994) forskning om Ricoeurs författarskap visat. Även 
om  det  finns  stora  likheter  mellan  den  tyska  förståelsehermeneutiken  och 
Ricoeurs hermeneutik markeras skillnaderna tydligt redan av det faktum att 
Ricoeur  kommer  in  i  tolkningsproblematiken  från  ett  helt  annorlunda 
(franskt)  intellektuellt  landskap  och  med  ett  radikalt  avvikande  tolknings-
begrepp  (Kristensson  Uggla,  2005,  s  30),  där  text  och  tolkning  utgör 
ömsesidigt  relaterade  begrepp  med  inspiration  från  två  helt  olika  håll  – 
strukturalismen  och  psykoanalysen  (Kristensson  Uggla,  1994).  Det  är  ett 
tolkningsbegrepp där förklaring och förståelse framstår som komplementära 
och  efter  varandra  följande  led  i  den  process  som  kallas  tolkning,  och  där 
förklaringen  har  en förmedlande funktion  som  genererar  en  ny,  annorlunda 
och bättre förståelse (Kristensson Uggla, 2005, s 31).  
 
Oavsett  om  man  väljer  att  placera  Ricoeur  inom  den  hermeneutiska  tradi-
tionen (From & Holmgren, 2002; Ödman, 2007) eller den fenomenologiska 
traditionen (Kristensson, 1987; Kristensson Uggla, 1994) kallar Ricoeur sitt 
eget filosofiska projekt för konkret reflektion, med det avses ”att det är den 
konkreta  människan  i  historien  som  skall  förstås”  (Ricoeur,  1993,  s  15).  I 
innevarande  studie  begränsas  Ricoeurs  filosofiska  projekt  till  några  valda 
delar,  nämligen  hans  skrift  om  texthermeneutik  (Ricoeur,  1993,  s  31-  64) 
samt  hans  skrift  om  hermeneutik  och  ideologikritik  (Ricoeur,  1993,  s  101-
166),  vilka  kan  ses  som  en  alternativ  diskursteori  med  inflytande från  flera 
olika forskningstraditioner. I likhet med andra diskursanalytiska inriktningar 
som  exempelvis  Foucault,  Fairclough,  Laclau  och  Mouffe  (för  översikt  se 
Bergström  &  Boréus,  1995b)  intresserar  sig  Ricour  (1993)  för  studier  av 
samhällsfenomen  där  språket  som  tal  eller  text  står  i  centrum.  Det  som 
skiljer Ricoeurs position från flera andra diskursanalytiska inriktningar är att 
kritisk hermeneutik förmår bygga en bro mellan forskarens livsvärld och den 
mänskliga  livsvärld  som  görs  till  föremål  för  undersökningen.  Dessutom 
skapar  positionen  utrymme  för  ett  kreativt  förhållningssätt  där  olika 
bearbetningsmetoder  kan  komplettera  varandra  för  att  få  kunskap  om  den 
samtida  livsvärlden  (jmf  Berngtsson,  1999).  Det  är  en  position  som 
implicerar  en  radikal  öppenhet  öppenhet  mot  en  mångfald  av  teorier  och 
metodiska förhållningssätt (Kristensson Uggla, 2005, s 32). Ur metodologisk 

---