Institutionen för Kemi och Biomedicin Examensarbete
Yüklə 295 Kb. Pdf görüntüsü
|
- Bu səhifədəki naviqasiya:
- Valproinsyra
11
antidepressiva (TCA) innebär 10 % risk hos patienter med bipolär sjukdom att depression ger överslag i mani, medan SSRI läkemedel innebär 4 % risk för det (17). TCA inhiberar återupptaget av både noradrenalin och serotonin i hjärnan, medan SSRI-preparat (selektiva serotonin återupptagshämmare) hämmar enbart återupptaget av serotonin. Antidepressiv behandling ska efter att depression avslutats, trappas ner och sättas ut inom loppet av 6-12 veckor (17).
Vid bipolär sjukdom kan det ibland utöver ordinarie behandling vara nödvändigt med symptomatisk behandling där sedativa, anxiolytika och biverkningsmedicin sätts in vid behov.
Riktlinjerna i korthet för behandling av bipolär sjukdom är (20): -
Stämningsstabilisatorer ska användas vid både akut och profylaktiskt behandling, -
Om monoterapi med stämningsstabilisatorer inte ger tillräcklig effekt ska de prövas i kombinationer, -
-
Vid svårare depressioner kombineras en stämningsstabilisator med antidepressiva läkemedel där SSRI är att föredra, -
’Rapid cycling’ ska initialt behandlas med en stämningsstabilisator där valproat är att föredra, -
läggas till, där atypiska antipsykotika är att föredra.
Litium är fortfarande förstahandsval mot bipolär sjukdom och används sedan 60 år tillbaka. Näst mest använda läkemedlet för långtidsprofylax är valproinsyra (21). Detta examensarbete handlar om dessa två läkemedel och därför följer mer detaljerade beskrivningar av de båda substanserna.
profylaktiskt såväl mot maniska som depressiva episoder. Litiums verkan vid maniska perioder är bra medan effekten vid depression inte är lika tydlig (21). Den serumkoncentration som eftersträvas ligger mellan 0,5-0,8 mmol/L men läkemedelsdosen varierar bland individer vilket beror på olika eliminationshastigheter. Därför bestäms den terapeutiska dosen individuellt och anpassas till varje enskild patient. Upprepade och täta prover tas i början för att kontrollera litiumkoncentrationen i blodet, därefter är de glesare. Lägsta möjliga serumkoncentration som ger efterfrågad effekt eftersträvas (22). Litium har även ett smalt terapeutisk fönster. Toxisk koncentration förekommer när värden ligger över 1,5 mmol/L medan koncentration över 3 mmol/L är livshotande (21).
Den aktiva substansen är litiumkatjonen (Li + ) men verkningsmekanismen är inte klarlagd. Man tror att litium blockerar fosfatidylinositols reaktionsväg samt minskar hormoninducerad produktion av cykliskt adenosinmonofosfat (cAMP). Hypotesen är att litiumets påverkan på dessa två viktiga second messenger- systemen anses ge dess terapeutiska effekt (23). 12
I Sverige används ett litiumpreparat som heter Lithionit. Läkemedlet framställs som ett salt - litiumsulfat – i form av depottabletter. En tablett innehåller 42 mg litiumsulfat som motsvarar 6 mmol Li + och profylaktiskt brukar en tablett tas på morgonen och en på kvällen. Litium absorberas långsamt från mag-tarmkanalen och utsöndras via njurarna. Läkemedlet konkurrerar med natrium om reabsorption i njurtubuli, därmed kan minskat saltintag höja litiumkoncentrationen i blodet och medföra risk för förgiftning (18). Samma effekt erhålls vid stora vätskeförluster såsom diarréer och kräkningar. Kroppen kompenserar för det genom att minska urinproduktionen och därmed bromsas litiumutsöndring via njurarna med ökande litiumkoncentrationen i blodet som följd (24).
Det finns flera biverkningar orsakade av litium. Den vanligaste som ses hos cirka 25 % av patienter är renal diabetes insipidus med ökad törst och urinmängd. Polyuri beror på att litium gör samlingsrörens celler i njurarna mindre känsliga för vasopressin, antidiuretiskt hormon. Njurarnas urinkoncentrationsförmåga minskar och mera vatten utsöndras (18, 22). Mycket vanligt är också viktökning vilket beror på att litium förändrar kolydratmetabolismen och därför bör patienterna rekommenderas motion och ändring av kosten (17). Finvågig handtremor förekommer hos 15 % av patienterna. Vanliga är också diarréer, magont och illamående medan akne och psoriasis kan förvärras vid litiumbehandling (22). Ganska vanligt är utveckling av hypotyreos – nedsatt sköldkörtelfunktion – där cirka 25 % av långtidsbehandlade personer kräver substitution med tyroideahormon. Hypotyreos beror på att litium hindrar frisättning av tyroideahormoner – trijodtyronin (T3) och tyroxin (T4). Då ökar hypofysen produktionen av tyreoidea- stimulerande hormon (TSH) som ska stimulera sköldkörteln att tillverka mera av T3 och T4. Resultatet blir tillväxt av tyroidea s.k. struma. Hyperparatyroidism kan också utlösas av litium, vilket dock är mycket ovanlig (18, 21).
Hos gravida kvinnor passerar litium placenta och ger ökad risk för hjärtmissbildningar hos fostret. Litium passerar också över i modersmjölk därför rekommenderas kvinnor att avstå ifrån amning (22).
Litium fungerar inte för alla patienter. Det är cirka 40 % av patienterna som förblir helt symptomfria medan andra får återfall trots litiumbehandling. Därför är behovet att använda andra läkemedel för manodepressiv sjukdom uppenbar (24).
vid blandtillstånd. Vid mani kommer effekten snabbare än vid litiumbehandling och vid blandtillstånd är valproat effektivare än litium (21, 24). Dosen bestäms individuellt med avseende på kroppsvikt och ålder. Terapeutisk effekt föreligger när plasmanivåer ligger mellan 300-700 mmol/L. Den dagliga dosen vid maniska perioder ligger vanligtvis mellan 20-30 mg per kilogram kroppsvikt som motsvarar 1000-2000 mg valproat om dagen. Vid profylaktisk behandling skall lägsta dos som ger effekt användas (25). Leverprover och blodstatus kontrolleras noggrant särskilt de första sex månaderna på grund av ökad risk för leverskador och trombocytopeni (21).
Yüklə 295 Kb. Dostları ilə paylaş:
|