Kristusvägar Jesus Kristus, andlighet och jorden

Om umgänget med profetior

Här kan det vara lämpligt med några allmänna tankar om umgänget med profetior, inte endast ur Johannesapokalypsen, utan också andra, oftast kortvarigare "apokalypser" ur den apokryfiska litteraturen under de första århundraden eller ur moderna apokalyptiska visioner av moderna klärvoajanter, som oftast har en "blandad" karaktär, och därutöver från andra personliga "förutsägelser" av olika slag. Johannes uppenbarelses urbildlika steg torde som sådana vara lika lite möjliga att undvika som olika stadier i ett embryos resp. ett levande väsens utveckling eller vissa steg i en mystikers utveckling o.s.v. Hur dessa steg dock sker, om vid minsta orsak mycket lärs och på så sätt svåra prövningar undviks, eller om stora katastrofer måste ske, ligger i människans egen hand. Den som undersöker det yttre skeendet i världen, oberoende av profeter, kan se samma lagbundenhet, oavsett om man betraktar den enskilda människans öde eller större sammanhang.

Framtidsvisioners icke urbildlika och därför mindre grundläggande detaljer utgör andliga program, som på grund av det som förevarit till en viss tidpunkt mognat fram till ett läge, där i framtiden vissa händelser skulle följa, vilka som alltid begränsas till art, rum och tid. Ändrar sig genom mänskliga ansträngningar de orsaksmässiga andliga programmen i detalj eller hos grupper av människor, ändrar sig också framtidens detaljer, såvida dessa går längre än urbildernas nödvändigheter. Därför ändrar sig visionerna med tiden. Det gäller särskilt för visioner hos människor, som inte har utblick från Johannes’ höga nivå. Deras visioner kan under vissa omständigheter på kort tid betraktas som föråldrade. Dock är mänsklighetens spelrum i betraktande av den mänskliga trögheten begränsad.

Klärvoajanter kan antingen varsebli vaga impulser, vilka under vissa omständigheter då ofta är de mest korrekta, eller de ser tydligare möjligheter i symbolisk form, eller exakta fysiska tilldragelser, vars detaljer dock ibland påverkas av det undermedvetna, eftersom de endast i ringa omfattning ligger fast, om man bortser från simpla framtidsprojektioner hämtade från upplevelser i det förgångna eller andra vanligen förekommande och vilseförande varseblivanden eller helt enkelt felaktiga tolkningar.

Andra motsägelser i sådana "varseblivanden av framtiden" återspeglar uppenbarligen fast etablerade, delvis varandra motsägande framtidsscenarier (’speglar’: se även hänvisning i slutet av kapitlet om "de sista 7 plågorna" på Internetsidan). Dessa utgör på mänsklighetens psykiska nivå "verkliga, ännu inte klart avgjorda möjligheter", till vilka olika mänskliga föreställningar bidragit. Varje människa deltar medvetet eller omedvetet i denna fortskridande beslutsprocess om framtiden.

Å ena sidan är jorden en medveten, fri organism, och hur Gud ska ta tag i denna del av sitt väsen resp. sin skapelse, kan ingen säga. Å andra sidan är också människan för sin del fri att besluta sig för bättre lösningar, på samma sätt som hennes celler kunde tilldelas en avsevärd variationsbredd för sitt beteende – de styrs inte centralt av det mänskliga medvetande, vilket de mycket väl kan påverka med positiva tankar o.s.v.

Alltså kan man påverka och har påverkat mycket mer genom sig förändrande tankar och böner, genom kärlek och förtröstan på Gud, genom hjälpande gärningar och nåd än genom det, som ligger det fatalistiska nära.

Den varseblivning hos några mystiker, enligt vilka på de högsta nivåerna bortom tid och rum allt redan föreligger, och de jordiska varseblivningsnivåerna i kampen om riktiga beslut o.s.v. är båda oberoende av varandra riktiga. Att filosofiskt värderande spela ut dem mot varandra, överensstämmer inte med dessa nivåers karaktär, och gör resultatet av ens tänkande felaktigt.

"Privatuppenbarelser", (Inspiration)

Tillbaka till innehållsförteckningen
 
 

Om innehållet i Johannesapokalypsen: De sju kyrkorna

I Uppenbarelsens första kapitel beskriver Johannes den första Kristusvisionen efter himlafärden. "Jag vände mig om" eller tydligare i 4. kap. "Stig fram...", "och genast var jag i anden" betyder, att Kristus här inte "stiger ner" till Johannes, utan att Johannes tillfälligt medvetet kan "stiga upp" på den nivå från vilken han tilltalas. Detta är viktigt och inte symboliskt. "Den Förste och den Siste och den Levande", som "var död", "...och som har nycklarna till helvetet och döden", den med Gud förenade Kristus talar till honom. Han namnger därmed också det allmänna, många gånger varierade tema, som går som en röd tråd genom apokalypsen: Kristi genomlysande av livets olika kvarblivna resp. "dunkla" nivåer – inte med vilket ljus som helst, utan med "sanningens ljus ", i Johannesevangeliets mening. Allt skrivs i början "i skyn" som en del av den nu upprepade profetian om Kristi återkomst.

Kristus visar sig på ett målande sätt i sin egenskap av mittpunkt för de "sju församlingarna i Asien", solomspunnen och uppvisande urskiljningsstyrka. "Klädd i en fotsid klädnad" – dvs att Hans Ande tränger igenom allt, även viljan, som kommer till uttryck genom fötterna -; "och omgjordad kring bröstet med ett gyllene bälte" – hjärtats kärlek är också bunden till visheten -. "Hans huvud och hår var vitt såsom ull ..." – genom denna förbindelse med kärleken är återigen huvudet strålande -; "och Hans ögon voro såsom eldslågor" – hans ögon ’lyser upp’ världen -; "hans fötter liknade glänsande gyllenmalm, när den har blivit glödgad i en ugn" – hans steg har också en renande verkan utåt -; "och hans röst var såsom bruset av stora vatten" – även i hans röst vibrerar Anden med -. "I sin högra hand hade han sju stjärnor" – han drar alla krafter, alla karaktärsegenskaper med sig med sin högra hand, som symboliserar framtiden, så att de följer efter honom -; "och från hans mun utgick ett skarpt tveeggat svärd" – han bär med sig den verkliga kraften till urskiljning och differentiering.

Denna vision framträder som en analogi till denna Johannes Döparens vision i början av Johannesevangeliet, med den sanna andens duva. De sju församlingarna motsvarar lärjungarnas kallelse - till exempel fr o m Johannes 1, Matteus 4,18-22.

De "sju församlingarna" - sju kyrkorna, Uppenbarelseboken 2-3 - existerade i verkligheten. De förkroppsligade olika kulturella problem, kvaliteter och möjligheter, som Kristus skoningslöst låter dessa församlingars "änglar" skriva. "Änglar" verkar här också referera till dessa församlingars jordiska ledare, och breven utgör ingen rent översinnlig angelägenhet. Jämsides med detta utgick man säkert ifrån, att de faktiskt leddes av var sin ängel. Begreppet ängel kan dock i tillägg hänvisa till, att de kristna församlingarna i de sju städerna också tilltalades som representanter för just de krafter, som de förkroppsligar, och som också kommer till uttryck på andra ställen.

Därför torde det också ha en viss sanningshalt, om strömningar som de Rosenkreuzka, de teosofiska och de antroposofiska utan större motivering utgår ifrån, att dessa församlingar utgör egna kulturer. De beskrivs som på varandra följande. Den västerländska kulturens nutida omvälvning till en vid horisonten uppdykande mjukare kultur identifieras antingen med ett byte från den femte till den sjätte församlingen eller med ett byte från den sjätte till den sjunde församlingen. Ibland försöker man upprätta ett samband med föreställningar om en kommande "vattuman-tidsålder", som enligt olika astrologiska och New-Age-riktningar ska börja mellan c:a 1961 och c:a år 2000 eller 2242, resp. enligt R. Steiner skulle dennes verksamhet dock påbörjas först c:a år 3500. Därvid antas delvis en mörkare tidsålder på 300-400 år. Även om realiteter ligger till grund för dessa kosmiska cykler, förbises här något.

Apokalypsen är till sin karaktär inte inriktad på ett cykliskt skeende av typ "samma ständigt återkommande tolv djurkretsegenskaper ". Bilden av en spiral, där allt utvecklas mot allt högre nivåer, vore i så fall bättre. De mycket grundläggande "kvantsprång" i mänsklighetens och världens utveckling i apokalypsen kan dock inte bara ses som vilande på en kontinuerlig cirkelrörelse, som jordaxelns precision därmed sammanhörande andliga omständigheter. Betraktar man t ex tidsskeendet, går utvecklingen allt snabbare. Här kan ett ingripande från något högre stående anas. I perspektivet cykler måste för apokalyptiska förändringar en ytterligare, större cykel förmodas. Det kan dock också vara det inflytandet, som apokalypsen talar om.

Om man tar med den inte särskilt på allvar tagna forskningen om kosmiska förändringar i tidig historisk tid såsom kalendrar, arkeologiska fynd, skriftliga anteckningar, sagor, enligt bl.a. H.J. Andersen, visar sig himmelsmekaniken och därmed också tidsåldersrytmerna inte längre som konstanta. De kan uppenbarligen sättas ur kraft resp. förändras genom revolutionära inflytelser. Tidscyklerna skulle då snarare ha en ännu mer begränsad betydelse än hos de första fem "församlingarna" – däri sågs på det teosofiska området m m kulturer som Indiens, Persiens, Egyptens och Kaldéens, Greklands och Roms m.fl. och den hittillsvarande västerländska kulturen.

Komplettering: I "Förklaring till Apokalypsen" (ur "Ärkeängeln Rafaels skrifter" av Helene Möller – 1884 -1969 -, förlaget Radona, Am Buchstein 14/15, D - 61250 Usingen - tyska/ engelska) hänförs de "7 församlingarna" till olika tidsperioder under kyrkans utveckling – och är snarare oberoende av kosmiska cykler:

1.     33 -   333 e. Kr.: Strider angående rätt efterlevnad av Jesu Kristi anvisningar ... .
2.   333 -   633 e. Kr.: Problem och trohet inom den tidiga kyrkan ... .
3.   633 -   933 e. Kr.: Insikt genom Skriften ... .
4.   933 - 1233 e. Kr.: Faror genom "fåfänga, flärdfullhet, snikenhet, sinnlighet" inom kyrkan.
(Kommentar: inom denna tidsperiod förekom också krigiska och inkvisitoriska förvecklingar inom kyrkan.)
5. 1233 - 1533 e. Kr.: "Orenhet och själviskhet inom kyrkan" med följden, att folk i massor vände sig ifrån kyrkan.
(Både den katolska och den evangeliska kyrkan erkänns dock längre fram i resp bok som "de båda vittnen" enligt Joh Upp 11, resp som sammanhörande partner.)
6. 1533 - 1833 e. Kr.: Förytligad kristendom.
(Kommentar: Under denna tid växte också rationalismen och den äldre mekanistiska naturvetenskapen fram.)
7. 1833 - 2000 e. Kr.: Många människors likgiltighet gentemot kyrkor och Gud.
(Därefter vänder man sig i nämnda bok mot den stora omvälvningen med Kristi snara återkomst, som den skildras i den fortsatta Johannes’ Uppenbarelse-boken. Detta har tytts som en från flera olika sidor belyst kosmisk företeelse. Visserligen överväger därvid fortfarande det gamla scenariet med stora krig bland de otrogna, men mot det anförs redan nu, att "Folkens bön till Gud" kan ändra på det, och att i synnerhet de allvarligt troende kommer att "ansluta sig" till Gud och Hans inspiration, samt att de på så sätt ska kunna lyftas upp till Hans närhet.

I förhållande till de därefter följande stegen i Uppenbarelsen framstår "församlingarna" i alla fall som på en nivå, som bara kunde förstås med den kraft, som det yttre livets medvetande ger.

De "7 församlingarna" och dagens kyrkor -
(på den tyska och den engelska sidan med ytterligare utdrag ur Johannes uppenbarelse 1 - 3)

a) De tidiga 7 kyrkorna i Mindre Asien

Tavla

Den tidiga kyrkan i	Kristus talar som:	Erkänsla för	Förmaning	Mål för dem, som övervinner sig själva
Efesos	"Den som håller de sju stjärnorna i sin högra hand och går runt mitt under de sju ljusen"	Goda gärningar, vedermöda, tålamod, icketolerans av onda människor, "Nikolaiterna var motbjudande för er, liksom de är för mig "****, upptäckt av falska apostlar, tålamod, för Kristi skull burit bördor utan att tröttas.	Har lämnat den första kärleken. Ska göra bot och de första goda gärningarna, annars kommer ljuset till dess vika från deras plats	"...till den vill jag giva att äta från livets träd som befinner sig i Guds paradis."
Smyrna	"Den förste och den siste, den som var död och blivit levande"	Trångmål, fattigdom - "och ändå rik", "illasinnade kommentarer från dem som säger, att de är judar men inte är det utan en satans synagoga "	"Frukta inte det du måste utstå! Se! Djävulen kommer att kasta några av er i fängelse på det att ni må utsättas för frestelser och ni kommer att vara i trångmål i tio dagar."	"Var trogen in i döden och jag kommer att ge dig livets krona. Den som övervinner sig själv skall inget behöva utstå vid sin andra död."
Pergamon	"Den som har det vassa dubbelklingade svärdet"	"..hållit fast vid mitt namn och har inte förnekat mig, inte heller under de dagar, då Antipas, mitt trogna vittne dödades"	Däribland Bileamanhängare: Balak- avgudakult med (tempel-) prostitution; några Nikolaiter! "Gör bot! Om inte, kommer jag snart över dig och strider mot dig med min mun som svärd "	"Den som övervinner sig, vill jag ge av den dolda mannan och en vit sten och på stenen är ett nytt namn skrivet, som ingen känner utom den som mottager stenen."
Thyatira	"Guds son, som har ögon som eldslågor och fötter som guldmalm"	Jag känner till dina gärningar och din kärlek och din tro och ditt tjänande och ditt tålamod och vet, att ju längre tiden går desto mer gör du.	Den som tolererar den falska profeten Isebel: Avgudaoffer med tempelprostitution. Hotelse: Stor bedrövelse, deras barn dör, alla får efter sina gärningar. De andra: inte ännu en last, "håll dock fast det som ni har, tills jag kommer".	"Den som övervinner... vill jag ge auktoritet över hedningarna (resp. deras länder) och han ska valla dem med en stav av stål och slå dem sönder och samman som krukorna hos en krukmakare", "... och jag vill ge honom morgonstjärnan.
Sardes	"Den som har Guds sju andar och de sju stjärnorna"	"Jag känner till dina goda gärningar". Några som inte smutsat ner sina kläder.	"Du har namnet, så att du lever och är död. Vakna och stärk det, som redan var döende ". Ofullkommna gärningar. Håll kvar det som tagits emot och hörts, gör bot. Annars "kommer jag som en tjuv…".	"Den som övervinner sig, ska kläs med vita klädnader och jag ska inte stryka hans namn ur livets bok, och jag vill erkänna hans namn inför min Fader och hans änglar."
Filadelfia	"Den helige, den sanne, den som har Davids nyckel, den som öppnar och ingen stänger, den som stänger och ingen"	Goda gärningar. Har bevarat en liten kraft och hans ord och hr inte förnekat hans namn. "Då du har bevarat mina ord om tålamod, kommer jag också skydda dig i frestelsens stund, som ska komma att komma över hela världen..."	"Jag kommer att skicka ut några ur Satans synagoga, som säger att de är judar och inte är det...". De bör "knäfalla inför er och inse, att jag har älskat dig."... "Håll fast i det du har, så att ingen tar din krona ifrån dig!"	""...Den vill jag göra till pelare i min Guds tempel och han ska ej längre lämna templet, och jag vill märka honom med min Guds namn och namnet på det nya Jerusalem, min Guds stad, som kommer ner från himlen från min Gud och mitt namn, den nye gudens namn."
Laodizea	"...som heter Amen, som trogna och sanningsenliga vittnet, början av Guds skapelse"	("Jag känner till dina gärningar", men här finns ingen klar positiv bekräftelse)	"...Eftersom du dock är ljum ***** och varken varm eller kall, kommer jag att spotta ut dig ur min mun ". "...Du vet inte, att du är usel och bedrövlig, arm, blind och naken. Jag råder dig, att du köper guld av mig, förädlat i elden...", "och vita kläder...", "och ögonsalva...". "Dem jag älskar tillrättavisar jag och tuktar. Så var nitisk och gör bot!"	"När någon hör min röst och öppnar sin port kommer jag att gå in och hålla nattvard med honom och han med mig. Den som övervinner sig vill jag låta sitta med mig på min tron, liksom också jag övervunnit mig själv och tagit plats bredvid min Fader på hans tron."

**** vanligare översättning "hatar" (Kristus hatar ingen!); se även Brevet till Efesierna i Paulus 4-6. *****med "ljum" menas inte en klart differentierad tredje position, utan frånvaron av en klar hållning.
Redan att Kristus talar till kyrkorna i en annan egenskap antyder, att kyrkorna också i det positiva har något nytt att lära sig.
 
 

b) Idag existerande kyrkor

Dessa sju tidiga församlingar/kyrkor existerade i verkligheten. I huvudtexten på Kristusvägar.net hänvisas också till en mera allmän innebörd för olika människogrupper/kulturer. Det är dock också möjligt att undersöka, om likartade egenskaper som i de "sju församlingarna" återfinns i dagens kyrkor resp. i inomkyrkliga riktningar och kristna rörelser. För att inte bidra till en förhastad identifiering och schematisering, nämns sådana insikter inte här, utan i den följande texten skisseras de olika sidorna hos dagens kyrkor var för sig, så att var och en kan göra en egen bedömning. Det skall betonas, att ingen kyrka döms här - detta kunde bara göras av Kristus själv. Tvärtom kan den dolda innebörden i ekumenikens "enhet i mångfalden" bli synlig, genom att en motsvarighet till universella grundläggande mönster som t.ex. de "sju tonerna" blir skönjbar.

Tavla

Nutida kyrkor*/ riktningar	Starka sidor	Vad intressenter bör beakta
Syrisk- ortodoxa kyrkan & några anhängare av den gamla keltiska kristendomen, den armeniska, den egyptisk-koptiska och etiopiska kyrkan, den grekisk- ryska, serbisk- ortodoxa kyrkor; (& utrotade grenar Arius kristendomen) "Thomaskyrkan" i Indien, Nepalesiska kyrkan;...	Ofta djupare tro, delvis stark andlig strävan hos munkarna o.s.v., uthållighet, konsekvens. Ett drag av ursprunglighet. Delvis krypta under kyrkan som en rest av gamla kristligt-esoteriska traditioner. Vishetslära (Maria-Sofia). ...	Mestadels vackra men strängt traditionella riter – t.ex. 3 timmars stående ställning - (förutom t.ex. i Tomaskyrkan). Ringa anpassningsförmåga till moderna resp. unga människors olika former av sökande, vilka ofta rört sig i en ateistisk miljö och som därför ofta snarare befinner sig i kyrkans utkant och har ett mer världsligt sätt att tänka. Hos några av dessa kyrkor ledde kommunistiska systemtvång eller nationell förkärlek till begränsningar i arbetet eller ökade fiendskapen till andra kyrkor eller folk. ...
Frikyrkor, evangeliska, liksom även pingstkyrkor, kväkarna andra gemenskaper, som ibland med tvivelaktiga motiveringar betecknades som "sekter"**: Adventister, Nyapostoliska kyrkan, Mormoner, m.fl.	Enkelhet och kompromisslöshet motsvarande den egna trosuppfattningen och moralen. Detta okomplicerade förhållande till Jesus Kristus ger särskilt därtill lämpade också en mera direkt tillgång till hans kraft: Starka troserfarenheter liksom utomordentliga bönhörelser, troshelande o.s.v.., intensiva bibelstudier utan bortförklaring av svårförståeliga ställen, starkt ömsesidigt stöd mellan församlingsmedlemmarna - ingen enkel söndags- eller t.o.m. julkristendom ...	Förutom det mångsidiga stärkandet i tron inga direkta metoder, som förbereder andliga resp. troserfarenheter. Alltså mestadels också för lite stillhet eller metoder som kräver stillhet, som t.ex. kristen meditation (liksom är fallet inom andra kyrkor) Den väl menade moraliska strängheten i mellanmänskliga sammanhang består ofta i förbud och åtföljs sällan av tillräckliga hänvisningar om, hur t.ex. vänskapsförhållanden bör hanteras idag. Delvis begränsad vilja att förstå mångfalden av kristna erfarenheter utöver dem, som ingår i detta spektrum. Ofta åsikten, att det som dugt för en själv, duger också vid missionerandet bland andra. Delvis alltför stark känsla av utvaldhet i relation till den egna kyrkan (särskilt i den Nyapostoliska kyrkan o.s.v.). Ibland politisk monopolisering i strid med den egna personliga framställningen. ...
Majoriteten av de protestantiska/ evangeliska kyrkorna & progressiva öppna kyrkor o.s.v.	Luthers t. ex. går i hög grad tillbaka på Bibeln som trons källa. Många sociala tjänster. Delvis öppenhet för att ta tron på allvar också vid egna politiska beslut, att själv tänka efter och att mana - också utanför "moraliska temaområden". Öppenhet för kyrkornas ekumeniska förhållande till varandra. ...	Det historisktkritiska teologistudiet accepterar idag tyvärr ofta tron på mycket, och på prästseminariet lärs sedan dessutom ut, hur detta ändå skall predikas inför församlingen. Vägar till andligt fördjupning i tron söks av några, men erbjuds sällan. Förflackning och alltför stor anpassning till samhället har brett ut sig ända in i kyrkliga evenemang. Ibland var kyrkor till och med medskyldiga till en problematisk utveckling på prestationssamhället (hos Kalvinismen).
Vänsterkatolicismen, feministisk teologi, befrielseteologier i tredje världen	Mycket nära människornas liv, starka, kristligt motiverade ansträngningar om sociala och mänskliga rättigheter o.s.v. I detta sammanhang också inomkyrklig vaksamhet. Ansträngningar, att även för kvinnor finna en lämplig andlig och mänsklig roll. Sedan någon tid tillbaka också ett minimum av öppenhet för mystiska erfarenhetsvägar. ...	Hos några en förflackad tro. Delvis inskränkning till djuppsykologiska eller sociala sätt att mäta, (som gäller för alla, även för humanister). Inom den feministiska teologin ibland av gamla kulter inspirerad tro, som inte alltid utsätts för en prövning huruvida den är kompatibel med kristendomen.
Katolsk kyrkotradition & strängare katolska strävanden mot t.ex. Mariaprofetian och mot mystik	Upprätthållande av det, som fanns i denna kyrka, när det gäller tro och riter. Inom t ex Mariadyrkan och andra traditioner finns också element, som saknas i en del andra kyrkor. Mycket karitativt arbete och social vaksamhet, också över världen. Utgör delvis en broms mot samhällets allmänna etiska förfall. Trots allt finns ansatser till förmedling av metoder (exercitier och även helt enkla meditationssätt) för ett litet antal kyrkomedlemmar. Hos mystikerna – som ofta förekom i denna kyrka - delvis en föreställning om hemligheterna i sammanhang med Jesu korsfästelse. (t.ex. också den bekante teologen Rahner insåg, att framtidens kyrka måste vårda mystiken). ...	Mycket baserades på dogmer och en, även inom kyrkan, yttre självhävdelseförmåga hos kyrkoledningen, istället för på inlevelse och förstående utlärning gentemot dagens självständiga människor. Moraliskt sett också mestadels endast bud och förbud. Få små ansträngningar om de språk, som kyrkor i vår tid måste finna, för att på ett levande sätt kunna förmedla trosinnehållet till olika människor. Den moraliska bromsfunktionen räcker inte till för verklig förvandling och förnyelse. Den påbörjade granskningen av den tidigare inkvisitoriska och krigiska praxisen och det tidigare samarbetet med vissa världsliga makthavare är svår. Läran går ut på att endast den egna kyrkan är fullvärdig. Även mystiker tolererades ofta i bästa fall, istället för att inse deras vägvisande funktion. ...
Rudolf Steiners kristna gemenskap och kristologi och kristna Rosenkreuzare, speciella samfund som nyuppenbarelse-rörelser ****, andra riktningar, bl.a. baserade på Prof. J. Hurtak:s lärdomar.	Sådana ingångar till Kristus är besläktade med de försummade, delvis genom förföljelser utrotade många ansatser till en kristendomens insikt *** t.ex. på grundval av Johannesevangeliet - inte identisk med "gnosticism" -. (Deras frånvaro medförde många företeelser i dagens kyrkor som är i behov av en förbättring.) Olika utbildningsvägar för att öppna vägen till Gud. I Hurtak:s fall bl.a. arbete med de bibliska "Guds namn".	T. ex. i antroposofin menas ofta endast "arbete i Kristi mening", istället för att också direkt inbegripa honom i bön m m. (Den också av R. Steiner inspirerade kristna gemenskapen räknas inte direkt till antroposofin). (Inte hos alla moderna Rosenkreuz-grupper är det kristna sambandet genast tydligt). Nyuppenbarelsegrupper, som stöder sig på mystikern Jakob Lorber, inbegriper förutom bibeln huvudsakligen olika former av "profetior" ". Den som vill bilda sig en mening om deras åsikter och problem, måste skaffa sig motsvarande urskiljningsgrunder för det.****
Några organisatoriskt knappast gripbara kretsar i kristendomens utkanter, t.ex. med närhet till New Age-grupper	Delvis ansträngningar att nå en ny tid bortom ofullkomligheten i dagens materialistiska samhällen, i det avseendet besläktade med uppenbarelsens löften. Betraktande av de egna egenskaperna och erfarenheterna istället för att anklaga andra. Bemödanden om en dialog mellan ett stort antal riktningar. ...	Delvis ansträngningar att nå en ny tid bortom ofullkomligheten i dagens materialistiska samhällen, i det avseendet besläktade med uppenbarelsens löften. Betraktande av de egna egenskaperna och erfarenheterna istället för att anklaga andra. Bemödanden om en dialog mellan ett stort antal riktningar. ...

* Det vore också möjligt, att undersöka släktskapet mellan resp. kyrka och den ursprunglige aposteln. Olika människor har i olika kyrkor det, som hjälper dem vidare ett stycke på vägen.
** Om du intresserar dig för en grupp och denna a) låter dig behålla din personliga frihet och kontakten med familj och vänner b) inte leder in dig på oetiska aktiviteter; c) inte bemödar sig att ta ifrån dig det som tillhör dig (förutom kyrkobidrag resp. kyrkoskatt och frivilliga bidrag). d) stöder sig på Bibeln eller Nya Testamentet resp. på Jesus Kristus i deras sanna innebörd e) erkänner, att de inte utgör den enda sanna kristna gruppen; - är det åtminstone i de flesta fall i nedsättande mening använda begreppet sekt icke riktigt; oavsett hur deras teologiska tolkningar än må se ut, och hur än deras andra traditioner må bedömas, vilka återfinna hos nästan alla kyrkor – ev. med undantag för de frikyrkliga.
*** T.ex. Johannes själv, Klemens av Alexandria, Origenes, Paulikianerna, Joachim de Fiore, Mäster Eckehart, Tauler, Seuse, Nicolaus von Kues (Cusanus), Jakob Boehme, Angelus Silesius, Paracelsus, Novalis o.s.v. Sådana kretsar må också ha haft sina begränsningar liksom alla kyrkor, men de utgör också en beståndsdel av hela kristendomen. Bogomilerna och katarerna var därmed delvis besläktade, men en smula världsfrånvända.
**** Se även kapitlet "Om umgänget med profetior " – liksom i allmänhet "profetiska ord" och liknande - i huvudtexten på sidan Kristusvägar.net. Inte alla nyuppenbarelsegrupper betraktar sig som konkurrenter till kyrkorna, varför man inte heller uppmanar till utträde ur kyrkan resp. Till övergång till andra kyrkor (till exempel Lorber). Andra grupper återigen är mycket kritiska mot kyrkan, eftersom de ännu idag uppfattar de stora kyrkorna som sina förföljare.
 
 

c) Förslag till lösning på konflikter mellan kyrkorna i ekumeniken

Kristendomens alla möjligheter blir över huvud taget först tydliga, när man ser kyrkornas ekumeniska mångfald. Den som låter endast den minsta gemensamma nämnaren hos den resp. stora kyrkans kända läror gälla som kristen, undanhåller människorna och kyrkorna just de förslag, som de skulle behöva för att göra framsteg i den nödvändiga förnyelsen av den förflackade kristendomen, av samma typ som den tidiga kyrkan. Det är nödvändigt för kristna att lära av varandra. Därvid behåller dock alla sin identitet. Ett starkare medvetande om samhörigheten inom kyrkornas mångfald betyder inte, att en enhetlig kristendom vore eftersträvansvärd. Detta har Kristus själv i sina brev till de sju kyrkorna i Asien inte ens berört. Han visste, att det finns olika människor. Även den på ett annat ställe gjorda förutsägelsen om en tid, där det skall finnas en herde och en hjord, betyder inte, att hjorden inte längre skulle kunna ha en inre mångfald. Den högste "herden" är till slut Kristus. Han är också den ende, som skulle kunna åstadkomma en direkt förening av kyrkorna på ett riktigt sätt. Vem skulle man annars lyssna på? Steg i denna riktning kan förvisso göras. I det följande går vi in på de punkter, som ledningarna för de stora kyrkorna anser som huvudsakliga hinder i denna diskussion. (De flesta människor i kyrkorna är inte särskilt intresserade av att upprätthålla "hinder").

0. Vid det andra Vatikankonciliet 1962 fanns en viss öppning för Ekumenen: Den katolska kyrkan erkände, att element som Guds ord, levande nåd, hopp, kärlek, och den helige andens gåvor - osynliga och synliga element – finns också utanför den katolska kyrkan, och att sålunda ett "helande" och en förlösning även där är möjliga. Den katolska kyrkan fortsatte dock att bli betecknad som den enda fullvärdiga kyrkan.

1. Den oavbrutna "apostoliska successionen" (efterföljd) genom handpåläggning alltsedan de ursprungliga apostlarna och de därmed sammanhängande biskops- och prästvigningar frånkänner den katolska kyrkan protestanterna. Därför är dessa inga riktiga systerkyrkor. Nu har dock några evangeliska kyrkor uppstått med hjälp av resp. länders furstar genom delvis konvertering, varvid alltså också vigda katolska präster måste ha konverterat. Dessa deltog sedan vid insättandet av ytterligare präster i resp. gudstjänsthandlingar. Handpåläggning för olika ändamål (helande, välsignelse ...) har klart stöd i Bibeln. Skulle detta tolkas så på ett katolskt sätt - vilket Bibeln inte uttryckligen föreskriver – att det måste utgöra en oavbruten kedja fram till våra dagar, funnes alltid möjligheten, att de evangeliska kyrkorna åter införde handpåläggningen - vilket inte skulle få dem att förlora ansiktet, och om det därtill funnes någon bland dem eller någon utomstående, som är en del av denna "oavbrutna kedja" - vilket beroende på hur det sker skulle negativt påverka de evangeliska kyrkornas självförtroende.

Men det finns också den möjligheten att ömsesidigt erkänna, att förhållandet till denna heliga Kristi anda, som annars förmedlas genom handpåläggning, också kan nås direkt genom bön. (Det skulle till och med varje troende kunna. Därför finns det också människor, som uppenbarligen har förmåga till kristna helbrägdagörelser genom handpåläggning, utan att någonsin ha erhållit välsignelse , med större förmåga än de flesta vigda). Därefter kunde sedan denna Helige Ande på klassiskt manér genom handpåläggning vidareförmedlas av en pastor. Denna variant skulle återigen sannolikt vara främmande för den katolska kyrkans självförtroende. (Men den evangeliska kyrkan har inte heller praktiserat det; så ingen skulle ha tagit skada. Strängt taget kunde den katolska kyrkan se det som en möjlighet, och kunde helt enkelt inskränkande säga, att det inte går att kontrollera med normala medel, om den Helige Anden då verkar på samma giltiga sätt. Därtill hade det dock i alla tider funnits människor till hands, som hade kunnat, berätta för dem hur giltigt eller ogiltigt resultatet ser ut (t.ex. människor som Pater Pio m.fl.). Därtill kommer att det också för den hittillsvarande katolska prästvigningen finns en sannolik inskränkning. Vad sker med en sådan prästvigd, som genom drastiska försyndelser sannolikt har undergrävt den Helige Andens kraft? Är han / hon fortfarande förmögen att förmedla den Helige Anden? Även detta är frågor, som inte går att besvara på ett tillförlitligt sätt utan undersökningar resp. utan människor som Pater Pio.

2. Frågan om Petrusämbetets roll, alltså påveämbetets roll för de andra kyrkorna står enligt den katolska kyrkans uppfattning i sammanhang med deras koncept om en synlig och komplett kyrkornas enhet under påvens ledning. Jesus hade givit Petrus i uppdrag att "valla" sina "lamm" och "får" (Johannes 21). Jesus har därmed inte ställt de andra lärjungarna och deras lärjungekretsar under Petrus, utan alla kristna: t.ex. de gamla "7 kyrkorna i Asien" (se ovan) omhändertogs av Johannes, och inte av Petrus; många församlingar sköttes av Paulus o.s.v. Frågan uppkommer alltså, vad detta "valla" kunde betyda för en Petri efterföljare i dagens situation. Företrädare för ortodoxa kyrkor gav för några år sedan uttryck för att de skulle vara införstådda med en påvens ställning som "hedersprimat" utan direkt maktfunktion för de andra kyrkorna, så som i den tidiga kyrkan den romerske biskopen allmänt erkändes som den förste bland likar. Även några protestantiska teologer gjorde sig tankar om detta. Vatikanen gick dock då inte med på det. Påven själv sa dock senare, att andra kyrkor, med hänsyn till kyrkornas enhet, borde fundera på, vilken roll påvedömet enligt deras mening skulle ha. Att fundera skulle inte skada någon. Om kyrkorna vore sammanslagna, skulle de säkert välja en gemensam ledning.

3. Tillståndet att prästviga kvinnor är enligt protestantiska kyrkor en brist i den katolska kyrkan. Likväl har också ortodoxa kyrkor och även delar av de anglikanska och de protestantiska kyrkorna själva svårigheter med denna fråga i en del länder. Å andra sidan finns det också inom den katolska kyrkan "kyrkofolksinitiativ av typen 'Vi är kyrkan'", som också kräver bl.a. kvinnors rätt att få vara präst. Hur viktig en sådan fråga än är, är det svårt att inse, varför den just måste lösas i samband med sökandet efter vägen till enhet mellan kyrkorna. Det är egentligen ett krav, som de enskilda kyrkorna själva måste finna en lösning på, så att det passar in i deras eget samvete. Vatikanen torde då inte kunna hindra de evangeliska kyrkorna att fortsätta med kvinnlig prästvigning som hittills, även när det ömsesidiga närmandet fortsätter. Visserligen kan de olika handlingssätten utgöra en positiv utmaning, att arbeta med frågan inom de enskilda kyrkorna.
Ur biblisk synpunkt (Paulus) sker först endast en inriktning mot delvis av tradition olika funktioner för kvinnor och män i församlingen. Att kvinnor därvid i allmänhet skulle ha mindre rättigheter än män var inte något tema för diskussion vid den tid, då lärjungekretsen ännu visste och upplevde, hur viktig t.ex. Marias resp kvinnornas roll vid pingsthändelsen var. Uttrycket "Kvinnan tige i församlingen" hade då säkerligen en annan innebörd, än vad som detta senare tolkades in i det och har litet att göra med den tidigare nämnda aktuella frågan. Eftersom man dock kan tvivla på, att detta överallt uppfattas på samma sätt, återstår därvid endast argumentet att frågan inte kan vara lämplig att avgöra ansträngningarna i riktning mot kyrklig enhet vid sakernas nuvarande ståndpunkt. Den som menar, att man genom en hopblandning av denna fråga med enhetsdiskussionen kunde främja kvinnlig prästvigning inom kyrkan, torde också känna sig besviken. Bättre är det då att behandla två teman som två teman. När kyrkornas enhet kommer närmare, kommer det att visa sig, hur långt varje kyrka har kommit.

4. Mariadyrkan i den katolska resp. ortodoxa kyrkan förekommer visserligen inte i denna form i de protestantiska kyrkorna, men den betraktas uppenbarligen inte som en central punkt, vilken man avser att ta strid om på vägen mot en större enighet. Det andra Vatikankonciliet medgav vidare, att det också finns skillnader i liturgin som kunde motsvarar de rättrognas tro, också sådana, som kunde vara ömsesidigt berikande. Vi känner till enstaka försök inom vissa evangeliska kyrkor från femtio- och sextiotalet, att återinföra Mariadyrkan i lämplig form.

5. Å ena sidan är det förståeligt, att kyrklig rätt (CIC), vars tidigare former gav upphov till alla slags missbruk, i allmänhet är en ’het potatis’. Den bibliskt inte tvingande rollen av traditionell kyrkorätt i den katolska kyrkan behöver dock inte vara en fråga, som blockerar kyrkornas ansträngningar att nå en större enhet, vilket EKD (Evangeliska kyrkan i Tyskland) menade. Detta gäller först och främst för en enskild kyrka. Varje kyrka kan ha sina egna stadgar och därmed också sin egen kyrkorätt, hur den än må se ut, ja måste till och med i någon utsträckning ha det, så länge den existerar som egen enhet eller underenhet, vilken form denna enhet än må ha. Förändringen av dessa inomkyrkliga normer är också varje enskild kyrkas sak, så länge ingen kräver, att hans regler obesett skall övertas av alla. Även om någon ville föra en sådan diskussion om ett sådant övertagande, skulle det också stå klart för den katolska kyrkan, att detta skulle förutsätta ett nytt gemensamt kyrkomöte, vilket är just det, som skapar eller stimulerar till en gemensam ny kyrkorätt - liksom man själv 1983 hade anpassat den till den nya folk-Guds-teologin från det 1962 års andra Vatikankonciliet. Det är alltså malplacerat att framställa detta tema som ett hinder för enheten.

6. Ett annat stridsämne, frågan om människornas rättfärdigande inför Gud genom hennes gärningar och genom Jesu Kristi frälsningsgärning, kan på grund av ett vid det här laget därtill existerande gemensamt ställningstagande av den evangeliska och den katolska kyrkan betraktas som tillräckligt utklarad.

Det skulle därmed vara helt möjligt, att kyrkorna i ekumenikens anda skulle närma sig varandra, istället för att plåga Kristus ytterligare genom sina inbördes gränsdragningar.*) Vad som emellertid oberoende av detta redan idag kan upplevas, är den "allmänna kyrkan" i Jesu Kristi anda, som består av allt, som var och en på sitt sätt följer Jesus Kristus och bemödar sig om att "göra Fadern till viljes " – vilken kyrka de än tillhör, och även om det finns några bland dem, som inte ens är medlem i en kyrka eller religionsgemenskap eller som inte ständigt har begreppet kristendom framför sig. På detta förhållande bygger websidan "Kristusvägar" när det gäller temat kyrkor. Bemödanden om en synlig enhet blev trots denna erfarenhet som uppgift bestående och utgör alltså ingen motsats. Detta måste dock verkligen vara innerligt önskat, en underskrift ensam kommer inte att räcka.

*) Se "Om dopet i Jordan genom Johannes Döparen": fotnot.

*) Därvid kunde kyrkor som den katolska låta sig stimuleras av det till detta tema hörande Kristusbudskapet från den ortodoxt-kristna Vassula Ryden, "Det sanna livet i Gud" Band 1. Den katolska kyrkan kallar sådana skrifter "Privatuppenbarelser", (Inspiration)  har inte längre några invändningar mot deras publicering, undersöker dem kritiskt och förbehåller sig en senare slutgiltig bedömning. Ofta går dock innehållet längre än den inspiration, som skulle vara av betydelse för vederbörandes personliga liv. (Litteraturhänvisningar på denna website ges endast som tilläggsinformation och våra insikter är oberoende av den).

Tillbaka till innehållsförteckningen