Institutionen för Kemi och Biomedicin Examensarbete

23 

 

De totala sjukvårdskostnaderna var lägre bland valproatpatienter än för 

litiumpatienter, dock var skillnaden inte statistiskt signifikant. De totala årliga 

medicinska kostnaderna var 28,911 dollar för valproatpatienterna samt 30,666 dollar 

för litiumpatienterna. Dessutom var de totala medicinska kostnaderna 3 gånger lägre 

för de patienterna som fortsatte med stämningsstabiliserande terapi

 

längre än tre 

månader än för patienterna som avbröt behandlingen innan tre månaders tid.  

 

 

 

4. Studie 4  

A 20-Month, Double-Blind, Maintenance Trial of Lithium Versus Divalproex in 

Rapid-Cycling Bipolar Disorder. Calabrese et al., 2005 (32).  

Studiens syfte var att undersöka om valproat skulle vara mera effektivt än litium som 

långtidsbehandling vid hantering av bipolärt sjuka patienter som nyligen fick 

remission från rapid cycling. Bipolär sjukdom med snabbpendling förekommer hos 

mellan 5-15% av bipolärt sjuka dock är förekomsten betydligt högre bland patienter 

med bipolär sjukdom typ II än typ I. Litium rapporteras ha en dålig effekt hos 

bipolärt sjuka patienter med rapid cycling därför genomfördes studien där 

valproateffekten prövades mot litiumeffekten.  

 

Studien var en randomiserad, dubbelblind, parallell-grupp klinisk studie som utfördes 

mellan åren 1995 och 2003. Patienters deltagande i studien kunde sträcka sig upp till 

26,5 månaders tid. Studien bestod nämligen av tre faser: två-veckors kontrollfas, den 

akuta stabiliserande fasen (upp till sex månader lång) samt en underhållsfas med 

monoterapi (upp till 20 månader lång). Patienter kunde avbryta sitt deltagande i 

studien i vilken fas som helst samt på grund av flera olika skäl.  

 

Personer som inkluderades i studien var män och kvinnor som var minst 18 år gamla 

och som uppfyllde klassificeringskriterierna enligt DSM-IV. Dessa kriterier var: 

diagnosen bipolär sjukdom typ I eller typ II, att de diagnostiserades med rapid 

cycling under de senaste tolv månaderna föregående studiestart samt att de hade lidit 

av mani, hypomani eller blandtillstånd under tre månader innan studiestart. 

Patienterna skulle vara vid god hälsa i övrigt vilket undersöktes under kontrollfasen. 

Från studien uteslöts individer som tidigare kombinationsbehandlats med litium och 

valproat samtidigt, fått svåra biverkningar av låga litium- eller valproat-

koncentrationer, gravida eller de som planerade att bli gravida, personer som 

behandlades med steroider, alkohol- och substansmissbrukare – om missbruket  

hade ägt rum sex månader innan studiestart samt de som var självmordsbenägna 

enligt Hamilton Depression Rating Scale (HDRS).  

 

Kontrollfasen inkluderade patienternas medicinska undersökning samt granskning 

med hjälp av olika skattningsskalor såsom: Hamilton Depression Rating Scale 

(HDRS), Young Mania Rating Scale (YMRS) och Global Assessment Scale (GAS). 

---

24 

 

När det hos patienten konstaterades fyra affektiva episoder under de senaste tolv 

månaderna fick denne inom två veckor gå över till den akuta stabiliserande fasen.  

 

Under den akuta stabiliserande fasen fick patienten behandling med litium + valproat 

i adekvata doser under upp till sex månaders tid. Andra läkemedel sattes stegvis ut 

inom 3 månaders tid och avslutades helt minst fyra veckor innan patienten gick över 

till underhållsfasen med monoterapi. För att gå över till studiens nästa fas skulle 

patienterna uppfylla vissa kriterier under minst fyra veckor i följd. Dessa kriterier 

var: 20 poäng eller färre på HDRS-skalan (mer än 20 poäng indikerar depression),  

12 poäng eller färre på YMRS-skalan (mer än 12 poäng indikerar mani), mer  

än 51 poäng enligt GAS-skalan (bedömer individens funktionsförmåga) samt 

litiumkoncentration på minimum 0,8 mmol/L och valproatkoncenteration på minst 

50 mg/L. De patienter som inte uppfyllde dessa kriterier fick avbryta sitt deltagande  

i studien. 

 

Till underhållsfasen med monoterapi randomiserades 60 patienter till behandlingen 

med litium eller valproat. Ratio var 1-1, d.v.s. valproatgruppen innehöll 28 patienter, 

litiumgruppen innehöll 32 patienter. Övergång till monoterapi skedde gradvis och  

tog i genomsnitt sex veckor. Dosjusteringar skedde beroende på läkemedlens nivå  

i blodserum och kunde både titreras upp eller ner om dosberoende biverkningar 

uppstod så länge de minimala nivåerna av läkemedlen i blodet var uppnådda. 

Patienterna undersöktes varannan vecka under de första tre månaderna och sedan en 

gång i månaden. Vissa läkemedel bl.a. mot oro eller sömnlöshet kunde föreskrivas. 

  

Studiens primära utfallsvariabler som mättes var tiden till patienten fick symptom på 

en ny affektiv episod eller tiden till patienten fick ett återfall i mani eller depression. 

Återfall i mani konstaterades om patienten hade mer än 20 poäng på YMRS-skalan, 

återfall i depression bekräftades om patienten hade mer än 20 poäng enligt HDRS-

skalan. Studien mätte också en rad sekundära utfallsvariabler, bl.a. tiden till återfall  

i depression, hypomani, mani eller blandtillstånd samt tiden till att patienten avbröt 

sitt deltagande i studien på grund av någon annan anledning. Innan studien 

påbörjades beräknades det att det behövdes 30 patienter per behandling för att 

säkerställa 80 % statistisk styrka med α=0,05.  

 

Av 254 patienter intagna till den akuta stabiliserande fasen randomiserades  

60 stycken (24 %) till att delta i den egentliga studien, d.v.s. underhållsfasen  

med monoterapi. Av olika skäl avbröt således 194 patienter (76 %) sitt deltagande  

i studien. Den genomsnittliga litiumkoncentrationen var 0,92 mmol/L medan den 

genomsnittliga valproatkoncentrationen var 77 mg/L. 

 

Av dessa 60 patienter fick 32 patienter (53 %) symptom på en ny affektiv episod. Det 

var 18 patienter (56 %) i litiumgruppen samt 14 patienter (50 %) i valproatgruppen 

som fick återfall. Av 18 litiumpatienter insjuknade 11 patienter (34 %) i depression 

medan 6 patienter (19 %) fick återfall i mani eller hypomani. Av 14 valproatpatienter 

insjuknade 8 patienter (29 %) i depression medan 6 patienter (22 %) fick återfall  

i mani eller hypomani. Det var sammanlagt 13 patienter (22 %) som slutförde 

---