Microsoft Word Matilda Waltin Yordanos Gebremariam docx

33  

 

8.4 Enhetschefer och utbildning 

 

Att vara ledare och chef är inte samma sak, utan det ställer olika krav på samtliga i studien. 

De ska vara chefer eftersom det efterfrågas av kommunen, samtidigt som medarbetarna 

eftersträvar en ledare likt vad som visade sig i Maria Wolmesjös studie. Vilket Modig & 

Lundqvist (2007) även bekräftar genom att beskriva enhetschefer som en mellanliggande länk 

i organisationen, politiker och vårdtagare på vardera sidan av vågskålen. Önskan hos 

respondenterna var att lägga större vikt vid att leda och arbeta med människor, detta enligt 

flera enhetschefer ansåg vara deras huvudsakliga arbetsuppgifter. Även om enstaka 

enhetschefer uttryckte att deras egen organisation idag är tydligare, att de har en förståelse för 

organisationens struktur och tydligare gränsdragningar så är det snarare ett föränderligt 

förhållningssätt för enhetscheferna än ett faktum.  

 

Deras yrkesroll är diffus och komplex. Socialstyrelsen ställer krav på utbildning för 

enhetscheferna (SOSFS, 2002:9), men inte vilken utbildning som är adekvat för deras 

yrkesroll. Här skapas ett dilemma för nyrekrytering. Vem är kvalificerad för arbetet? Det blir 

mer en fråga för arbetsgivaren att bedöma utifrån vaga regelverk, vilket ger ökade möjligheter 

att kunna tillämpa sina egna värderingar, såsom att man anställer någon med en annan adekvat 

utbildning eller någon med bara några få kurser från universitet. Myndigheter i sin tur skapar 

oreda och utesluter de nuvarande och framtida sökande, eftersom det krävs gedigen erfarenhet 

som inte officiellt accepteras av dessa myndigheter för de som jobbar i kommunen.  

 

Och även på grund av dessa krav kan man tala på varför det är spridda skurar av kompetenser 

bland enhetschefer, ur ett historiskt perspektiv finner man att på grund av den mjuka 

branschen man tidigare tillhört fanns det också inte samma behov av längre formell 

kompetens hos personal, snarare fungerade det sociala yrket som en barmhärtighetsgärning 

för hemsamariterna (Wolmesjö, 2005, s44). Idag har inte samhället hängt med i utvecklingen 

för yrkesrollens arbetsbörda och ansvar, vilken kan lägga en grund för varför det finns 

enhetschefer som har olika utbildningsbakgrunder. 

 

Vad är då en adekvat utbildning? Respondenterna menar att socionomutbildningen är bra, 

men att det samtidigt behöver kompletteras med ledarskap. Beroende på vilken riktning 

arbetet kommer att ta så kan man lättare tillämpa utbildningen. Om framtida medel såsom 

teknologi och större avlastning, tillåter att arbetsbördan minskar så kan de lägga större fokus 

på verksamheten och människorna därinom. Därav är socionomutbildningen en adekvat 

utbildning enligt dessa förhållanden.  

 

Dock pekar utvecklingen enligt flera respondenter mot att det administrativa området 

expanderas allt mer, varpå man kan argumentera för att tillåta andra professioner som tillhör 

ekonomiska och personalinriktade yrken att träda in. Men det blir ett problem då dessa 

utbildningar inte har någon form av socialt arbete i kursplanen. Kunskaper och förståelser för 

de som lever med funktionsnedsättningar och funktionshinder är viktiga kompetenser för att 

kunna förestå en verksamhet, eftersom arbetet kräver stor delaktighet och kommunikation 

med dessa, till följd av det ökade inflytande som de fått efter reformen och lagstiftningen. 

 

 

 

---

34  

 

9 Metoddiskussion 

 

I metoddiskussionen berättar vi hur datainsamlingen gått, de gropar vi stötte på samt allt fin 

respons vi fått av våra respondenter. Vi kommer även att diskutera kring hur intervjuerna 

gick, samt vår tankeprocess. 

 

Att samla in data för en studie är ett ganska mödosamt arbete. Man stöter ofta på gropar i 

vägen, tvingas tänka om och ständigt utvärdera den data man samlat inte. Det som har varit 

bra med datainsamlandet är den fina respons vi fått av alla respondenter, de har hjälpt oss med 

all information om hur deras arbete ser ut och dylikt. De har varit tillmötesgående, svarat på 

våra frågor, förklarat vidare när vi inte förstått deras resonemang. Samtliga intervjuer flöt på 

fint och smärtfritt, detta för att vi redan på förhand bestämt oss för att dela upp och ta fyra 

intervjuer var och att vi direkt efter intervjuerna ofta diskuterade vad som sagts därunder och 

således formades vår analys under ett ganska tidigt skede. Detta har givetvis också skapat en 

viss problematik för oss då vi ständigt varit några steg före i själva tankeprocessen av 

uppsatsen, men att skrivandet blivit lidande. Det har varit svårt att forma det vi vill säga till 

läsaren på ett korrekt vis.  

 

När det kommer till intervjuer kan det vara fördelaktigt om man kombinerar fler metoder 

såsom panelundersökning, att man kontaktar sina respondenter ett flertal gånger under studien 

för att på så vis täcka upp ännu mer av det respondenterna menar (Esaiasson, Gilljam, 

Oscarsson & Wängnerud, 2009, s265). Eller observationsstudier, där man kan vara med och 

observera hur respondenterna faktiskt förhåller sig till diskursen. Detta för att få en ännu 

klarare bild av det fenomen man vill undersöka. 

 

Under uppsatsens gång har vi insett hur snävt vårt område ändå blivit, det var svårt att hitta 

tidigare forskning om diskurser när det kom till enhetschefer med längre formell utbildning, 

eller för de som inte hade längre formell utbildning. Därav är vår tidigare forskning lite tunn. 

Det finns mycket forskning kring funktionshinder och funktionsnedsättning och dylikt, men 

detta sträcker sig i regel bara till baspersonalen, således tar inte enhetschefernas roll upp. Men 

man kan uppfatta det som att behöver baspersonalen en utbildning, borde ju det samtidigt 

gälla för de chefer som bedriver verksamheten och har personalansvar. Men det har varit en 

vågskål att ständigt ta i beaktning. Att vikta forskningen mot vad det är vi vill berätta.  

 

Att ha en förförståelse för det man ska forska om är också något vi insåg var viktigt, på det 

sättet kunde vi sätta oss ned och diskutera våra intervjuer och även se om dessa tillförde något 

förutom det vi läst i litteratur. Vi har tryckt mycket på hur viktigt det har varit för oss och för 

våra respondenter att deras konfidentialitet inte kommer att avslöjas. Detta har också skapat 

en del problem med fiktiva namn som har varit svåra att komma ihåg. Vem är vem? Många 

gånger har vi fått gå tillbaka och se deras namn för att ändra om, för att deras utsagor ska 

stämma överens med deras namn. Att leta personer för intervjuer är också ett hårt arbete, vi 

har fått många nej, eller inga svar alls. Personer som ställt in i sista stund, eller som inte dykt 

upp när intervjuer varit. Detta har lett till ett orosmoment att vi inte skulle få de respondenter 

vi behövde för att göra studien trovärdig, men också har det vidgat våra vyer och gett oss 

chansen att träffa andra respondenter som varit av intresse för vår studie. 

 

Att kunna generalisera sina resultat på en större population är eftersträvansvärt när man håller 

på med forskningsstudier. Önskan som forskare är att kunna uttala sig större än sitt urval. Att 

undersöka sitt metodval, detta anses vara insamling av empiri och vilka individer man väljer 

för att på lämpligt vis främst besvara studiens syfte. Vi använder oss av en kvalitativ studie 

---